supersize me

Det finns potential att lära sig mycket under en månad på New Yorks gator, om livet i allmänhet och USA i synnerhet. Men trots all kunskap vi vadat genom till dags dato, är det bestående intrycket av det här landet en fet generalisering: allt är så jäkla STORT.

Man går vilse i varuhusen, limousiner stora som skepp kommer glidande längs gatorna, melonerna i affärerna är för tunga för att kunna bära hem, take away-kaffet serveras i halvliters regular size och våra magsäckar har expanderat till dubbel storlek av portioner som skulle kunna föda en bebis-elefant.

Själva New Yorks svindlande storlek har jag ju redan utgjutit mig om. Allt är större. Människorna, husen, bilarna, arenorna, biosalongerna, kakorna, utbudet, regndropparna, gradtalen, dricksprocenten, stjänstatusen hos nyhetsankarna, andelen reklam på TV. Vi har till och med sett de största brösten i våra liv här. Själva är vi små i relativ bemärkelse men större i absoluta tal, till följd av ovan nämna elefant-mat och allmänt dekadent amerikanskt leverne. Som good sports tar vi seden dit vi kommer.

stor tvål, liten Gro

stor vinflaska, liten Gro

stor Affligem, liten Gro samt referensflaska

stor öl, liten Gro

de enda som sover i staden som aldrig sover är vi

Här sitter jag i köksexil och går igenom mail och andra viktigheter, medan de andra tråkmånsarna ligger och sover. Jag tror vi har snittat på 10 timmar sömn/natt här, då vi vanligtvis utpumpade av dagens alla intryck, navigationssvårigheter, tryckande värme, smarriga måltider med 100% fetthalt etcetera däckar någon gång efter midnatt. Vid tio går jag upp och lagar frukost på ett så skramlande sätt att man måste vakna, varefter jag rastlöst stolpar runt i lägenheten och hetsar om att vi måste göra något med vår dag. Idag äter jag dock själv och låter de små liven vara. Resultat:

Här skymtar alltså tre personer försänkta i sin elfte timmes drömmerier. Vågade inte fota närmare av rädsla för att trampa på deras integritet. Jag upphör aldrig att förvånas över den till synes oändliga kapacitet till sömn.

Men oj! Min tidige bundsförvant pensionärs-Erik är också vaken. Hej hej! Nu har ni fått se lägenheten också.

när ens ungdom börjat glittra som Allens Manhattan

Utomhusbio i Brooklyn Bridge Park: på skärmen visas Woody Allens svartvita Manhattan. I bakgrunden tornar verklighetens dito i technicolor. I ♥ NY.

(ursäkta dålig bildkvalitet, iPhone)

direkt från brooklyn

Gooood mooorning America! Dagen inleds i SoBro med m&m-gröt. Inga konstigheter. Vi tar seden dit vi kommer.

I'm the luckiest guy on the lower east side, cause I got wheels and you wanna go for a ride

Ni vet när jag och Vargen körde downhill-MTB i Bolivia och droppade 4000 meter på en dag genom sten, branter, illvilliga locals och fårskockar? Den cykelfärden var riskmässigt ingenting i jämförelse vad vi idag utsatte oss för: att cykla på Manhattan. Taktiken var dock ungefär detsamma, det vill säga kör på och hoppas på det bästa, tvekar du går det åt helvete.

I motsatt till vad man skulle kunna tro om en av världens mest välkända, och ökända, metropoler, så är New York faktiskt något av en cykelstad. Men här handlar inte om något chill framåtlallande med bohemiska damcyklar eller rastafari-cruisers, utan de enda som beträder det stora äpplets gator och avenyer är cykelbud, dödsföraktande multisporttyper och jobbpendlande hipsters. Alla, eller nästan alla - en imponerande hög procentsats - äger vansinnigt snygga och avskalade racercyklar, som får mig att vända mig om och stirra trånsjukt var jag än går. Det ska tydligen vara i den här staden som single speed- och fixed gear-cyklarna uppfanns och trenden spreds över världen. Buden, som tröttnat på att få sina cyklar stulna, plockade bort varenda liten stöldbegärlig pryl på fordonen tills bara det allra nödvändigaste återstod - en ram, två racerhjul, en sadel och ett styre. Inga jävla växlar, pakethållare, bromsar och annat fjös.

Alla New York-cyklar är inte fullt så hardcore, men alla är vackra och stilrena. Det enda som nu står emellan mig och ett köp av en fixed gear är British Airways kostnander för extrabagage.

en av alla tusentals extremt snygga single speed-cyklar i NYC

Hur som helst, som ni förstår var jag och David inte de enda cyklisterna i New York-trafiken, men kanske de mest ovana. Med tutande taxibilar till vänster, bussar till höger och hänsynslösa sopbilar bakom oss pilade vi fram på vår adrenalinrutt och det var fantastiskt. Så fort vi tagit oss från Central Park till stranden av East River hade vi dock i princip ostörd cykelbana att köra på. Vi åkte runt två tredjedelar av Manhattan, genom hamnar, parker och sportområden; under broar och vägkomplex, bland gatuförsäljare, bag ladies, svettiga löpare och solande infödingar. Och nästan, nästan kände jag mig som en New Yorker.

the best taxi driver in the world

Jag har väl berättat att New York är oändligt stort? Grejen är att staden hela tiden försöker maskera sin storlek genom att låtsas att den är lätt både att navigera och ta sig fram i. Ta gatusystemet till exempel. Yes, tänker man. Jag är visserligen på en ö som är nästan 25 kilometer lång, men som tur är ligger alla gator i ett prydligt rutnät, med avenyer nord-sydgående, gator öst-västgående och som the cherry on top of my sundae så är de logiskt numrerade. Ha! Logiken är bara en chimär. För det första är alla byggnader så höga att det är omöjligt att spontant förstå vilken riktning man tittar åt. Vidare är den jäkla ön utplacerad på så sett att man visserligen kan säga att den löper nord-sydligt, men det är bara en förenkling som har visat sig synnerligen bedräglig vid biologens försök att navigera efter solen. Numreringen av gatorna börjar inte vid sydspetsen, utan en bra bit upp, vilket har åsamkat mången turist meningslös panik när tunnelbanan hänsynslöst blåser förbi W 4th Street på väg mot Manhattans södra delar. Inte heller avenyerna är alltid numrerade, utan har ofta märkliga namn som de alternerar med. Och ibland, på ren pin kiv, kallas de för...gator. De extremt komprimarde kartor som man emellanåt skamfullt tvingas veckla upp i ett hörn hjälper inte heller, eftersom de förvandlar dagsmarscher till femminuterspromenader. Jag har aldrig powerwalkat så mycket i mitt liv som här.

Räddningen här kan tyckas vara tunnelbanenätet, väl utbyggt och logiskt färgkodat såsom anstår en metropol. Ha! Säger jag igen, ännu mer förbittrat. MTA, bolaget som sköter denna infrastruktur, skryter i sina annonser om de nyuppfunna digitala tavlor där man kan se hur långt det är till nästa tåg, vilka är uppsatta på prov på några stationer. Ja, sådana som vi har haft i Sverige i ett par decennium, ni vet. Det är på den nivån skyltningen är. Man vet aldrig om det är ett express- eller lokaltåg man åker, och ofta är det vagnar till en annan linje som används, så hållplatsordningen som visas inuti stämmer inte. Kommunikationssystemet i vagnarna är ungefär i nivå med burktelefoner, så att höra vad konduktören ropar ut är endast möjligt om du är en born and raised New Yorker. Vi har inte en enda gång under våra tre veckor här kommit i tid när vi använt oss av tunnelbanan. Att det finns flera olika hållplatser med samma namn, på vitt skilda ställen, hjälper inte direkt.

Att ha med sig ett tidsfärdriv på linjen är essentiellt. Men inte om man är så koncentrerad så man åker förbi sin station.

