tillbaka till brottsplatsen

Malmslättsvägen löper som en orm genom Linköping. Den börjar i något suspekt industriområde för att strax slinka förbi Rydsskogen, åla sig genom Vallarondellen (som, inte utan viss stolthet, påstås vara det något vaga området Norra Europas största), glänsa inför turisterna i Gamla Linköping, och så småningom i stadskärnan övergå i Storgatan, vilken tar ett hopp över ån utan att passera gå eller ropa hej.

Här står vi i krysset Malmslättsvägen/Westmansgatan - bara en av ett otal gatukorsningar som ormen passerar på sin färd mot vattnet.

Detta är platsen där jag tog lite för hög fart över en lite för stor kant som knep åt om longboardens bakre hjulpar och fick mig att flyga i en flack båge ner i asfalten. Det är också här jag och två av mina bästa vänner i decembermörker, kvällen efter en fruktansvärd skoldag efter en fantastisk avskedsfest och bara veckor innan jag for till Kanada, högtidligen skildes åt och sa "det här var kanske den sista dagen på universitetet tillsammans". Och det var det och en era tog slut utan att jag riktigt förstod det. I detta vägkors satt jag på en pizzeria där ett nyblivet ex med hjälp av neuropsykologi-boken förklarade exakt vilka skeenden i hjärnan som fick honom att må så kasst när jag gjorde slut. Och det var här vi ett par år tidigare som färska kogvet-ettor svängde in till Vallatanten för att köpa reflexrevärer till våra studentoveraller. I samma korsning gick jag och Joejo som fadderister och knackade dörr nervöst, i jakt på sponsorer till Nolle-P. Och detta är platsen där en kollega från studentpuben där jag jobbade förklarade att det var en jättedålig idé att dejta Vargen, eftersom han var en flumbulle som höll på med allt möjligt tvivelaktigt, och jag var, tja, jag.

Och detta är bara en korsning. Hur ska man ens kunna röra sig framåt i en stad där luften är så tjock av händelser? Hur ska man kunna ta sig någonstans?