På bakvägen från campus till stan balanserar jag på Västanvinden precis på gränsen mellan dag och natt, mellan vinter och vår. I skymningen ser himlen ut som pastellfärgad glass och några kvarglömda minusgrader möter mina händer. Det är tyst, rörelselöst, och plötsligt får jag för mig att det enda som ännu låter i världen är jag - motvinden som brusar i mina öron, gruset som knastrar under mina cykelhjul. Allt annat är fullkomligt stilla. Och jag tänker att det nog är i stunderna av absolut solitud och absolut gemenskap som man är som allra mest levande.