På helger inleds ett helt nytt, tragiskt kapitel i tunnelbanehistorien. Det är nämligen då man utför alla ombyggnationer och reparationer av bannätet, något som leder till inställda tåg, inställda linjer, inställda stationer, tåg som går åt fel håll, tåg som bara går vissa tider, förtvivlade försök att ta sig ut ur systemet, samt flera timmar långa tunnelbaneturer. De enda som är glada är råttorna som får ett välförtjänt break i sin föga avundsvärda levnadsmiljö.

Alltså är det inte konstigt att då vi nattetid vid extra lyxiga tillfällen unnar oss en taxi, tar Jonatan avsked av chauffören med you are the best taxi driver in the world! Alla taxichafförer i New York är hjältar. De tar en dit man ska.

Göm alla barn.

På resande fot finns det några lysande samt excellenta grundregler, dom är bra att ha med sig och bör om det finns plats packas ner inför stundande resa. Just nu finns inte tid att ta upp alla men jag tänkte åtminstone delge en av de viktigaste. #1 På resande fot får man inte vänta för länge mellan sina måltider! Skulle detta ske kan en viss sorts rese-food-rage uppstå. Denna rage är vida skild från vanliga blodsockerfall som lätt kan uppstå på hemmaplan mellan dygnets måltider.

Nedan illustreras vad som händer om det går för länge mellan måltiderna. Ofta är personen själv ovetande om sitt agerande. Varning för känsliga tittare utfärdas!

// Mr Dorf

party pooper

Okej, lite uppdatering på skadedjursfronten. Minst tre bäbiskackerlackor har stuckit fram sina små huvuden och hoppfullt viftat med antennerna sedan den stora matriark-roachen mötte sitt oblida öde i Jonatans hårda nypor. Bara för att omedelbart förgöras av dödssprayen. Det har nästan blivit lite för lätt att ta kål på de små liven. En enda välriktad stråle, och den notoriskt pansaraktiga kroppen fräts sönder till en brun fläck. Efter att ha läst att dödseffekten varar i 4 veckor är vi nu snarare mer rädda för sprayen än för själva krypen.

innan idyllen förstördes

Ikväll, efter en hård dag på Rockaway Beach, där Atlantvågorna överröstades av temperamentsfulla latinos och orädda skräckfilmsmåsar, tyckte vi att vi hade gjort oss förtjänta av en öl eller två på taket. Vi klev upp i skymningen, lyssnade till polissirener, raketer, hätska ordväxlingar och andra tryggt välbekanta SoBro-ljud. Drack ingefärsöl, pratade destruktiva barndomsminnen och hade det allmänt fint. Tills kackerlackan uppenbarade sig. En varelse nästan lika stor som den ursprungliga vi hittat i badrummet. Återigen utbröt panik, under vilken påtagligt tomma hot uttalades tills djuret mer eller mindre bokstavligen jagade oss ner från taket, medan vi mumlade alternativt "vi borde inte låta oss besegras av något så lågt stående" och "det hade ändå börjat bli kallt".

Status quo.

råna mig! lura mig! bjud mig på godis och locka in mig i en bil!

Med den här uppsynen är det ett sant under att jag har klarat mig helskinnad i SoBro i två veckor. Streetsmart är inte det första ordet jag skulle beskriva den här kvinnan med.

(Men barnen och de gamla halvdementa farbröderna har börjat heja på oss här nu i hoodet! Det måste betyda att vi är på väg in i gemenskapen)

there is nothing more dangerous than a closed mind

Igår blev det tillåtet för homosexuella par att gifta sig i New York state! Och idag har det varit folkfest på New Yorks gator. Prideparaden, som aldrig tog slut utan bara fortsatte och fortsatte i obegriplig oändlighet, gick genom Midtown. Vi var naturligtvis där, viftade med regnbågsflaggor, blev rörda, önskade att vi var bisexuella, fick ragg ändå och hejade på i största allmänhet. Alla fick vara med, alla var glada. Utom polisen, som hade ett logistiskt mardrömsjobb att dirigera den gigantiska blobben vilda åskådare.

Laglösa dagar som dessa känns det som om vi skulle kunna göra vad som helst. First, we take Manhattan.

baked, not fried

Knish! Man skulle kunna tro att detta är ett kraftuttryck eller möjligen en rejäl nysning, men det faktiskt ett judiskt bakverk vars oanade kulinariska kvaliteter vi fram tills igår var sorgligt omedvetna om. Vi promenerade till bageriet Yonah Schimmel's på Lower East Side, där en busslast före detta New York-tanter, numera i exil i New Jersey, bildade kö. De var uppklädda till tänderna, i clips-örhängen, läppstift och hövolmsfrisyrer, och slog sig genast i slang med oss. Oh my god, your eyes! utropade en när hon tittade på mig och Vargen. If you ever get any kids...wow! Någon bar ut en bricka med småknishes och en av damerna norpade blixtsnabbt åt sig en och gav till oss. You gotta try this! Hysteri rådde framför bageriets disk, så vi lämnade så småningom den entusiastiska skocken och gick och satte oss vid ett av borden längre in i den oansenliga lokalen.

Jag och en del av gänget

Erik ville att vi skulle beställa tre mat-knishar och lika många efterrätts-knishar, men vi bestämde oss istället för att alla tre dela på fyra stycken. Det visade sig klokt. Knish kan vara den maträtt i världen som har den allra största densiteten, näst efter palt. Tänk er potatismos med olika smaksättningar, ihopklumpat och gräddat i ugn.

Cherry soda med lime och en special-knish

Efter denna lunch stod vi oss, med varsin mini-slider som ödmjukt tillägg, tills vi vid fyrasnåret på morgonen promenerade hem genom ett SoBro där deli-sarna precis började förbereda sig för den nya dagen. Glad midsommar!

natten som inte sov

Eftersom vår brända hud post Coney Island inte klarade direkt solljus fick vi ägna oss åt mer skyddade aktiviteter på tisdagen. Som att ligga på sängen och flämta efter luft i NYC-värmen, jobba med uppsatser och andra åtaganden på ett café i Williamsburg, shoppa loss i luftkonditionerade SoHo och mötas upp på Manhattan när mörkret fallit.

The Meatball Shop. Vänta ett par timmar på att få bord i lokalen som är fylld med gamla porträtt och bröllopsfoton i sepia, kryssa i sina val av gudomliga bollar, såser och tillbehör på en laminerad meny och dricka jugs med billig öl. Wunderbar! Vi har haft nästan bara bra matupplevelser här i NYC hittills. Goda, snygga och otroligt prisvärda hak finns runt varje hörn. Heja!

Sen hittade vi ett hus vi ville bo i. Erik drömmer lite om skyskrapor.

Brooklyn Bridge, en gång den längsta hängbron i världen, ska man tydligen gå på. Och nog är den rätt tjusig alltid. När man promenerar runt i New York framåt två-snåret upptäcker man förresten att full yrkesaktivitet fortfarande råder. Tunnelbanestationer städas, vägar lagas och grävskopor kör omkring. Inga konstigheter.

Jag hittade en kompis.

Men riktigt bra kändes det inte förrän vi var på rätt sida East River. När vi senare steg av sub:en på vår station hörde vi en man muttra bakom oss I have killed a man before and I'm not afraid to kill again. Då vet man att man är hemma i SoBro.

vi älskar americana!

Idag var den bästa dagen! Vi hånskrattade alla stackars jobbare i fejjan och firade måndag med att åka ut till Coney Island, en halvö i södra Brooklyn som närmast kan liknas vid ett gigantiskt manifest för amerikansk kitsch - en lätt bedagad boardwalk längs Atlantkusten med små shacks krängandes enorma mängder skräpmat, en parasollfylld strand, ett stort nöjesfält och en småsolking historia av gambling och freakshows. Hela dagen vandrade vi runt i en sentimental drömvärld och trivdes till hundra maräng.

