trygghet. en pjäs i en oändlig akt.

Nu när alla vännerna gått hem och jag åter lever livet som kuf i min röda Dalslandsstuga spenderar jag många timmar med Sveriges Radio i allmänhet och P1 i synnerhet. Jag ÄLSKAR P1. Mitt hjärta klappar i takt med dagens eko, jag lär mig en massa spännade saker om faktiskt allt i hela världen och framförallt förstår jag att vad som helst kan bli intressant med god research och en trygg radioröst. Åh dessa röster. Ingenting får mig att älska Sverige så mycket som P1:s vänliga, myndiga, lugna, tydliga, rikssvenska stämmor. Mitt livs Titanic kommer aldrig någonsin att störta in ett isberg så länge P1 fortsätter sin stadiga kurs mot evigheten.

Men mest av allt älskar jag Radioteatern. Missförstå mig inte. Jag har aldrig någonsin haft behållning av en laddning dramatiserad eter. Jag har svårt att föreställa mig att någon har det. Teater är ofta svårsmält per default, och när alla visuella intryck går förlorade och måste kompenseras av flåsigt överspel från skådisarna - det är alltid samma personer förresten, hej Claire Wikholm - och lite småsorgliga ljudeffekter, blir det nästintill omöjligt att ta till sig.

Och ändå får det fortgå! Det är det som är det fantastiska. Ambitiösa kulturjournalister öser till synes osinligt engagemang i uppsättning efter uppsättning. En högtidlig stämma mässar dramatiskt "Radioteatern ger...". Skådespelarna ropar och vägrar låta en endaste konsonant gå förlorad. Allt inför en otacksam och i bästa fall likgiltig publik. Då känner jag rysningar av välbehag utefter min ryggrad. En sådan institution!

I en tid av tillgång och efterfrågan. I en tid utan hållpunkter och ritualer. Då är Radioteatern min obegripliga snuttefilt.

the decisive moment

Just det ja, när vi var i New York besökte vi en fantastisk fotoutställning. Det var en visning av Elliott Erwitts bästa bilder. Ni kanske redan känner till honom? Högst troligen, med tanke på att uppskattningsvis 87% av min bekantskapskrets ägnar sig åt foto i någon form. Men jag hade i alla fall inte koll, förrän vi gick till International Center of Photography i Midtown och mottog frälsning. Humor och svartvitt foto, vem hade kunnat ana att det skulle gå ihop? Åh.

helt nya Att Göra-listor

- lyssna igenom varenda en av mina föräldrars LP-skivor och ordna dem alfabetiskt

- läsa Sara Lidman

- döda mördarsniglar

- koka kaffe och titta på Akutellt prick klockan nio

Jag känner mig som en romankaraktär här ute. Hur skulle jag kunna göra annat, där jag tar på mig mina cowboy-boots och störtkrukehjälmen och åker in till köpingen på vespan för att handla? Hukar mellan hyllorna, tänker att de måste undra vem jag är. Jag pratar inte som de, och kassapersonalen har bytts ut mot nittiotaliser istället för mina jämnåriga bekanta som brukade stå där.

En mystisk främling. Ensam. Jag mumlar för mig själv. Stövlar runt i skog och trädgård. För privata krig mot snår, sniglar och mina egna dagdrivna tankar. Eldar stearinljus och låter sommarnätters smärtsamma doftfyrverkerier explodera i lungorna. Gardinerna fladdrar. Skivspelaren knastrar. Rödvinet skälver i glaset.

Snart! Snart kommer oförklarliga brott ske. Snart slår en avgörande insikt ned som en blixt i min hjärna. Snart knackar någon på min dörr. För det här är bara inledningen.

var hälsad, homo sapiens

Jag är visserligen på gränsen till folkskygg, men samtidigt oerhört...intresserad av min omgivning. Detta gäller inte bara mina vänner och bekanta, utan också fullkomliga främlingar som råkar befinna sig i min närhet. I New York var en av mina favoritsysselsättningar att kolla på människor i tunnelbanan, och när vi kom tillbaka till Sverige led vi alla stort av att inte kunna kommentera folk och företeelser runt om oss obemärkt.

Jag vet inte varför det är så intressant att studera omgivningens frisyrer, klädval, kropssspråk och anletsdrag, men jag kan inte låta bli. Det gäller även den lite obekväma situation som uppstår då man möter en främmande person på en plats som i övrigt är helt öde. Ett typexempel är promenad i skog eller på landsbygd. Man går alltså varandra till mötes, utan att ha någon som helst koppling till sin motpart och utan att riktigt veta hur man i det här läget ska bete sig.

