när livet slutade vara poesi

Kanske är mitt problem att jag under rådande omständigheter inte klarar av att ha mitt medvetande på satellitvy. Med perspektiv att förstå hur fantastiskt det är att man får vandra runt i en sjukt kompetent kropp på den här jäkla globen med allt vad det innebär. Jag vill ju att mitt liv och min värld ska vara vardagspoesi, låttexter, citat och flygfoton, så där avskalad från inskränkt tvättstugebitterhet. Och det lyckas jag med ganska ofta och då är jag glad.

Men nu har februari bundit fast mina fötter vid marken och allt jag kan känna är en väldigt poesilös ensamhet, oro och meningslöshet. Det handlar exakt noll om hur man har det. Och till etthundra procent om hur man tänker. Men hur göra för att sätta sitt sinne? Det är en gåta.

Min inspiration för tillfället är därför ett minne från den 3:e december i år. Då åkte jag och Vargen in till New York City under vår layover på JFK airport och det var liksom ingenting vi hade räknat med, vi hade ju just varit i Ecuador och skulle hem till ett snöstormigt Sverige. Men helt plötsligt så stod vi i en kall coh vacker Central Park och var så euforiska som man bara kan bli när man helt oförhappandes hamnar i världens centrum. Så jag tänker på parken och blundar och hoppas, hoppas, hoppas att vi verkligen tar oss dit en månad i sommar såsom vi föresatt oss. Då kommer det att vara asfaltsvarmt och vi ska äta yoghurtglass och bagels och hamburgare och låtsas att vi är new yorkers, och bara man tänker den tanken, att den här möjligheten existerar i ens liv, så kan man ju inte annat än att börja sväva över marken i alla fall.

packa pappas kappsäck

hejdå 72B

Som ni vet så har jag under det senaste året parasiterat på Kobojsarkollektivet där Vargen bor, eftersom jag inte spenderat tillräckligt med tid i Sverige för att ha ett eget boende. Men nu är det dags för mig att lämna de rutiga skjortorna och baconmiddagarna, för till helgen ska jag flytta in till stan och bekanta mig med ett alledels eget och för mig alldeles nytt kollektiv.

Så jag sitter och surfar skåpbilar och släp som kan förflytta mina ägodelar från sin magasinerade tillvaro i mitt förra kollektiv Studio 55, och tänker att sånt här nog kan vara det tråkigaste av allt med att vara vuxen, eller kanske med att vara människa överhuvudtaget. Att flytta sina prylar.

Jag brukar sätta en ära i att inte ha så mycket saker - jag tog med mig lite husegeråd hemhemifrån och köpte mig tre möbler varav två väldigt begagnasde sådana när jag flyttade upp till Linköping. Och det är allt jag äger. Plus lite småkrafs förstås. Men i somras, innan vår Sydamerika-resa, när jag skulle flytta upp den lilla procentsats av mina ägodelar som bor hos Vargen, uppgick densamma ändå till två stora sopsäckar och tre bananlådor. Så det är lika bra att jag slår till på en ordentlig skåpbil och inte nåt billigt fjös, för hur man än vänder sig tycks det som om man vadar i saker, pryttlar, sladdar, askar och diverse ting som tvingar en att gå till IKEAs avdelning för smart förvaring.

Glöm att vandra iväg mot solnedgången längs en dammig sommarväg med bara ett knyte på en pinne på axeln. Det går inte att bli fri. Inte på 2000-talet. Skapade eller inte, våra behov och våra grenuttag är här för att stanna.

alla heter Glenn i Göteborg

Jag har länge haft en teori om att man direkt kan avgöra om en stadsdel ligger i Göteborg, endast med ledning av dess namn, oavsett hur oinsatt man är i den lokala geografin. Lyssna bara! Olskroken. Majorna. Masthugget. Kortedala. Angered. Orden smakar lika mycket Sveriges andra stad som stekt sill, 00-talspop och vårens första kaffe i Haga tillsammans.

För att bekräfta min tes gjorde jag nyss ett mycket vetenskapligt test på min kollektivkamrat Erik, en glad värmlänning vars sammantagna geografiska Göteborgs-erfarenhet begränsar sig till några Lisebergsbesök och en okoncentrerad Paddan-färd under en klassresa i mellanstadiet (vilken sedemera ledde till en på en restaurang förlorad jacka, ett fortfarande emotionellt smärtsamt minne).

Hur som helst, efter att inte på något sätt informerat försökspersonen om anonymitet i framtida publikationer, läste jag i blandad ordning upp femton inte särskilt slumpvis utvalda namn på stadsdelar i respektive Göteborg, Uppsala och Malmö. Efter varje namn fick informanten ange vilken stad han trodde det hörde hemma i.

