när livet slutade vara poesi

Kanske är mitt problem att jag under rådande omständigheter inte klarar av att ha mitt medvetande på satellitvy. Med perspektiv att förstå hur fantastiskt det är att man får vandra runt i en sjukt kompetent kropp på den här jäkla globen med allt vad det innebär. Jag vill ju att mitt liv och min värld ska vara vardagspoesi, låttexter, citat och flygfoton, så där avskalad från inskränkt tvättstugebitterhet. Och det lyckas jag med ganska ofta och då är jag glad.

Men nu har februari bundit fast mina fötter vid marken och allt jag kan känna är en väldigt poesilös ensamhet, oro och meningslöshet. Det handlar exakt noll om hur man har det. Och till etthundra procent om hur man tänker. Men hur göra för att sätta sitt sinne? Det är en gåta.

Min inspiration för tillfället är därför ett minne från den 3:e december i år. Då åkte jag och Vargen in till New York City under vår layover på JFK airport och det var liksom ingenting vi hade räknat med, vi hade ju just varit i Ecuador och skulle hem till ett snöstormigt Sverige. Men helt plötsligt så stod vi i en kall coh vacker Central Park och var så euforiska som man bara kan bli när man helt oförhappandes hamnar i världens centrum. Så jag tänker på parken och blundar och hoppas, hoppas, hoppas att vi verkligen tar oss dit en månad i sommar såsom vi föresatt oss. Då kommer det att vara asfaltsvarmt och vi ska äta yoghurtglass och bagels och hamburgare och låtsas att vi är new yorkers, och bara man tänker den tanken, att den här möjligheten existerar i ens liv, så kan man ju inte annat än att börja sväva över marken i alla fall.