En strategi är att frejdigt hälsa och hoppas att den andra tror att det är kutym eller att man är flyktigt bekanta. En annan är att stirra våldsamt stint framför sig utan att tillkännage den andres existens med så mycket som en oregerlig blick i vitögat. Själv brukar jag begagna mig av tekniken att låta mina nyfikna ögon kompulsivt löpa över personen så länge den är på behörigt avstånd, för att när den närmar sig betrakta marken en stund och i mötesögonblicket titta upp, le sammanbitet och nicka en hälsning.

Men VAD är grejen med de individer som när man möter dem kör dödsstirret rakt ut i luften kombinerat med ett besvärat leende? Pourquoi? Kanske är det någon slags avancerad signal för jag lovar att jag egentligen bara sköter min business och knappt märker att jag passerar dig, men ifall du råkar kolla på mig, ja, då har jag väl sett dig ändå och är fredligt inställd, ugh. Tänk er två sådana här människor som möter varandra. Haha!

Jag är inte säker på varför, men det känns lite sorgligt att vi ens har den här typen av problematik. Att man måste ha strategier för något så enkelt som när man oförhappandes knallar på en artfrände. Kanske borde man ge varandra en top-of-the-food-chain-five istället.

som det anstår en författare

Hemkommen till Dalsland! Jag välkomnas av en av humle halvt överväxt veranda och en förtorkad liten fladdermus som mött sitt öde instängd i sovrummet. Hur hon kom dit är en gåta.

long time, no see

ynk

Alla våra beskärningar i trädgården i våras har gett utdelning och det nyplanerade plommonträdet stoltserar med ett solitärt och grönt litet kart som antagligen har tagit över hälften av dess energiresurser i anspråk. Ungdomlig entusiasm.

För luften och vattnet och kontrasten till det Stora Äpplet är fem tågresor, två bussfärder, en liten promenad och 878 kronor ett billigt pris att betala.

hemma igen.

Allt är kallare, renare, tystare och tamare. Sedvanlig hemkomstdepression inträder. Vad ska man göra nu då?

supersize me

Det finns potential att lära sig mycket under en månad på New Yorks gator, om livet i allmänhet och USA i synnerhet. Men trots all kunskap vi vadat genom till dags dato, är det bestående intrycket av det här landet en fet generalisering: allt är så jäkla STORT.

Man går vilse i varuhusen, limousiner stora som skepp kommer glidande längs gatorna, melonerna i affärerna är för tunga för att kunna bära hem, take away-kaffet serveras i halvliters regular size och våra magsäckar har expanderat till dubbel storlek av portioner som skulle kunna föda en bebis-elefant.

Själva New Yorks svindlande storlek har jag ju redan utgjutit mig om. Allt är större. Människorna, husen, bilarna, arenorna, biosalongerna, kakorna, utbudet, regndropparna, gradtalen, dricksprocenten, stjänstatusen hos nyhetsankarna, andelen reklam på TV. Vi har till och med sett de största brösten i våra liv här. Själva är vi små i relativ bemärkelse men större i absoluta tal, till följd av ovan nämna elefant-mat och allmänt dekadent amerikanskt leverne. Som good sports tar vi seden dit vi kommer.

stor tvål, liten Gro

stor vinflaska, liten Gro

stor Affligem, liten Gro samt referensflaska

stor öl, liten Gro

de enda som sover i staden som aldrig sover är vi

Här sitter jag i köksexil och går igenom mail och andra viktigheter, medan de andra tråkmånsarna ligger och sover. Jag tror vi har snittat på 10 timmar sömn/natt här, då vi vanligtvis utpumpade av dagens alla intryck, navigationssvårigheter, tryckande värme, smarriga måltider med 100% fetthalt etcetera däckar någon gång efter midnatt. Vid tio går jag upp och lagar frukost på ett så skramlande sätt att man måste vakna, varefter jag rastlöst stolpar runt i lägenheten och hetsar om att vi måste göra något med vår dag. Idag äter jag dock själv och låter de små liven vara. Resultat:

Här skymtar alltså tre personer försänkta i sin elfte timmes drömmerier. Vågade inte fota närmare av rädsla för att trampa på deras integritet. Jag upphör aldrig att förvånas över den till synes oändliga kapacitet till sömn.

