torsdag, februari 03, 2011

begär, beslut och allt däremellan

men den är ju så fin

Jag hade tänkt köpa en iPhone 4 i examenspresent åt mig själv när jag blir färdig magister till sommaren. Men så visade sig min nuvarande telefon vara helt oduglig när det kom till att spela in de intervjuer som jag nu gör under exjobbet, medan Vargens iPhone klarade uppgiften briljant. Jag var alltså mycket nära att puttas över gränsen och spontanköpa en åt mig själv igår, men då hörde min far av sig och skrek i förtvivlan NEEEEJ GÖR DET INTE efterföljt av en lång rad argument. Så förstördes den köpglädjen och nu våndas jag i beslutsångest som så många gånger förr.

När det kommer till hur vi fattar beslut, finns det en enorm skillnad mellan hur vi önskar att vi gjorde, och hur vi faktiskt gör. Ända sedan 1800-talet har ett grundantagande inom västerländsk ekonomisk teori varit att människan är rationell. En "economic man" som fattar beslut i linje vad som gagnar henne mest och åsamkar henne minsta möjliga förluster. På 1950-talet kritiserades dock denna ortodoxi starkt av Herbert Simon, amerikan, professor inom det mesta, och för evigt känd i kogvet- och AI-kretsar efter att redan 1957 kommit med det så här i eftertankens kranka blekhet oändligt naiva uttalandet "over the christmas holiday, me and Al Newell invented a thinking machine". Hur som helst, Simon hävdade mycket sanningsenligt att människan knappast har tillgång till oändlig tid, fullständig kunskap om situation/omvärld och den beräkningsmässiga kapacitet som är nödvändig för att kunna beräkna nyttan för olika alternativ och sannolikheten för att olika tillstånd i världen skall inträffa. Vi har helt enkelt inte det som krävs för att fatta rationella beslut. Sedemera har det empiriskt bevisats i en hel rad studier att vi människor använder en mängd inte alls särskilt logiska knep, genvägar och tumregler när vi fattar beslut. Till exempel är vi inte alls urskiljningslöst själviska.

På senare år har det framkommit en teori om att vi i själva verket har två helt olika system för att resonera. System 1 är evolutionärt sett äldre och delas med andra djur. Det är snabbt, associativt, känslomässigt, tar hjälp av domänkunskap och är ofta omedvetet. I folkmun kallas det ofta för "magkänsla". System 2 är unikt för människan, långsamt, logiskt, sekvensiellt, regelbaserat och medvetet. Det är det man brukar förknippa med att resonera sig fram till en lösning. De här två systemen existerar parallellt och fajtas om att få bestämma. Mitt första system vill ha en iPhone 4, för den är ju så himla...tilltalande, bara. Mitt andra system säger åt mig att köpa en HTC Desire, eftersom den är billigare men ändå har fått lika bra eller till och med ännu bättre recensioner.

Det som är intressant här är att studier visar att folk som fattar komplexa beslut, med ett icke överskådligt antal påverkande faktorer - som vilken bil man ska köpa, var man ska bo, vad man ska studera - blir mer nöjda om de fattar beslut på magkänsla. Medan det mer logiskt resonerande systemet genererar större glädje vid mer avgränsade beslut, som när man bör ställa klockan på morgonen eller vilket märke av krossade tomater man ska köpa. Detta tycks bero på att det där primitiva, känslomässiga systemet helt enkelt är bättre på komplexitet - det arbetar parallellt och kan ta hänsyn till fler faktorer, om än omedvetet. Alltså bör jag köpa iPhonen.

Å andra sidan visar annan forskning inom beslutsteori att man har en tendens att rättfärdiga sina val i efterhand. Ju större insatsen för valet var, desto starkare är det omedvetna behovet av att för sig själva och andra hävda att just det alternativ man valde var det bästa - helt enkelt för att man vill undvika den kognitiva dissonansen i att ha betalt jävligt mycket för något som inte var nåt att ha. (Hjärnan tycker inte om saker som inte stämmer. Till exempel mår folk som får lite betalt för ett skitjobb bättre än de som får jättemycket pengar för samma arbete - för det stämmer bättre med deras uppfattning om lönesättning). Alltså är det inte konstigt att alla iPhone-ägare är så fantastiskt nöjda med sina telefoner. Det är bara för att de kostade dem en halv förmögenhet. Så jag borde köpa en HTC...eller?

