De har fula byggnader som är en uppenbar del av hela den här stadskärnan-dör-och-om-helgerna-tar-vi-bilen-till-ett-hangarliknande-köpcentrum-rörelsen, de uppmuntrar till onödig masskonsumtion och en slit-och-släng-mentalitet som känns helt sjuk när det kommer till något så hållbart och stadigt som möbler, de berövar själen ur våra hem och deras prylar åldras notoriskt fult.
Vidare är jag trött på den sönderkramade Ingvar Kamprad som andlöst är alla blöjMUF:ares och marknadsekonomientusiastiska nyliberalers idol, eftersom han med rationell precision skött sina undermåliga-arbetsförhållanden-, obeveklig-patriark- och skattesmitarkort rätt, dessutom i Sveriges namn, amen.
Men framför allt får jag total tråköverdos av IKEA.
En första uppenbar tråkfaktor är naturligtvis konformismen. Jag säger inte att IKEA-produkter per definition är fula, men varenda studenthem jag är inne i ser precis likadant ut med sina raka linjer och blanka ytor och fiffiga förvaring. Enligt min mening skall möbler förtjänas. De ska ärvas, skänkas, lånas, letas fram på Myrorna, byggas själv eller investeras i. De ska berätta historier, inte spricka i faneret när man försöker flytta på dem.
Sedan har vi tristessfaktorn av att fysiskt befinna sig på ett IKEA-varuhus. Även om jag vore en polygam, homosexuell female-to-male, invandrad från Indien, men fäbless för goth-estetiken och försörjande mig själv på Spoken Word, prostitution och livvakteri skulle jag ofelbart känna mig som en klipp-jagande Svensson från det ögonblick att jag stiger in på IKEA.
Till och med namnet är tråkigt. En fantastiskt okreativ förkortning och i samma familj som min sämsta kategori av förtagsnamn: de som låter som pseudolatin eller konstiga kvinnonamn, eller kanske konstiga pseudolatiska kvinnonamn: Nordea, Bokia, Resia, Skandia, Lernia, Asea och TeliaSonera (se där, dubbelt upp - häpp!) till exempel.
IKEA hör kort sagt ihop med tvättstugor, toapappersinköp och potensproblem - sådana oglamorösa företeelser som man önskar inte vore en naturlig del av livet.
Men det är ju så praktiskt, säger ni kanske då. Ja, men jag vill inte ha praktiskt! Sen när har praktiskt varit ett ideal att sträva efter? Jag tycker ju när det kommer till kritan inte så hemskt mycket om Bengt, men det är ju så praktiskt med en man i huset. Jag vet, det är kanske inte så snyggt med illgröna foppatofflor, men de är ju så praktiska. Hörrni. Är det verkligen praktiska vi vill vara?
8 kommentarer:
Alltså... idealt (i brist på bättre ord) så håller jag ju med. Men nu är det ju så att varenda jävla möbel på Myrornas (eller Röda korset eller Missionshjälpen eller Små smulor eller... ja, du fattar) är så långt ifrån det jag skulle kalla för "snyggt". Det är lite som du sa med Orup - skulle man köpa ett gigantiskt och asfult glassoffbord så skulle man vara tvungen att göra det ironiskt. Hur nu det skulle gå till. Nu kan det vara så att det kanske finns bättre second hand-ställen på annan ort, men dit kommer ju inte jag...
Så, ja - praktiskt. Men i brist på miljoner (och bil) så blir nog ändå IKEA mitt första val. Kanske inte i teorin, men i praktiken. Det är ju så himla praktiskt.
Jag tycker att IKEA är rimligt som någon sorts stomme när man vill ha ett fungerande hem men har snäva begränsningar vad gäller ork, intresse och pengar. När man inte primärt vill ha en byrå, utan mest någonstans att lägga sina kläder. I väntan på att fru fortuna, pecunia och valfri musa infinner sig samtidigt riskerar man att drunkna i sina temporärlösningar. Detta är som tydligast när det gäller Billy. När ens flyttkartonger med böcker tar upp halva ens vardagsrum är det liksom inte läge att försöka förtjäna tre kompatibla bokhyllor på myrorna.
Men i princip är det ju sant, det där om slit-och-slängattityden. Och jag klamrar mig fast vid varje icke-IKEA-möbel som tagit sig in i vårt hem, varesig den fyller en funktion eller ej. Det är bara svårt att se poängen med en långtgående process när man saknar intresse för inredning. Jag tror att det som behövs är en mer utbredd acceptans för denna intressebrist, så skulle folk inte behöva gå på IKEA och låtsas att de har inspiration nog att få ordning på sina hem.
OK, nu tar jag den här striden. Först och främst: inse ironin i att blöjMUFarna hyllar en man, vars grundläggande affärsidé kan sammanfattas som möbler für alle, likriktadhet, etc. etc. Snacka om att IKEA har medfört en anti-nyliberal livsstil i och med att alla människor med låg till medelhög inkomst skaffar sig precis samma möbler. Sen till poäng två: det gör mig inte så mycket att alla har likriktade vardagsrum - det är inte första steget till en totalitär stat, jag lovar. Visst är det lite tråkigt, men om det är priset för dugliga möbler till kreti och pleti kan jag leva med det. För det tredje: jag inser inte varför IKEA skulle premiera en slit-och-släng-mentalitet. Sannolikt håller Billy sämre än ett mer gediget hantverk, ja, men utifrån personliga upplevelser har jag inte sett att det skulle vara alarmerande dålig kvalitet på IKEA och framför allt inte att det lockar till ökad konsumtionshysteri. Kanske har jag fel.
Men visst var deras julbord gott efter din långa bortavaro från Sverige och svensk mat?
Moster Y
Tja, då är ni helt enkelt pragmatiker och jag är idealist.
Nä, men jag tycker att ni har bra och välformulerad input! Är man inte så intresserad av hur det ser ut i ens hems spelar det väl inte så stor roll. och det är klart att man inte ska köpa möbler som man tycker är fula på second hand (det är nog mest att min erfarenhet är att det alltid finns släktingar/vänner som dör/vill bli av med saker). det jag främst tycker illa om är attd et är så självklart att gå till IKEA och köpa sig ett nytt hem så fort man flyttar eller bara får lust.
Men Tomas, när det kommer till kvaliteten och konsumtionen måste jag protestera. Många av IKEA billigare pjäser är byggda av spånplatta med faner utanpå, till skillnad från dyrare eller mer traditionella möbler som är riktigt virke rakt igenom. Det gör att de slits oerhört mycket fulare och går sönder snabbare, när man har flyttat dem ett par gånger. och det är väl klart att om det kostar mindre resurser, i pris och tillgänglighet, att skaffa sig möbler och prylar så kommer man att byta ut sina pjäser oftare. Särskilt om de håller låg kvalitet från början. Ergo konsumtionshysteri.
Och Ylva: ja, absolut det var gott och framförallt trevligt :) Det var även före min ovilja mot Ikea börjat blomma på riktigt!
Om alternativet till IKEA är att gå på myrorna och köpa fula, omatchande möbler och inreda sitt hem precis som alla andra halvhippa, alternativa studenter föredrar jag nog det lite opersonliga. För det blir typ lika opersonligt i slutändan ändå.
Återigen. Det är klart att man inte ska köpa fula möbler. Men det finns en hel massa fina second hand-möbler. Och jag förstår inte varför det skulle vara opersonligt?
Skicka en kommentar