oxymoroner

Och så var det igår kväll dags att återvända till Linköping. Den fruktade verkligheten höll sig på avstånd medan jag spontant bjöds att dela bröd, linser och politiska diskussioner i kollektivet - möjligen en kliché när man uttrycker det på det viset, men inte mindre angenämt för det.

Hur som helst. Babysteps, tänkte jag, och gick idag till Bokia för att försiktigt bläddra bland kalendrarna och på så vis förbereda mig på slutet av mitt livs sista sommarlov. Utbudet var som vanligt gigantiskt, likt en manifestation av omstartarentusiasm och goda intentioner. I den enorma högen fanns till exempel kalendern som syns på bilden.

Vi sysslar visserligen mycket med existensiella frågor och carpe diem-problematik här på Under Solen, men så desperat blir jag aldrig att jag köper en fucking lev-i-nuet-kalender. En kalender. För planering. Senast jag kollade efter var det motsatsen till att fånga dagen?