Men oj! Min tidige bundsförvant pensionärs-Erik är också vaken. Hej hej! Nu har ni fått se lägenheten också.

när ens ungdom börjat glittra som Allens Manhattan

Utomhusbio i Brooklyn Bridge Park: på skärmen visas Woody Allens svartvita Manhattan. I bakgrunden tornar verklighetens dito i technicolor. I ♥ NY.

(ursäkta dålig bildkvalitet, iPhone)

direkt från brooklyn

Gooood mooorning America! Dagen inleds i SoBro med m&m-gröt. Inga konstigheter. Vi tar seden dit vi kommer.

I'm the luckiest guy on the lower east side, cause I got wheels and you wanna go for a ride

Ni vet när jag och Vargen körde downhill-MTB i Bolivia och droppade 4000 meter på en dag genom sten, branter, illvilliga locals och fårskockar? Den cykelfärden var riskmässigt ingenting i jämförelse vad vi idag utsatte oss för: att cykla på Manhattan. Taktiken var dock ungefär detsamma, det vill säga kör på och hoppas på det bästa, tvekar du går det åt helvete.

I motsatt till vad man skulle kunna tro om en av världens mest välkända, och ökända, metropoler, så är New York faktiskt något av en cykelstad. Men här handlar inte om något chill framåtlallande med bohemiska damcyklar eller rastafari-cruisers, utan de enda som beträder det stora äpplets gator och avenyer är cykelbud, dödsföraktande multisporttyper och jobbpendlande hipsters. Alla, eller nästan alla - en imponerande hög procentsats - äger vansinnigt snygga och avskalade racercyklar, som får mig att vända mig om och stirra trånsjukt var jag än går. Det ska tydligen vara i den här staden som single speed- och fixed gear-cyklarna uppfanns och trenden spreds över världen. Buden, som tröttnat på att få sina cyklar stulna, plockade bort varenda liten stöldbegärlig pryl på fordonen tills bara det allra nödvändigaste återstod - en ram, två racerhjul, en sadel och ett styre. Inga jävla växlar, pakethållare, bromsar och annat fjös.

Alla New York-cyklar är inte fullt så hardcore, men alla är vackra och stilrena. Det enda som nu står emellan mig och ett köp av en fixed gear är British Airways kostnander för extrabagage.

en av alla tusentals extremt snygga single speed-cyklar i NYC

Hur som helst, som ni förstår var jag och David inte de enda cyklisterna i New York-trafiken, men kanske de mest ovana. Med tutande taxibilar till vänster, bussar till höger och hänsynslösa sopbilar bakom oss pilade vi fram på vår adrenalinrutt och det var fantastiskt. Så fort vi tagit oss från Central Park till stranden av East River hade vi dock i princip ostörd cykelbana att köra på. Vi åkte runt två tredjedelar av Manhattan, genom hamnar, parker och sportområden; under broar och vägkomplex, bland gatuförsäljare, bag ladies, svettiga löpare och solande infödingar. Och nästan, nästan kände jag mig som en New Yorker.

the best taxi driver in the world

Jag har väl berättat att New York är oändligt stort? Grejen är att staden hela tiden försöker maskera sin storlek genom att låtsas att den är lätt både att navigera och ta sig fram i. Ta gatusystemet till exempel. Yes, tänker man. Jag är visserligen på en ö som är nästan 25 kilometer lång, men som tur är ligger alla gator i ett prydligt rutnät, med avenyer nord-sydgående, gator öst-västgående och som the cherry on top of my sundae så är de logiskt numrerade. Ha! Logiken är bara en chimär. För det första är alla byggnader så höga att det är omöjligt att spontant förstå vilken riktning man tittar åt. Vidare är den jäkla ön utplacerad på så sett att man visserligen kan säga att den löper nord-sydligt, men det är bara en förenkling som har visat sig synnerligen bedräglig vid biologens försök att navigera efter solen. Numreringen av gatorna börjar inte vid sydspetsen, utan en bra bit upp, vilket har åsamkat mången turist meningslös panik när tunnelbanan hänsynslöst blåser förbi W 4th Street på väg mot Manhattans södra delar. Inte heller avenyerna är alltid numrerade, utan har ofta märkliga namn som de alternerar med. Och ibland, på ren pin kiv, kallas de för...gator. De extremt komprimarde kartor som man emellanåt skamfullt tvingas veckla upp i ett hörn hjälper inte heller, eftersom de förvandlar dagsmarscher till femminuterspromenader. Jag har aldrig powerwalkat så mycket i mitt liv som här.

