Weltschmertz

En gång läste jag en bok, i vilken tre vuxna systrar - May, June och August - levde tillsammans någonstans i Amerika och hade en massa bikupor med tillhörande bin som jag tror att de livnärde sig på. En av systrarna, jag minns inte vem och jag minns inte riktigt hur, men hon var lite speciell. Jag tror inte att det gick att prata med henne så ofta, för hon var alltid så ledsen, eftersom hon inte stod ut med att höra allt sorgligt som hände i världen. Vissa dagar bröt hon ihop av att se på nyheterna. I trädgården fanns en stenmur. Den var full med papperslappar, för varje kväll skrev systern ner vad för hemskt som hade hänt, och stoppade in lappen i muren, för att lägga bördan på den istället för på sig själv.

Oftast tillåter våra kognitiva begränsningar oss inte att ta oss särskilt långt utanför våra egna ögon och det blir allt som oftast ur våra egna, i ett större sammanhang betraktat lite futtiga, perspektiv vi tittar. Men ibland lyfts vi åtminstone delvis utanför oss själva, på gott och ont. Det finns perioder när jag inte kan se på Aktuellt eller läsa min morgontidning för att det är så ångestbringande. Det intressanta är att det oftare är enkla, små saker som triggar min medkänsla och mitt världsperspektiv. Det kommer som små stötar, oförberett, och de får det att hugga till i magen och hjärtat att krama ihop sig.

Som idag, när jag glad i hågen i det bedragande vårvädret cyklade hem med mitt nyanlända T-shirtpaket iklätt stämplar från Bangkok på pakethållaren; och jag såg en äldre man, en gubbe som vilken som helst, stå med sin rullator vid någon skola här i T1. Han såg malplacerad ut, som om han inte visste riktigt var han skulle ta vägen, han var så oändligt ensam där i solen, och jag föreställde mig hur han gått till skolgården för att komma ut, för att få en skymt av liv och jag gick bara sönder. Som om solens strålar perforerade mitt inre på samma sätt som mina ögon.

Eller innan jul när jag nästan krockade med en kille som svängde ut i cykelbanan när jag for nedför Vallabacken, han tvärbromsade och ramlade och han kanade på den grusiga isen, det var ingen hög fart och han sa att det gick bra med cykelhjulet snurrade och det kändes som om ingenting någonsin kunde bli bra igen.

Ibland transporteras man under skinnet på andra; på alla som försöker, man känner grusade hopp och ensamhet och misslyckanden och alla möjliga aviga tillstånd som ryms i vårt känslospektra. Och det är ändå intet i jämförelse med allt det storslagna lidande som världen står inför, med krig och svält och våld och fattigdom.

Jag vet inte om det är ren och skär evolutinär empati, eller om det är en föraning om möjligheten till en egen stundande ensamhet som orsakar smärtan när jag ser mannen och hans rullator. Det är väl i grund och botten samma sak, egna känslor projicerade på någon annan eller tvärtom. I vilket fall är det svårt att veta hur man ska förhålla sig till det. I viss mån är det ju för väl att man kan se bortom sin egen horisont och ta del av de perspektiv som om inte annat gör att man kan uppskatta sin egen tillvaro mer och kanske göra någon annans bättre. Å andra sidan måste man distansiera sig för att kunna leva i en värld som är långt ifrån perfekt, så att man inte blir som systern med muren. Och naturligtvis mår ingen bättre av medlidande.