Resultatet var nedslående. Malmönamnen tycktes vara mest typiska, då respondenten prickade rätt på 3/5 av dessa. Vad gäller Göteborg och Uppsala verkade de utvalda namnen däremot framkalla bilder av motsatt stad; tre av göteborgsnamnen ansågs av min försöksperson härstamma från Uppsala och vice versa.

Jag skyller min krossade hypotes på en mängd närvarande störvariabler och låg ekologisk validitet. I refuse to kill my darling. Jag menar, kan något egentligen bli mer platstypiskt än Hisingen?

jag såg min ungdom trampa gasen i botten och sen köra rakt in i en bergvägg

fortfarande med kraft att knocka

Man hade bränt alla sina tillgångar och peppat i månader. Köpt tygfärg på Panduro, klippt mallar med nagelsax och tryckt sina egna tröjor. Man åkte till närmsta stora stad, som var ganska långt bort, och hade noga fixat boende eller nattransport. Man köade i timmar och räknade under tiden antalet Converse inom synhåll. Väl inne på arenan satt man i ringar och lekte konsertlekar och väntade ännu mer. Hela tiden en latent panik - skulle man komma tillräckligt långt fram, skulle stora buffliga killar tränga sig framför en i sista sekund, fanns det fortfarande tid att gå på toa eller skulle man bli tvungen att uthärda hela spelningen både kissnödig och törstig?

Sedan spelade förbandet alldeles för länge och huvudakten var flera timmar försenad, men det var förstås oerhört när de äntligen kom ut på scenen. Eufori blandad med ihopklämda bröstkorgar och kanske att man skymtade artistens huvud ibland. Attackförälskelse i de sjömanskostymsbeklädda pojkarna i publiken och ängslan över om man själv var tillräckligt rätt. Sedan var det plötsligen över och man strömmade ut med havet av människor på fötter som knappt gick att gå på längre, köade oändligt till överpriserat flaskvatten och sen var man tvungen att springa genom okänt storstadsmörker för att hinna med sista tåget hem. Där man fullständigt utmattad kontasterade att det hade varit helt fantastiskt.

Tonårens konsertupplevelser går liksom inte att jämföra med dagens. Nu kan jag i min egen hemstad spontanköpa bljetter några dagar innan spelning, peppa med finöl för 99 kronor glaset på en pub inne i stan och anlända på arenan en kvart innan det börjar. Inte egentligen fatta att det är Håkan Hellström jag ska få se förrän han faktiskt kommer ut på scenen och ser ut som The Mad Hatter i senaste Alice i Underlandet-filmen. Jag kan vara trygg på min plats och i min kropp och det är inte ens särskilt trångt. Jag kan se hela ensemblen men det vore liksom inte hela världen om jag inte gjorde det, om jag blev bakåtskuffad eller skymd eller inte fick den optimala platsen.

Men fortfarande är det dans dans dans. Och fortfarande åker jag hem och bara önskar att alla runt om mig kunde vara vackra och tysta på bussen så jag kan hålla kvar den nästan religösa känslan. Som är helt fantastisk.

I spent half of my life in the customer service line

I don't know what you've been told, but I don't get out much these days sa jag till Machmot, där vi satt med varsin semla på stans mesta tantkonditiori, fast vi då vi senast träffades kommit överens om att vi skulle ses över starksprit nästa gång.

Jag berättade att jag håller på att kopiera över alla mina gamla blogginlägg (under solen startade som a timekill to die for hösten 2006, sedan dess har det blivit knappt 300 poster) till ett Word-dokument, vilket tar med mig på en sedvanligt bitterljuv resa genom hela min universitetstid. Uppenbarligen verkar jag ha haft skitkul. Mycket roligare, läskigare, kreativare, aktivare och mer spännande än vad jag har nu. Numera lagar jag ordentlig mat och går och lägger mig klockan elva.

Vi var bättre förr, höll han utan omsvep och till min stora förvång med mig om. Men hur orkar man? Hur håller man fast i sina vänner? Och hur gör man om man inte ens vill hålla fast i dem? Om man är nöjd? Vi kom inte fram till något, för jag vet inte, jag vet inte om man får vara nöjd med att bli mittemellan och mogen och modest, jag pendlar hela tiden mellan att tycka att man ska våga göra vad man känner för och att man hela tiden skall utmana sig själv för att inte stagnera.

Fast det vore ju kul att känna entusiasm inför något. The fire in my eye is fleeting sa jag till Vargen härom natten, men det slutade visst bara med att vi somnade.

I mina gamla, livliga blogginlägg klagar jag å andra sidan över den tillvarons galenskap, hur vi kastar oss mellan händelser och människor i sådan hastighet att vi inte har tid att uppskatta dem, bara kryssar av dem på någon slags livets checklista. Jag vill ju ha tid för saker, mässar jag. Jag vill baka bröd och läsa DN Söndag.