Från piren.

Vi började med "The Cyclone", en uråldrig berg- och dalbana i trä som både såg ut och lät tämligen hemsnickrad. Helena och Jonatan som satt längst bak blev blåslagna, vi andra tyckte den var alla tiders. Nöjesfältet hade också en "Scream Zone" som vi ivrigt frekventerade. Bland annat fanns där en rollercoaster som man låg på magen i och som jag på allvar trodde att jag skulle ramla ur när den loopade. Notera hur skräcken fullkomligt lyser ur mina ögon.

Sen åkte Erik och Helena någon märklig bergbana som man satt på hästar i. Zooma gärna in på Helenas ansiktsuttryck här...

Alltså maten. De anordar världsmästerskapet i hot dog-eating här varje år. Nuvarande rekordet ligger på 68 korvar på en minut. David och Erik köpte en hiskelig pommes-frites-med-smält cheddar-"ost"-och-baconströssel-historia. I min hand syns en friterad Oreo. Ni läste rätt. En friterad. Oreo.

Den vansinnigaste attraktionen av dem alla var Slingshoten, typ som en gigantisk slangbella eller ett omvänt bungyjump. I en liten boll blev man uppskjuten två och två till en höjd där man i princip kunde se mexikanska golfen. Helena, Jonatan och David vågade!

De finaste etiketterna på ölen någonsin! Och gott innehåll faktiskt, från Schmaltz Brewing Co i San Francisco. På bilden syns IPA:n.

Det var en fin dag. Att man kan ta sub:en till havet, bara en sån sak. När vi med lätta steg vandrade hem genom SoBro stirrade en 12-årig svart tjej på oss och kommenterade lakoniskt you guys look like you got a tan today. Jag förstår inte varför?? Men vi var glada över vår första kontakt med/diss av locals. Vi ser det som att vi börjar bli integrerade i hoodet.

kusiner från landet

En utsikt värd smutsiga fötter

Jag vet inte om ni kollar på How I Met Your Mother, men i ett avsnitt av serien bryter den kanadensiska karaktären Robin ihop över att New York verkar vilja stöta bort henne som ett ovälkommet främmande organ. Även vi upplever att man nog måste jobba ordentligt för att förtjäna den här stadens acceptans. För även om vi går med allt större gung i stegen på SoBros gator är vistelsen här inte på något sätt friktionsfri. Här är våra främsta failures hittills:

1. "Åh, Bergen Street, där bor ju vi. Här kan vi gå av!"

Okej, New York är gigantiskt. Storleken går inte att underskatta eller ens ta in, snarare känns det som om stan bara blir större för varje dag. Bara för att en tunnelbanestation heter samma sak som gatan du bor på betyder det inte att du är nära hemmet. Ovanstående resonemang resulterade i en promenad på dryga tusen nummer eller knappt fyra kilometer.

2. Det

Bara för att man bor i en ren lägenhet betyder inte det att man slipper oväntat besök. Vid en dusch uppenbarade sig plötsligt alla kackerlackors moder i badrummet. När den hoppade till handfatet hördes ett metalliskt krafsande mot porslinet som om en mindre hund låg där och gottade sig. Hysteri utbröt och krigsråd hölls. Vi insåg att vi inte skulle kunna gå på toa under de återstående 27 dagarna av vår NY-vistelse och började leta i kökskåpen efter pottliknande behållare. Tills Jonatan i en akt av urmod helt sonika plockade upp det vidriga stycket i en plastpåse. Nu har vi köpt livsfarligt spray som "kills on contact" och har en "fresh citrus scent", förmodligen mer ohälsosam att andas in än att att dricka kylarvattnet i Fukushima.

