jag tänker, alltså finns jag inte - Blog Challenge 2011

jag är ledsen, men kan inte Dorian Gray så kan inte du

Det finns två sorters människor i den här världen. De som tycker att glaset är halvfullt och de som tycker att det är halvtomt. De som blir utnyttjade och de som utnyttjas. Generalister och specialister. De enkla och de komplicerade. De som ger och de som tar. De som älskar att prata och de som hatar att lyssna. De som bor på Venus och de som bor på Mars, de som kommer i tid och de som kommer för sent, de som frågar "varför?" och de som frågar "varför inte?". Och framför allt, de som tror att det finns två sorters människor och de som inte gör det.

Att påstå att uttalanden av den här typen är begränsade och generaliserande vore väl knappast särskilt radikalt eller banbrytade. Klart att det finns en massa nyanser - det är det som är så besvärligt med den här jäkla verkligheten som man jämt skall dras med. Inga enkla sanningar eller självklara uppdelningar så långt ögat når. Så jag säger, tvärtom, att indelning av jordens befolkning i två ömsesidigt uteslutande kategorier kan vara ett mycket effektivt retoriskt grepp och får för min del gärna leva och frodas i stillhet.

Men kanske är det inte bara det ringa antalet kategorier som begränsar den praktiska tillämpningen av "det finns två sorters människor...". Även om det fanns ett oändligt antal klasser att placera sig i så skulle man snart känna sig instängd. Vi människor tycks nämligen hopplöst inkonsistenta över tid, även om vi kan upplevas som hyfsat homogena från utsidan. När jag läser bortglömda texter som jag skrev så sent som i gymnasiet vet jag inte längre vad de handlar om. Upprörda dagboksanteckningar gör mig bara stillsamt konfunderad och nerskribblade låttexter i marginalen som betydde allt har fullkomligt förlorat sin mening. Jag kan inte förstå hur jag pallade att byta hem varje natt för bara några månader sedan för nu orkar jag inte ens gå ut om fredagarna utan stannar hemma och bakar bröd och har Californication-maraton med Harry istället. Varannan dag är jag euforisk över livets storhet och varannan gråter mina ögon fast de inte vet varför. Och hur väl kan man egentligen identifiera sig med sitt tioåriga jag? Man verkar onekligen bli klokare när man blir äldre, eller i vilket fall förändrad, förädlad, förtorkad, förvanskad från ursprunget.

Men om det tar 7 år för kroppen att byta ut alla sina celler, och vår personlighet, åsikter och tankemönster sakta förändras, och själen bara är materiella elektriska impulser i vår tragiskt grötlika hjärna. Vad är det då som är...vi? Kärnan, essensen. Finns vi mer än i ögonblicket?

Detta är det fjärde inlägget i Blog Challenge 2011. För att läsa min fars version, kolla här!