bergfast

Fet vandringsutsikt

Berg. Jag måste nog bo på en plats med berg, tror jag. Det har varit alla mina bästa platser. Anderna, Alperna, Klippiga bergen. De mest storslagna av vyer, de bästa av lekstugor. Man blir ju knockad och alldeles beroende. Här i Lake Tahoe får man dessutom en smaragdfärgad skitstor sjö på köpet, som en smörklick i grötskålen ligger den och prålar sig, åt alla håll omgärdad av Sierra Nevadas talldoftade toppar.

Här har vi vandrat, sprungit, cyklat, klättrat och frustande badat i kallt, klart vatten (mest jag, Vargen krukar) tills kroppen gör precis så där skönt ont att man måste lägga sig innan midnatt. Det enda dåliga är att eftersom det här är USA så är det jämt hemskt mycket trafik. Amerikaner klarar sig inte utan sin infrastruktur. Men det är klart, det för ju bra saker med sig också. Till exempel har vi blivit stammisar på ett skjul som serverar den allra godaste mexikanska mat man kan tänka sig.

Fet mountanbike-utsikt

Förresten, ni vet hur man brukar säga att diverse umbäranden man går igenom ändå är värt det? För man får sin belöning på slutet. Som till exempel min strösta skräck: det här med att föda barn. Det verkar ju helt fasansfullt att hela ens kropp förändras och att man kanske springer från topp till tå när man ska klämma ut sin efterkommande, men enligt alla vittnesmål väger ynglet ifråga upp dessa lidanden med råge. I förrgår gjorde jag, nästan för första gången i mitt liv tror jag, något som inte var mödan värt: Vi hyrde superdämpade (ergo: det är jättejobbigt att färdas åt något håll som inte är neråt) MTB-cyklar, vilka vi släpade fem fucking kilometer uppför en overkligt brant sandbacke i åtminstone 90 farenheit och stekande middagssol. Jag tror inte ni förstår hur jobbigt det här var, för jag ser själv att det inte ser så imponerande ut i skrift. Men jag har nog faktiskt aldrig haft så hög puls under så lång tid, och då gillar jag ju ändå att göra jobbiag saker. Det här hatade jag. Dessutom mötte vi hela tiden  glada joggare som av någon outgrundlig anledning verkade tycka det var härligt med en löptur under dessa förutsättningar.

Fet sten att köra boulder-klättring på

På toppen träffade vi en extra pratglad local i insektsliknande solglasögon och tight cykeldräkt, som gav oss förklaringen: det pågick något slags ultralopp här just idag. Det fick oss att må lite bättre - alla vet att ultralöpare är störda på minst ett sätt. Annars brukade det vara mycket lugnare, forsatte tightsmannen. I go here every weekend and just sit for minutes, enjoying the view and the silence, it's so serene, berättade han. Med tanke på hans aldrig sinande svada hade vi tyvärr inte en chans att göra detsamma, men vi var ändå glada över att blott ha överlevt. Sedan hade vi många miles smal mountainbikestig med strålande utsikt över sjön och en snabb och rolig downhillfärd. Det blev en bra utflykt på det hela taget. Men göra om det skulle jag inte.

Hur som helst. Var var vi? Jo, bergen. Jag tror nog att jag skulle byta bort både stad och hav och åkrar till förmån för dem. Jag skulle ha en liten jeep. Och en hund. Och en eldstad. Och vara dödsstark och enkel. Men var hittar man berg i Sverige? Bara där det är kallt och ingen bor. Kanske måste man byta land.