Räddningen här kan tyckas vara tunnelbanenätet, väl utbyggt och logiskt färgkodat såsom anstår en metropol. Ha! Säger jag igen, ännu mer förbittrat. MTA, bolaget som sköter denna infrastruktur, skryter i sina annonser om de nyuppfunna digitala tavlor där man kan se hur långt det är till nästa tåg, vilka är uppsatta på prov på några stationer. Ja, sådana som vi har haft i Sverige i ett par decennium, ni vet. Det är på den nivån skyltningen är. Man vet aldrig om det är ett express- eller lokaltåg man åker, och ofta är det vagnar till en annan linje som används, så hållplatsordningen som visas inuti stämmer inte. Kommunikationssystemet i vagnarna är ungefär i nivå med burktelefoner, så att höra vad konduktören ropar ut är endast möjligt om du är en born and raised New Yorker. Vi har inte en enda gång under våra tre veckor här kommit i tid när vi använt oss av tunnelbanan. Att det finns flera olika hållplatser med samma namn, på vitt skilda ställen, hjälper inte direkt.

Att ha med sig ett tidsfärdriv på linjen är essentiellt. Men inte om man är så koncentrerad så man åker förbi sin station.

På helger inleds ett helt nytt, tragiskt kapitel i tunnelbanehistorien. Det är nämligen då man utför alla ombyggnationer och reparationer av bannätet, något som leder till inställda tåg, inställda linjer, inställda stationer, tåg som går åt fel håll, tåg som bara går vissa tider, förtvivlade försök att ta sig ut ur systemet, samt flera timmar långa tunnelbaneturer. De enda som är glada är råttorna som får ett välförtjänt break i sin föga avundsvärda levnadsmiljö.

Alltså är det inte konstigt att då vi nattetid vid extra lyxiga tillfällen unnar oss en taxi, tar Jonatan avsked av chauffören med you are the best taxi driver in the world! Alla taxichafförer i New York är hjältar. De tar en dit man ska.

Göm alla barn.

På resande fot finns det några lysande samt excellenta grundregler, dom är bra att ha med sig och bör om det finns plats packas ner inför stundande resa. Just nu finns inte tid att ta upp alla men jag tänkte åtminstone delge en av de viktigaste. #1 På resande fot får man inte vänta för länge mellan sina måltider! Skulle detta ske kan en viss sorts rese-food-rage uppstå. Denna rage är vida skild från vanliga blodsockerfall som lätt kan uppstå på hemmaplan mellan dygnets måltider.

Nedan illustreras vad som händer om det går för länge mellan måltiderna. Ofta är personen själv ovetande om sitt agerande. Varning för känsliga tittare utfärdas!

// Mr Dorf

party pooper

Okej, lite uppdatering på skadedjursfronten. Minst tre bäbiskackerlackor har stuckit fram sina små huvuden och hoppfullt viftat med antennerna sedan den stora matriark-roachen mötte sitt oblida öde i Jonatans hårda nypor. Bara för att omedelbart förgöras av dödssprayen. Det har nästan blivit lite för lätt att ta kål på de små liven. En enda välriktad stråle, och den notoriskt pansaraktiga kroppen fräts sönder till en brun fläck. Efter att ha läst att dödseffekten varar i 4 veckor är vi nu snarare mer rädda för sprayen än för själva krypen.

innan idyllen förstördes

Ikväll, efter en hård dag på Rockaway Beach, där Atlantvågorna överröstades av temperamentsfulla latinos och orädda skräckfilmsmåsar, tyckte vi att vi hade gjort oss förtjänta av en öl eller två på taket. Vi klev upp i skymningen, lyssnade till polissirener, raketer, hätska ordväxlingar och andra tryggt välbekanta SoBro-ljud. Drack ingefärsöl, pratade destruktiva barndomsminnen och hade det allmänt fint. Tills kackerlackan uppenbarade sig. En varelse nästan lika stor som den ursprungliga vi hittat i badrummet. Återigen utbröt panik, under vilken påtagligt tomma hot uttalades tills djuret mer eller mindre bokstavligen jagade oss ner från taket, medan vi mumlade alternativt "vi borde inte låta oss besegras av något så lågt stående" och "det hade ändå börjat bli kallt".

Status quo.