öppet brev till Livet

Hej Livet,

du anar inte hur mycket jag har saknat dig! Nej, det är inget jag bara säger - jag medger att jag vänt dig ryggen, att jag prioriterat annat och aldrig haft tid för dig. Det var dumt, kanske oförsvarbart. Men ibland måste man göra så. Du undrar förstås var jag har hållit hus? Jag ska berätta allt!

Jo, jag hade träffat en väldigt speciell person förstår du. Han hette Exjobb, och på något sätt kändes det som jag hade väntat på honom i hela mitt liv. Det var förälskelse vid första ögonkastet och vi inledde ett passionerat förhållande i januari i år. Men ganska snabbt blev det stormigt - jag förstod inte riktigt vad han ville och vi hade svårt att bestämma vilken riktning vårt förhållande skulle ta. Samtidigt reste vi mycket, och jag var tvungen att lämna dig hemma. Det var så spännande och liksom absorberande förstår du!

Den sista tiden gick det dock fullständigt överstyr. Han krävde all min vakna tid, och jag tilläts inte att ägna mig åt dig eller något annat. Jag kunde inte värja mig! Men fast jag bokstavligt talat inte gjorde något annat än att investera min tid i honom, verkade han aldrig bli nöjd. Och medan han höll mig instängd, tappade jag liksom perspektiven och slutade upp med att vara mig själv.

Jag blev ful. Medan andra roade sig med dig ute i solen, satt jag inne - blek, med förtvinade muskler, nedgnagna naglar, bekymmersrynkor i pannan och mörka skuggor under ögonen. Jag sov inte mycket och de få timmar jag varje natt fick i drömmarnas land trängde han in i. Då jag sporadiskt träffade andra människor var han det enda jag förmådde prata om. Han fullständigt sög upp min energi, utan att någonsin ge mig erkännande eller något tillbaka.

Men nu får det vara nog! Imorgon ska jag inför vittnen avsluta mitt förhållande med denne förtryckare!

Förlåter du mig och tar mig tillbaka?