att vara snabb i en långsam värld

Jag har aldrig suttit vid telefonen och väntat på att nån kille ska ringa. Det beror inte på att jag inte tycker om pojkar, utan på att jag ogillar att prata i telefon. Uppenbarligen så har det löst sig ändå. Det finns andra sätt att kommunicera.

Däremot vet jag inte hur många gånger jag väntat på att höra av myndigheter, fastighetsskötare, gruppmedlemmar, cykelförsäljare, handledare, potentiella arbetsgivare, exjobb, och nu senast, kontakter på akutmottagningar på diverse svenska sjukhus där jag skall utföra den etnografiska studie som så småningom utmynna i min magisteruppsats.

Och jag sitter och trånar vid min Blackberry och min inbox, jag knapprar under tiden halvhjärtat fram bakgrund och teoretiskt ramverk i mitt utkast, jag skapar google-dokument där jag sorterar kontakter och litteratur och memos, jag plöjer en hel hög med metodböcker, allt i hjälplös väntan på den verklighet som bara just de här kontakterna kan ge mig. Eventuellt.

Jag är snabb, jag är omedelbar, jag är tveklös. Men min omgivning är alltid långsam. Ibland blir det frustrerande på det olidligas gräns.