perspektiv

I ett besviket och postrevolutionärt Egypten ställs den forne diktatorn Hosni Mubarak inför rätta, åtalad för att vara ansvarig för 900 människoliv, offrade för en till synes fåfäng önskan om demokrati.

I Norge diskuteras rättegången mot den man som besinningslöst mejade ner nästan hundra oskyldiga unga människor, vilka också de brann för folkstyre.

På Afrikas horn har man inte tid att bry sig om sådana petitesser som vem som bestämmer. Där måste man ha mat. Nu.

I Sverige domineras nyhetsrapporteringen av att en 11-åring fick gå av ett tåg i en stad hon inte kände till. Hon blev omhändertagen av en snäll tant. Vi rasar. Hur kunde det hända? SJ:s talesperson, du har själv barn, hur ser du på det inträffade? Vad ska ni göra med konduktören? Jag vet att det är ohållbart och okonstruktivt att rycka på axlarna, säga tänk på barnen i Afrika och strunta i lokala problem som ter sig obetydliga i jämförelse med de globala. Naturligtvis ska man inte nöja sig bara för att folk har det jävligare på andra platser. Men ibland mår jag illa av den navelskådande, gnälliga, politikerföraktande, bortklemade jävla Disney-mobben till befolkning i det här landet, inklusive mig själv.