Jag gillar ju att gråta till film. Kanske känns det bättre att fälla tårar för något som är en fjärran, eller så är det bara så att film balanserar på den perfekta gränsen mellan att måla med stora penslar och framhäva precis rätt detaljer, som gör att det alltid känslomässigt vinner över verkligheten.
Igår ägnade jag mig dock inte åt något klädsamt snyftande i näsduken, utan mascarakladdig och kapitulerad fulgråt. Jag och Vargen åkte till den trivsamma lillla byn San Rafael norr om San Fransisco, där de har en vacker gammal biograf med målningar i taket, namnplaketter på stolarna och doft av en svunnen tid. Där såg vi Beasts of the Southern Wild, en drömlik berättelse i Louisianas träskmarker med en magisk typ 6-åring i huvudrollen. DÖR. Så jävla hemskt men kanske mest coolt. Se den om ni kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar