Förstår ni hur traumatiskt det är att se Brad Pitt som 80-åring?

För hundra år sedan lovade jag i ett inlägg att jag skulle göra vissa saker som man alltid gör tillsammans ensam. Idag gick jag på bio och såg den nästan tre timmar långa sagan The Curious Case of Benjamin Button själv. Jag lämnade mina kollektivare med bihang, gav mig ut i den osedvanligt kalla Linköpingskvällen och satte mig bredvid ett par i biografens största salong.

Det var en bra film att se ensam, för den tjänade på att man blev uppslukad av den och inte trevade efter någons hand under tiden. Dess ursprung är Mark Twains yttrande om att livet vore bra mycket roligare om man föddes vid 80 för att sedan gradvis närma sig 18. Någon inspirerades och skrev en novell om saken, sedan blev det ett filmmanus som Seven-regissören David Fincher öste tid, pengar och avancerad datorgrafik över. Resultatet är en tämligen stjärnspäckad film där Brad Pitt föds som en litet monster i en gammal gubbes gestalt, och avslutar sitt liv som ett senildement spädbarn.

Fri från amerikansk sentimentalitet blir filmen naturligtvis inte, men det hindrade inte mig från att fängslas och fascinerades. Tårarna vällde över ögonkanterna och de tände alldeles för fort i salongen. Verkligheten bröt så skarpt mot den inducerade stämningen att jag med böjt huvud var tvungen att skynda ut och uppför Ågatan med alla dess uteställen till Domkyrkan, som slog sina midnattsslag och var precis så uråldrig som jag behövde.

Tankeexperiment i stil med att åldras baklänges är precis sådant jag ägnar mig åt mest hela tiden, så själva konceptet tilltalade mig. Att se huvudpersonerna genomgå ett helt livs åldrar, åt varsitt håll respektive, var ett syn för gudar. Otroligt välgjort, och välskådespelat. Men för en sådan som jag som är så rädd för tiden, och för ålderdomen i synnerhet, som känner vemod för varje ögonblick som passerar för att aldrig komma åter, var det naturligtvis också lätt ångestfyllt. Filmen väcker onekligen frågor kring vad som egentligen är ålder, vilken roll kroppen spelar och själen, och jag är inte säker på att jag blir tröstad av svaren som föreslås. Jag blir bara räddare för ålderdomen, när den än må infalla.