Jag vet ingen som analyserar sina känslor så mycket som du, ler Machmot när semlan sedan länge är uppäten. Andra människor brukar mest...känna sina känslor. Men du analyserar dem.

but don't, don't, dont', don't let them go

no don't, don't, dont', don't let them go to waste

sjunger min dator om mina dagar för mig.

Hur låter man bli att slöa bort sitt liv? Det har jag fortfarande inte lärt mig.

att vara snabb i en långsam värld

Jag har aldrig suttit vid telefonen och väntat på att nån kille ska ringa. Det beror inte på att jag inte tycker om pojkar, utan på att jag ogillar att prata i telefon. Uppenbarligen så har det löst sig ändå. Det finns andra sätt att kommunicera.

Däremot vet jag inte hur många gånger jag väntat på att höra av myndigheter, fastighetsskötare, gruppmedlemmar, cykelförsäljare, handledare, potentiella arbetsgivare, exjobb, och nu senast, kontakter på akutmottagningar på diverse svenska sjukhus där jag skall utföra den etnografiska studie som så småningom utmynna i min magisteruppsats.

Och jag sitter och trånar vid min Blackberry och min inbox, jag knapprar under tiden halvhjärtat fram bakgrund och teoretiskt ramverk i mitt utkast, jag skapar google-dokument där jag sorterar kontakter och litteratur och memos, jag plöjer en hel hög med metodböcker, allt i hjälplös väntan på den verklighet som bara just de här kontakterna kan ge mig. Eventuellt.

Jag är snabb, jag är omedelbar, jag är tveklös. Men min omgivning är alltid långsam. Ibland blir det frustrerande på det olidligas gräns.

somliga går i trasiga skor

these boots weren't made for walking

När jag gjorde work exchange på Hostel in the Forest förra våren jobbade även hippiedrottningen Mac där, en söderböna från Tallahassee som varken tvekar att tatuera sig själv eller korsa hela USA på cykel. Mac strödde kärlek omkring sig och bjöd på sånger och gräs, men hade en blick hård och skarp som rostfritt stål och jag var nog alltid lite rädd för henne. Jämt, utom när vi låg nakna på bryggan ute i sjön under den ännu lite bleka mars-solen, hade hon sina tunna ben nedstuckna i ett par rödbruna, vadhöga läderboots med viss cowboytouch. De var köpta på någon second hand-affär och passade lika bra i vår älskade skog som vid dumpster diving och när vi en kväll klädde upp oss och gjorde en utflykt i Babylon för att fira Macs tjugofyraårsdag.

Sedan dess har jag varit på jakt efter något liknande, men utan framgång. I augusti köpte jag ett par låga boots för en tusenlapp och trodde att de åtminstone kanske skulle hålla ett tag. Jag använde dem en månad och sedan lossnade sulan och fanéret som döljer plast(!)-klacken började flagna. Jag lämnade in dem till affären för lagning men efter ännu en veckas användning är de i ungefär samma tragisk skick igen. Var kan man egentligen köpa skor som man kan leva i?

omätbar lycka och 54% olycka

Sally är 72% lycklig, visar ett test som hon gjort på SVT:s hemsida. Testet stoltserar med blygsamma 4 frågor, och efter lika många år på universitetet har jag en del att säga om dess validitet (mäter vi verkligen det vi vill mäta?) och reliabilitet (hur tillförlitlig och generaliserbar är mätningen?). Testet är väl bara en del av SVT:s marknadsföringskampanj för sitt nya program Jakten på lyckan och man ska nog ta det med ett par säckar salt. Men jag kan inte låta bli att fundera lite över vad det och andra tvivelaktiga mätningar som VeckoRevyns personlighetstest (Hans mobiltelfon ligger olåst medan han är på toa. Vad gör du?) och Aftonbladets begränsade opinionsundersökningar (Tycker du om att grilla? Alt 1: Ja, det är det härligaste med sommaren! Alt 2: Nej, jag är militant vegan. Alt 3: Ingen åsikt) gör med folks förtroende för forskning. Fast man kan ju inte låta bli. Det är ju kul. Jag blir dessvärre bara 46% lycklig.

Men det är hemskt spännande och helt omöjligt det där med lyckoforskning. Min favoritanekdot är den om ett högst vetenskapligt lyckotest där man använde sig av två grupper, vilka bägge skulle fylla i en enkät med frågor om hur lyckliga de var. Försökspersonerna i den första gruppen fick var och en hitta ett i hemlighet av försöksledaren planterat mynt på golvet i hissen på väg upp till rummet där enkäten skulle fyllas i, medan den andra gruppen fick en helt vanlig hissfärd. I resultatet visade det sig att personerna i grupp ett uppgivit sig vara signifikant lyckligare än grupp två, inte bara just den dagen, utan i livet i största allmänhet.

