Kanske är det bästa med att resa att få stanna: att få bo på ett av all världens myllrande hostel. De finns i bryggerier och i skogen och i farliga områden och mitt i smeten. Det fnns dåliga och det finns alldeles strålande. De dåliga minns jag inte. Eller jo, mitt allra första, Pott's Point Hostel i Australien; där jag åt kackerlackspasta, hittade använda kondomer i rummet och åtminstone en av gästerna använde sitt rum till att driva sin business som prostituerad. Men där satt vi också på taket och drack billig öl och tittade ut över Sydney, medan vi doppade tårna i den blanka sjö som var vår framtid och kände - nej visste! - att precis allt var möjligt.Att komma till ett bra hostel är att få komma hem. Det andra hem som alla resande, hur oberoende och fria de än tror sig vara, i hemlighet letar efter. Just nu har jag och Vargen sjunkit ner i det charmerande, vänliga, allt-på-sin-plats-iga och obligatoriskt lätt bohemiska moln som är Hostel Tahoe. Här dricker vi vin, rostar bagels och samtalar med All American Terry - den solige äldre herre som vekar ha adopterats av hostelet, eller tvärtom kanske, det finns alltid en sån - medan vi rekreerar oss från bergstoppar och mountainbiketurer.
På hostel är man alltid mer människa än turist. Där får man alltid ha fötterna i soffan. Och där är man alltid en del av berättelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar