jag såg min ungdom trampa gasen i botten och sen köra rakt in i en bergvägg

fortfarande med kraft att knocka

Man hade bränt alla sina tillgångar och peppat i månader. Köpt tygfärg på Panduro, klippt mallar med nagelsax och tryckt sina egna tröjor. Man åkte till närmsta stora stad, som var ganska långt bort, och hade noga fixat boende eller nattransport. Man köade i timmar och räknade under tiden antalet Converse inom synhåll. Väl inne på arenan satt man i ringar och lekte konsertlekar och väntade ännu mer. Hela tiden en latent panik - skulle man komma tillräckligt långt fram, skulle stora buffliga killar tränga sig framför en i sista sekund, fanns det fortfarande tid att gå på toa eller skulle man bli tvungen att uthärda hela spelningen både kissnödig och törstig?

Sedan spelade förbandet alldeles för länge och huvudakten var flera timmar försenad, men det var förstås oerhört när de äntligen kom ut på scenen. Eufori blandad med ihopklämda bröstkorgar och kanske att man skymtade artistens huvud ibland. Attackförälskelse i de sjömanskostymsbeklädda pojkarna i publiken och ängslan över om man själv var tillräckligt rätt. Sedan var det plötsligen över och man strömmade ut med havet av människor på fötter som knappt gick att gå på längre, köade oändligt till överpriserat flaskvatten och sen var man tvungen att springa genom okänt storstadsmörker för att hinna med sista tåget hem. Där man fullständigt utmattad kontasterade att det hade varit helt fantastiskt.

Tonårens konsertupplevelser går liksom inte att jämföra med dagens. Nu kan jag i min egen hemstad spontanköpa bljetter några dagar innan spelning, peppa med finöl för 99 kronor glaset på en pub inne i stan och anlända på arenan en kvart innan det börjar. Inte egentligen fatta att det är Håkan Hellström jag ska få se förrän han faktiskt kommer ut på scenen och ser ut som The Mad Hatter i senaste Alice i Underlandet-filmen. Jag kan vara trygg på min plats och i min kropp och det är inte ens särskilt trångt. Jag kan se hela ensemblen men det vore liksom inte hela världen om jag inte gjorde det, om jag blev bakåtskuffad eller skymd eller inte fick den optimala platsen.

Men fortfarande är det dans dans dans. Och fortfarande åker jag hem och bara önskar att alla runt om mig kunde vara vackra och tysta på bussen så jag kan hålla kvar den nästan religösa känslan. Som är helt fantastisk.