Tillbaka på ruta ett.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Lycka till med beslutet, och det menar jag verkligen för nu har dfet ju gått så mycket troll i detta att du kommer att bli missnöjd med vad du än köper. Ett alternativ vore kanske att slänga ut ett par hundralappar på den där dikafonen på Clas Ohlson och avvakta till examensdagen då fadern skuldmedvetet presenterar en iPhone 5 som plåster på såren för den åsamkade emotionella skadan...

P.

Oscar sa...

Jag hoppas innerligt att ditt uppsatsskrivande kommer innebära fler inlägg på denna nivå :-)

Bushdave sa...

iPhone är ju bra om man gillar censur och instängning.

Köp en Zoom så får du lite gratis kulturkredd :-)

Anonym sa...

Vissa skulle snarare säga att censur och instängdhet ger kvalitet och kontroll. Vilket är bra, se bara på kaospalatset Android Market. Är man missnöjd är det ju bara att jailbreaka. Köpet man iPhone får man vad man betalar för, liksom hos många andra Äppelprodukter.

Sally sa...

jag minns att jag hade ett och annat att säga om den där 2-systemsteorin. Att den inte kändes klockren. Tyvärr minns jag inte ett enda argument...

Gro sa...

Synd att du inte minns Sally, för jag har verkligen älskat den där teorin ända sen jag först träffade på den... Lite research visar att det finns en hel del stöd för den numera, men det behöver ju iofs inte betyda något, har man lärt sig efter fyra år på uni.

Anonym sa...

Du får inte glömma den lite mer okända beslutsteorin: appleteorin! När du väl köpt en appleprodukt så kommer det strax efteråt ut en ny version av denna produkt med häftigare feature. Så med andra ord blir man alltid missnöjd eftersom det alltid finns något som är lite bättre. ;)

Gro sa...

Det gäller väl iofs hela teknikmarkanden? SonyEricsson tex utvecklar ju telefoner som går sönder efter ungefär ett år, eftersom man ändå förväntas köpa en ny vid det laget...

Sally sa...

saxat ur min hemtenta:

"System 1 skulle i så fall vara defaultläge, det system som alltid är igång och hanterar beslut, men när
det finns tillräckligt med tid för att göra en annan bedömning kopplas system 2 på. Sahlin, Wallin &
Persson skriver att detta är ett argument för att de olika systemen triggas av olika saker, men betyder
det inte snarare att de är en förlängning av varandra? Om system 1 alltid är påslaget och hanterar de
flesta besluten under pressade situationer och i sammanhang där vi ofta fattar liknande beslut
levererar tillräckligt bra beslut oftast och system 2 tar vid när beslutsunderlaget är för komplext att
hantera och det finns tillräckligt med resurser för att använda förmågorna i system 2. Att i det här
sammanhanget tala om två olika system verkar onödigt eftersom det inte handlar om två olika
system utan snarare om i vilken nivå av systemet som beslutet hanteras.

Om system 2 kan representeras av normative man och system 1 hanterar alla avvikelser från system
2 är det självklart att det endast är system 1 som är drivet av emotioner, eftersom normative man
endast tar fasta på jämförbara värden vilket emotioner knappast kan anses vara.

De två systemen borde innebära att system 1 borde hantera enkla beslut med få variabler att ta
hänsyn till och system 2 komplexa beslut där det krävs mycket betänketid. Om uppdelningen sker på
detta sätt, borde det enligt teorin leda till de mest lyckade beslutet. Dijksterius, Bos och Baaren
(2006) visar på ett intressant upp helt motsatta resultat när de i olika experiment mätt hur nöjda
personer är i efterhand med sina beslut, beroende på om de fick lov att fatta beslutet medvetet eller
omedvetet."

Dijksterius et al.s experiment är ju det där med schampoo och bilar och sånt, som du kanske minns?