Det är så himla, himla kallt och min filt är för liten. Idag är en sådan dag då alla blommorna hos växten i fönstret har vissnat, en såg bor i min hals, Ben&Jerry's smakar meningslöst och det känns som man har Botoxat ansiktet varje gång man ler. En sån dag som man klär på sig långklänning och stänger in sig på sitt rum och lyssnar på när gitarren inte alls harmonierar med ens röst.Ljuset och jag försökte för första gången spela Vemodets man, en riktigt dammig gammal Winnerbäck-demo från den tiden då han inte var en för tidig farbror utan en yngling på cykel, året efter gymnasiet då jag fick min gitarr. Vi hade ackorden men det stod inte var man skulle byta. Det är D hela vägen, sa Ljuset.
Tre år senare skrev jag i ett blogginlägg att jag äntligen hade satt låten. Någon månad efter det vågade jag efter erforderligt antal öl spela den offentligt på HG:s personalplan. Du spelar den inte alls lika snabbt som Winnerbäck, sa Harry. Men vem brydde sig? Vargen satt i samma soffa.
Och nu sitter jag här under Olivers månlika lampa, nästan sex år sedan starten, och det låter fortfarande skit. Ibland känns det som om jag inte tar mig någonstans. Även om just gitarrspelandet kanske inte är ett rättvist sätt att bedöma tondöva mig. Å andra sidan trivs jag ju mycket bättre i imperfekt, så det kanske inte gör något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar