Det går knappast en dag utan att jag erfar att någon i tal eller skrift, offentligt eller privat, ondgör sig över den mängd bloggare som numera omisskännligen huserar på webben. "Nu har ju var och varannan en egen blogg, den ena meningslösare än den andra" muttrar någon. "Hur kan alla dessa ointressanta 'modebloggar' vara så populära?" undrar en annan surt.
Jag kan förstå frågeställningen, men jag håller inte alls med om att det skulle vara ett problem att kids och pensionärer från Skurup till Kiruna har tagit nätet i besittning med sina mer eller mindre välformulerade utläggningar. Inte för att jag finner särskilt många av dem läsvärda, man kan onekligen ramla över skrifter så torftiga att det kryper i skinnet - men sen när blev det relevant att bara det som jag, eller ens en majoritet, uppskattar skall få uttryckas? Om du inte är intresserad behöver du ju faktiskt inte läsa.
Yttrandefriheten torde inte många sätta sig på tvären emot, och när vi nu lyckas finna nya vägar att nå fram till varandra borde det applåderas snarare än kritiseras. Ledarskribenter och finurliga krönikörer i all ära, men det är antagligen inte det mest sanna Sverige de skildrar. Det är klart att skriften som sådan devalveras när vilken amatör som helst publiceras, och jag kan till exempel tycka att det är tråkigt att jag inte på samma sätt kan hävda mitt faktiskt genuina skrivintresse - det osynliggörs och späs liksom ut i sig i mängden - men det är ändå ett litet argument i sammanhanget.
Förutom att det är bra att så många fler får komma till tals, fyller bloggarna också ett annat kommunikativt syfte. De möjliggör dels att man kan hålla koll på varandra i en globaliserad värld, och dessutom är de en mötesplats för folk med liknande intressen. Bloggandet är det nya samtalet - men folk har alltid haft svårt för att acceptera att språket faktiskt utvecklas hela tiden och inte är det minsta statiskt. Jag vill påstå att bloggnället är precis samma skrot och korn som retroaktiva akademikers förbittrade utläggningar kring importrade ord och språkliberalism á la Fredrik Lindström.
Integritet! hojtar någon då. De utelämnar sig totalt, hänger ut sitt privatliv till allmän beskådan. Ja, än sen? Frågan är om det istället är att föredra att att inget veta, att få svaret "jo tack det är bra, lite trött bara" på kommen förfrågan när vederbörande sedan ligger på natten i sin säng och gråter. Tyst, så att ingen ska höra. För övrigt hade man minst lika bra koll på folks privatliv förr, fast då var det grannarna man pratade om istället för Blondinbellas senaste bravader.
I sina vackraste stunder ser jag bloggandet som ett symptom på människors aldrig sinande behov av att nå ut till varandra; att höra och göra sig hörda. I sina på internet publicerade skrifter och kommentarer för de var sin hand mot en glasruta, och nästan, nästan snuddar de vid varandra.
6 kommentarer:
Jag tycker att det är trevligt när folk använder bloggar som en slags offentliga dagböcker, utan att egentligen ha något särskilt som de vill "nå ut till världen" med. Jag gillar att läsa vad mina vänner har gjort idag och vad de tänker på, därför bloggar jag också om sånt så att andra kan läsa detsamma om mig. Ibland skriver folk mer genomtänkta och lite tänkvärda/filosofiska inlägg, som du gör ofta. Sånt tycker jag är "plus i kanten", alltså lite extra intressant, men inte nödvändigt för att jag ska vilja läsa. :)
På tal om det här med integritet... Jag har inte förstått varför det är något man alls behöver diskutera, eftersom varje bloggare väljer helt självmant hur mycket integritet hon vill bli av med. Man skriver ju bara sånt i sin blogg som man tycker det är okej att alla läser?
Jag håller med om det du säger, så länge bloggare inte använder "dej" och "mej". Jag kan acceptera stort sett all svenska, men just dessa två retar gallfeber på mig :P
en intressant skillnad vad gäller folks gnäll på skvallerpress jämfört med bloggare är att skvallerpressens konsumenter ifrågsätts medans bloggarnas författare är de som får stå till svars, vore det inte rimligare att ifrågasätta varför det är så intressant att läsa bloggar?
Sally: Intressant kommentar! Det har jag faktiskt inte tänkt på. Skillanden kanske är att skvallerpress ju är komersiell (det är en del bloggar också, men bara en liten del i mängden) och därmed kan författarna försvara sig med att de tjänar pengar på eländet? Att det är ett sätt bland andra att försörja sig.
Fan, du bloggar fortfarande alltså? Fick nåt ryck idag och ville se vad som försegick i bloggosfären, om allt var som det skulle. Och visst, du håller på. Inte nog med det: Du har nått samma insikt som mig, att det här med bloggar nog är ett rätt fint fenomen ändå, och att man måste dra sitt strå till stacken, dvs propagera för 1. kvalité (i ditt fall) eller 2. förvirrat kaos, i mitt fall. Då blir bloggvärlden bättre.
MVH Gamla klassräven Tommy
Tommy B! Så roligt att höra av dig. Det är dags att spana in dina alster också, det ska jag genast ta itu med.
Skicka en kommentar