välkommen

Jodå, jag kom fram till San Fransisco till slut. Efter en timmes lika tradigt som sedvanligt köande, fick jag ännu en välförtjänt amerikastämpel i mitt pass och ett motvilligt välkomnande av mannen i immigrationen. Dock föredrar jag alla gånger det mottagande jag fick av den övervintrade gamla surfaren som jag träffade på en dramatisk strand i Big Sur dagen efteråt. Jag återkommer starx till detta!

En del av grejen med USA är ju att det är spännande och fantastiskt varierande, på samma gång som det är så otroligt välbekant. Alla miljontals amerikabilder vi har sett genom den kultur vi importerar härifrån, gör att det åtminstone för mig känns som att något klickas på plats när man kommer hit; en utanding, en perfekt utskuren pusselbit, kosmos alla lagar som blir uträtade och sorterbara. Ett bidragande skäl till detta är Grejer Som Amerikaner Säger. Sådant som bara amerikaner skulle kunna säga. Det är svårt att förklara. Jag tror ni förstår. Mina favoriter som jag fått höra är:

- "You have such a cute accent!" (Så himla många. Obligatoriskt.)
- "She's gonna become president one day!" (Då jag som ensam och orädd badare sprang ut i Floridas kalla vågor, någon gång på våren)
- "Thank you for sharing!" (efter att ha pratat om min mors bortgång på Hostel in the Forest).

Igår kunde jag alltså lägga ännu ett fantastiskt samtal till listan. Vargen var ju på konferens hela dagen, så jag tog själv bilen söderut längs kusten, ner till Big Sur, där jag ägnade mig åt diverse vilda aktiviteter, som att i långklänning försöka klättra upp för fullständigt obestigbara berg som endast bestod av...erosion. Det enda som kunde växa där var en massa starkt doftande örter, som lossnade när man tog tag i dem.  Jag kände mig som en dödföraktande fransk gryta där jag kämpade mig förbi fallande block och No Trespassing-skyltar.

HUR SOM HELST. På väg hem ville jag bada (jag behövde bada), vilket inte var lätt med tanke på att det här är platsen där klippor dramatiskt störtar lodrätt tiotals meter ner i Stilla Havet. Men till slut hittade jag faktiskt en sandstrand! Dimman började rulla in över bergen och det var otroligt vackert. Vågorna var fientliga och manshöga, vattnet var så kallt att man inte kände sina fötter efter en ynka översköljning. Men jag krängde av mig min klänning och fick till ett klumpigt men uppfriskande litet dopp, trots allt. Alla andra gick omkring i jackor.

Det var då jag träffade den Gamle Surfaren. Han stod på en kulle och gestikulerade i en bredbrättad hatt. Jag trodde att han var en ilsken ranger som tyckte att man inte fick bada. Men då kom han ner till stranden, stegade fram till mig och sa: "Thank you for being so inspiring!". Vi pratade en stund. Han tog min hand i båda sina. Tittade mig i ögonen. "Welcome to America, my dear!"

Åh.