3. Hatade av systemet

Vi äger en ungefär 2x1 meter stor karta över tunnelbanenätet som vi till Davids förtret ibland tvingas veckla upp när vi ska planera den mest strategiska färdvägen. Denna till trots kan det ibland gå väldigt fel. Man kan tycka att fem personer borde hitta bättre än en, men ibland blir det för många kockar i subwayrestaurangen. Någon mumlar frågande "Canal Street?" varpå en annan bestört ropar tillbaka "Canal Street!" och hela sällskapet springer ut ur vagnen. Ett tåg står på en annan plattform, någon ropar "vi hinner!" och klungan rusar in på denna istället. Bara för att inse att just detta tåg väljer att stå still i vänteläge. Vi står och flåsar och skäms lite, tills ett expresståg anländer vilket vi i sista sekund väljer att hoppa på, med resultatet att siste man blir klämd i dörren. Tyvärr betyder expresståg ofta att tåget bara blåser förbi just den station man vill gå av på.

4. Captain Tarfoot försöker surfa Brooklyns takåsar

Det här med rooftop bars är stort i NYC. För inträde och överprisade drinkar kan man njuta av Manhattanutsikt från det stora äpplets lite häftigare svar på uteserveringar. I ett infall av DIY-anda valde jag imorse att utforska vårt eget bostadshus faciliteter, och svingade mig ut genom fönstret och uppför en brandstege, som mycket riktigt ledde till en fantastiskt urban terass med industriell Brooklynvy. Det jag inte hade väntat mig var att New Englads skoningslösa sommarsol hade smält den tjära som taket är målat med. Klafs. Att jag skulle få sätta mina kolsvarta fötter på vårt trägolv var uteslutet, så jag fick bäras till badrummet där tjäran inte alls gick att tvätta av, utan istället gav badkaret en otäckt permanent brunaktig nyans. Den prekära situationen löstes dock, lite otippat, så smångom medelst en rejäl flaska Canola Oil.

Trots rookie-missöden som ovanstående hoppas vi dock att vår enträgenhet och vår icke avmattningsbara entusiasm ska leda till att vi så småningom vinner stadens gunst. Håll tummarna för era tafatta svenskar.

en kortare presentation

Jag tänkte att en liten presentation av NYC-bloggens huvudkaraktärer kunde vara på sin plats. Det är alltså vi fem som delar en lägenhet på Bergen st, Brooklyn under fyra veckor:

Business Dave håller stilen och hipsterfanan högt. Går hellre vilse än syns med en karta i handen. Dalí-fan som kan spendera imponerande tidsrymder på museum och måste ha en kaffefix american size efter varje måltid.

Princess Helen of the Black Forest har erhållit tunga skills i nordamerikansk skejtarslang efter sitt hängande med locals i Kanada och är därför den som passar bäst in i vårt kolsvarta 'hood SoBro. Dessutom är hon den okrönta shoppingdrottningen.

Erik välkomnar den amerikanska fulkulturen med vidöppna armar. Finner med kirurgisk precision alla Starbucks 171 convenient locations på Manhattan. Vill se leksaksblockbusterfilmer i 3D och trivs på Times Square.

Här har Jonatan och vi andra ätit NYC:s godaste pizza, i Brooklyn. Jonatan går med flowet men ogillar snofsiga chokladsställen på Wall Street. Antas ständigt veta hur världen fungerar eftersom han är biolog.

Och till sist, yours truly. Har ett alter ego som pretentiös och självdistanslös debutförfattare med fransk brytning, men har ännu inte fått ordentlig användning av detsamma. Jublar över allt som är amerikanskt men måste på samma gång distansiera mig själv från detsamma. Gör mig som installation på Museum of Modern Art.

nu blir det New York för hela slanten!

Under Solen förvandlas från och med nu till och med den 13:e juli till en New York City-blogg, eftersom jag och fyra vänner spenderar en månad i staden som aldrig sover. Vi ska alla fem försöka uppdatera här så mycket vi bara hinner mellan alla bagels, Brooklyn Lagers och brända bucks. Welcome to the jungle.

Helena, Jonatan, David och Erik utanför vår lägenhet i vårt 'hood i Brooklyn. Vi veter inte vad det heter, men kallar det SoBro. Yo!