Det säger en del om lyckans enkelhet och vår egen brist på koll över hur vi egentligen fungerar. För mer i samma stil rekommenderar jag den briljanta boken Den eviga matchen om lyckan, där författaren Johan Norberg tar oss med på en idéhistorisk och vetenskaplig odyssé genom lyckoforskningen. Det är en sån där bok som man önskar att man kunde ladda ner till hjärnan och bara citera ur i tid och otid. Låt er inte avskräckas av att han är nyliberal. De kan om de vill också, ibland.

begär, beslut och allt däremellan

men den är ju så fin

Jag hade tänkt köpa en iPhone 4 i examenspresent åt mig själv när jag blir färdig magister till sommaren. Men så visade sig min nuvarande telefon vara helt oduglig när det kom till att spela in de intervjuer som jag nu gör under exjobbet, medan Vargens iPhone klarade uppgiften briljant. Jag var alltså mycket nära att puttas över gränsen och spontanköpa en åt mig själv igår, men då hörde min far av sig och skrek i förtvivlan NEEEEJ GÖR DET INTE efterföljt av en lång rad argument. Så förstördes den köpglädjen och nu våndas jag i beslutsångest som så många gånger förr.

När det kommer till hur vi fattar beslut, finns det en enorm skillnad mellan hur vi önskar att vi gjorde, och hur vi faktiskt gör. Ända sedan 1800-talet har ett grundantagande inom västerländsk ekonomisk teori varit att människan är rationell. En "economic man" som fattar beslut i linje vad som gagnar henne mest och åsamkar henne minsta möjliga förluster. På 1950-talet kritiserades dock denna ortodoxi starkt av Herbert Simon, amerikan, professor inom det mesta, och för evigt känd i kogvet- och AI-kretsar efter att redan 1957 kommit med det så här i eftertankens kranka blekhet oändligt naiva uttalandet "over the christmas holiday, me and Al Newell invented a thinking machine". Hur som helst, Simon hävdade mycket sanningsenligt att människan knappast har tillgång till oändlig tid, fullständig kunskap om situation/omvärld och den beräkningsmässiga kapacitet som är nödvändig för att kunna beräkna nyttan för olika alternativ och sannolikheten för att olika tillstånd i världen skall inträffa. Vi har helt enkelt inte det som krävs för att fatta rationella beslut. Sedemera har det empiriskt bevisats i en hel rad studier att vi människor använder en mängd inte alls särskilt logiska knep, genvägar och tumregler när vi fattar beslut. Till exempel är vi inte alls urskiljningslöst själviska.

På senare år har det framkommit en teori om att vi i själva verket har två helt olika system för att resonera. System 1 är evolutionärt sett äldre och delas med andra djur. Det är snabbt, associativt, känslomässigt, tar hjälp av domänkunskap och är ofta omedvetet. I folkmun kallas det ofta för "magkänsla". System 2 är unikt för människan, långsamt, logiskt, sekvensiellt, regelbaserat och medvetet. Det är det man brukar förknippa med att resonera sig fram till en lösning. De här två systemen existerar parallellt och fajtas om att få bestämma. Mitt första system vill ha en iPhone 4, för den är ju så himla...tilltalande, bara. Mitt andra system säger åt mig att köpa en HTC Desire, eftersom den är billigare men ändå har fått lika bra eller till och med ännu bättre recensioner.

Det som är intressant här är att studier visar att folk som fattar komplexa beslut, med ett icke överskådligt antal påverkande faktorer - som vilken bil man ska köpa, var man ska bo, vad man ska studera - blir mer nöjda om de fattar beslut på magkänsla. Medan det mer logiskt resonerande systemet genererar större glädje vid mer avgränsade beslut, som när man bör ställa klockan på morgonen eller vilket märke av krossade tomater man ska köpa. Detta tycks bero på att det där primitiva, känslomässiga systemet helt enkelt är bättre på komplexitet - det arbetar parallellt och kan ta hänsyn till fler faktorer, om än omedvetet. Alltså bör jag köpa iPhonen.

Å andra sidan visar annan forskning inom beslutsteori att man har en tendens att rättfärdiga sina val i efterhand. Ju större insatsen för valet var, desto starkare är det omedvetna behovet av att för sig själva och andra hävda att just det alternativ man valde var det bästa - helt enkelt för att man vill undvika den kognitiva dissonansen i att ha betalt jävligt mycket för något som inte var nåt att ha. (Hjärnan tycker inte om saker som inte stämmer. Till exempel mår folk som får lite betalt för ett skitjobb bättre än de som får jättemycket pengar för samma arbete - för det stämmer bättre med deras uppfattning om lönesättning). Alltså är det inte konstigt att alla iPhone-ägare är så fantastiskt nöjda med sina telefoner. Det är bara för att de kostade dem en halv förmögenhet. Så jag borde köpa en HTC...eller?

Tillbaka på ruta ett.