jag vill ju vara som du, gå som du, se ut som du

När man anländer till Teckomatorp en julikväll, efter att ha färdats längs åkrar med träd som avtecknar sig mot en pappershimmel som i en bilderbok längs åsarna. Och någon har hällt en smoothie över hela skyn. Blåbär, hallon, persika och blodigaste apelsin. När luften luktar som att glänta på dörren till gudarnas garderob. JAMEN LJUVHETEN.

Då vill man inget annat än att vara en i urminnes generationer nedstigen skåning. Då önskar man att man hade en liten vitmenad gård med en tvättlina, att man jobbade på ett postkontor eller som vägarbetare, att man hade saftkalas i bersån. Och på morgonen åt man citronfil och läste om allt nära i Sydsvenskan och på kvällen åkte man buss från sitt jobb i skymning och kunde förfasa sig i Kvällsposten över allt hemskt som händer på andra platser. Och allt vore enkelt, rent, rakt och linnestärkt, med skorrande r. Ja, jag önskar det så mycket att jag nästan hypnotiseras av min egen längtan.

På samma sätt som jag inte vill något annat än att vara en livs levande New Yorker från ett hustak i Brooklyn, lukta eldrök i en stuga i Norrland, vara en hippie när jag springer barfota i Amerikas skogar. Etcetera. Eller, det behöver inte vara så dramatiskt. Det räcker med folk. Intensiva, gracila, vilda, målmedvetna, drömmande, lugna, strålande. Jag träffar en människa och jag vill bara precis vara som henom. Ta hens färger och måla hela mig. Men det går inte. Det skulle ju bara bli en gråbrun sörja. Man måste vara distinkt, så att man kan se sig själv. Veta var själen bor. Alltså välja färg. Men vilken?