you can't always get what you want

...men ibland känns det fanimig som om man får så långt mycket mer än vad man rimligtvis kan begära i denna värld.

24:e juli var dagen som tack vare Vargens vakna observationer inleddes med den fantastiska insikten att varenda en av de nästintill oräkneliga långtradare vi passerade, i de vindlande nerförsbackarna på väg västerut från Lake Tahoe, kördes av män med både truckermustasch och truckerkeps.

Det var dagen som jag och Vargen då skogen försvann och Kaliforniasteppen tog vid, uppfyllde en på varsitt håll länge närd dröm om att gå på Six Flags, och åka varenda en av dess attraktioner tills vi inte längre kunde gå rakt.

Det var dagen då det bästa ännu var kvar.

en hägrande dröm på andra sidan det övergödda vattnet

Dagen då vi på slingrande småvägar och med den lågt stående solen i ögonen körde in i den 129 invånare stora, av GPS:en förnekade, av tiden bortglömda, byn Port Costa. Alldeles där vägen tar slut ligger där den till hälften förfallna, till hälften upprustade, men helt och hållet stolt poserande 1800-talsbyggnaden Burlington Hotel och blickar ut över vattnet. Hotellet ryktas ha ett förflutet som bordell, på dess tredje våning bor det fladdemöss, takhöjden är enorm, och denna tisdag var vi de enda gästerna i ett av de 18 rummen bakom de tunga dubbeldörrarna av ek, varför vi blev vi hälsade med namn redan när vi lätt förvirrade stod med våra väskor i dammet utanför.

På Burlington Hotel träffade vi bybor, närmare bestämt det unga paret Mitch, före detta bilmekaniker, numera i fyra band turnerande country- och bluegrassmusiker; och Hillary, till vardags arbetande på hotellet, annars vass dansös. Då vi frågade om det fanns någonstans att äta i närheten, föreslog de istället att vi skulle laga mat ihop. När vi en timme senare mötte upp dem hade de svidat om till amerikanskt femtiotal i blåjeans och stålkammad brylcreme, lockar och midjehög kjol. Ur en högtalare strömmade bluegrass. "Do you like cajun food? Vi ska laga jambalaya!" Det var dagen som mitt americanaälskande södernhjärta hotade tränga ur min bröstkorg i sin entusiasm över att gudarna kunnat spela sina kort så rätt.

Mitch och Hillary var de absolut vänligaste och mest sympatiska människor jag träffat. Tillsammans med dem hackade vi grönsaker, tittade i kartböcker, drack Kaliforniskt årgångsvin som de hade köpt speciellt åt oss, och lyssnade när Mitch skapade magi med en banjo. Vid midnatt gick vi fyra som enda gäster över till en rymlig bar (!) på andra sidan gatan, där en enorm uppstoppad isbjörn och en svårgreppbar karaktär till bartender huserade. Där ägnade vi oss i timmar åt att välja fritt i en imponernade välsorterad walk-in ölkyl, slåss om att spela låtar på jukeboxen, och öva på danser som jag inte ens vet namnet på.

Earl's cafékök

Dagen efter var dagen då vi vaknade vid lunchtid och kanske hade trott att allt var en dröm, om inte huvudvärken hade övertygat oss om motsatsen. Det var dagen då vi kom ner i det till hotellet hörande cafét, där en annan av dess karaktärer och definitiva riddare i vit rustning, de-grå-tinningarnas-charm-Earl, raskt gav oss varsinn kopp av nymalda bönor bryggt kaffe och sedan av Kaliforniska apelsiner pressade oss varsitt halvlitersglas med solsken och återhämtning. On the house.

Det var dagen då vi åkte norrut, med en rejäl burk leftovers från gårdagens strålande måltid instuvad i bildörren, och kände att det här, det finns det inte superlativ i världen nog för. Det här livet förtjänar vi helt enkelt inte. Nu kan vi dö.