Jag berättade att jag håller på att kopiera över alla mina gamla blogginlägg (under solen startade som a timekill to die for hösten 2006, sedan dess har det blivit knappt 300 poster) till ett Word-dokument, vilket tar med mig på en sedvanligt bitterljuv resa genom hela min universitetstid. Uppenbarligen verkar jag ha haft skitkul. Mycket roligare, läskigare, kreativare, aktivare och mer spännande än vad jag har nu. Numera lagar jag ordentlig mat och går och lägger mig klockan elva.
Vi var bättre förr, höll han utan omsvep och till min stora förvång med mig om. Men hur orkar man? Hur håller man fast i sina vänner? Och hur gör man om man inte ens vill hålla fast i dem? Om man är nöjd? Vi kom inte fram till något, för jag vet inte, jag vet inte om man får vara nöjd med att bli mittemellan och mogen och modest, jag pendlar hela tiden mellan att tycka att man ska våga göra vad man känner för och att man hela tiden skall utmana sig själv för att inte stagnera.
Fast det vore ju kul att känna entusiasm inför något. The fire in my eye is fleeting sa jag till Vargen härom natten, men det slutade visst bara med att vi somnade.
I mina gamla, livliga blogginlägg klagar jag å andra sidan över den tillvarons galenskap, hur vi kastar oss mellan händelser och människor i sådan hastighet att vi inte har tid att uppskatta dem, bara kryssar av dem på någon slags livets checklista. Jag vill ju ha tid för saker, mässar jag. Jag vill baka bröd och läsa DN Söndag.
Jag vet ingen som analyserar sina känslor så mycket som du, ler Machmot när semlan sedan länge är uppäten. Andra människor brukar mest...känna sina känslor. Men du analyserar dem.
but don't, don't, dont', don't let them go
no don't, don't, dont', don't let them go to waste
sjunger min dator om mina dagar för mig.
Hur låter man bli att slöa bort sitt liv? Det har jag fortfarande inte lärt mig.
2 kommentarer:
Fan vad skönt att det är nån annan som också funderar över det här
det funderar jag över varje dag fröken. Du sätter bra ord på det. Som vanligt.
Att hinna med. Vara rädd för vardag och slentrian.
Att ena sekunden vara en del och identifiera sig med något, och morgonen därpå vakna och tänka, "det här med kravaller och spex är inte så roligt längre". När sker förändringen? När ändrar man sig?
Skicka en kommentar