tisdag, augusti 16, 2011

tillbaka till brottsplatsen

Malmslättsvägen löper som en orm genom Linköping. Den börjar i något suspekt industriområde för att strax slinka förbi Rydsskogen, åla sig genom Vallarondellen (som, inte utan viss stolthet, påstås vara det något vaga området Norra Europas största), glänsa inför turisterna i Gamla Linköping, och så småningom i stadskärnan övergå i Storgatan, vilken tar ett hopp över ån utan att passera gå eller ropa hej.


Här står vi i krysset Malmslättsvägen/Westmansgatan - bara en av ett otal gatukorsningar som ormen passerar på sin färd mot vattnet.

Detta är platsen där jag tog lite för hög fart över en lite för stor kant som knep åt om longboardens bakre hjulpar och fick mig att flyga i en flack båge ner i asfalten. Det är också här jag och två av mina bästa vänner i decembermörker, kvällen efter en fruktansvärd skoldag efter en fantastisk avskedsfest och bara veckor innan jag for till Kanada, högtidligen skildes åt och sa "det här var kanske den sista dagen på universitetet tillsammans". Och det var det och en era tog slut utan att jag riktigt förstod det. I detta vägkors satt jag på en pizzeria där ett nyblivet ex med hjälp av neuropsykologi-boken förklarade exakt vilka skeenden i hjärnan som fick honom att må så kasst när jag gjorde slut. Och det var här vi ett par år tidigare som färska kogvet-ettor svängde in till Vallatanten för att köpa reflexrevärer till våra studentoveraller. I samma korsning gick jag och Joejo som fadderister och knackade dörr nervöst, i jakt på sponsorer till Nolle-P. Och detta är platsen där en kollega från studentpuben där jag jobbade förklarade att det var en jättedålig idé att dejta Vargen, eftersom han var en flumbulle som höll på med allt möjligt tvivelaktigt, och jag var, tja, jag.

Och detta är bara en korsning. Hur ska man ens kunna röra sig framåt i en stad där luften är så tjock av händelser? Hur ska man kunna ta sig någonstans?

9 kommentarer:

Lisa, Linköping, Sverige sa...

nä, det måste ju vara industigatan. malmslättsvägen börjar väl ute vid efyran?! men vad vet jag, har inte bott i stan på ett par år. :)

Lisa, Linköping, Sverige sa...

haha, och fint att google klämmer in mitt gamla bloggnamn som innehåller linköping. :)

Tobbe sa...

Hur fasen kommer det sig att så fort man ska jämföra, mäta eller på något annat sätt avgöra något så är det absolut finaste man kan ta till just det där vaga området "Norra Europa"? Det är ju fullkomligt befängt!

Gro sa...

lisa> ja, nu tänkte jag fel! den går ju i en vidare båge - verkar dessutom vettigare med tanke på namnet. det krävs en inföding för att få det rätt :) men från vallarondellen och framåt är det korrekt iaf.

Gro sa...

tobbe> och vad gäller Norra Europa så tror jag inte att det nödvändigtvis är det finaste man kan ta till, snarare det vagaste, vilket kan vara handy när man vill slå rekord. beroende på hur man avgränsar kan ju tex Linköping vara Norra Europas sydligaste stad. vad DET nu skulle vara bra för.

vitkor sa...

Vallaplan kallas korsningen.

En dålig dag ville jag cykla långt och snabbt bort från mina problem. jag pumpade cykeln där på Statoil, men lite för mycket. När jag kom ut i korsningen exploderade däcket med en smäll. En bil med ungdomar stannade, vevade ner rutan och hånskrattade åt mig. Jag fick bära hem cykeln i förnedring.

Nu har den precis fått ny asfalt, korsningen. Den gamla beläggningen är uppfräst och borttagen. Nya övergångsställen och linjer ska målas. Allt går vidare. Så här såg den ut 1959.

Bushdave sa...

Ljuvligt! Och de geografiska snedstegen spelar liksom ingen roll...

Själv besöker jag just nu ett pre-nollep-förväntansfullt Luleå universitet och en märklig nostalgi sträcker sig hit genom både tid och rum.

Gro sa...

vitkor> <3!

bushdave> häromdagen kände jag att Linköpings gator luktar NolleP. i dag såg jag den första förvirrade klungan Nollan när jag hade vägarna förbi campus. det är speciellt ändå.

Tove Solbeckar sa...

Jo, det märks att du trivs bäst i imperfekt.