packa pappas kappsäck

hejdå 72B

Som ni vet så har jag under det senaste året parasiterat på Kobojsarkollektivet där Vargen bor, eftersom jag inte spenderat tillräckligt med tid i Sverige för att ha ett eget boende. Men nu är det dags för mig att lämna de rutiga skjortorna och baconmiddagarna, för till helgen ska jag flytta in till stan och bekanta mig med ett alledels eget och för mig alldeles nytt kollektiv.

Så jag sitter och surfar skåpbilar och släp som kan förflytta mina ägodelar från sin magasinerade tillvaro i mitt förra kollektiv Studio 55, och tänker att sånt här nog kan vara det tråkigaste av allt med att vara vuxen, eller kanske med att vara människa överhuvudtaget. Att flytta sina prylar.

Jag brukar sätta en ära i att inte ha så mycket saker - jag tog med mig lite husegeråd hemhemifrån och köpte mig tre möbler varav två väldigt begagnasde sådana när jag flyttade upp till Linköping. Och det är allt jag äger. Plus lite småkrafs förstås. Men i somras, innan vår Sydamerika-resa, när jag skulle flytta upp den lilla procentsats av mina ägodelar som bor hos Vargen, uppgick densamma ändå till två stora sopsäckar och tre bananlådor. Så det är lika bra att jag slår till på en ordentlig skåpbil och inte nåt billigt fjös, för hur man än vänder sig tycks det som om man vadar i saker, pryttlar, sladdar, askar och diverse ting som tvingar en att gå till IKEAs avdelning för smart förvaring.

Glöm att vandra iväg mot solnedgången längs en dammig sommarväg med bara ett knyte på en pinne på axeln. Det går inte att bli fri. Inte på 2000-talet. Skapade eller inte, våra behov och våra grenuttag är här för att stanna.