riktning och motstånd

Västanvinden har varit lite hängig på sistone och jag sitter på min kammare och har dåligt samvete för att jag inte med oljeflaskan i ena handen och skiftnyckeln i den andra ger honom den kärlek han så väl är värd. Dagliga kullerstensfärder och att stå utanför S:t Larskyrkan i regn och rusk tar på krafterna även hos den mest ädelblodiga velociped; nu knakar både vevparti och ekrar och stänkskärmarna är deppigt tillknölade.

stilig!

Min cykel förtjänar all välvilja och växelinställning i världen, för det är på sadeln som livet många gånger är som det borde vara. Det är då det glorifierade imperfekt jag alltid står med ena benet i möter den förväntansfyllda framtid dit jag är på väg, och jag således åtminstone doppar tån i något slags nu. Farande framåt är min hjärna ett sprakande Tim Burton-landskap av tilltro, vibrerande världsomfamning och stora, liksom upphöjda, tankar. På samma gång rakbladsskarpa och sammanflätade som ihoptrasslade hörlurssladdar. Det är 28 tum över gatan som nästan alla mina blogginlägg skapas.

När jag cyklar någonstans har jag äntligen en rikting och ett motstånd. Då är jag oövervinnlig och precis som jag vill vara, med andan i halsen, vinden i håret och hjärtslagen perfekt synkroniserade med min iPod. Fylld av perspektiv och tillförsikt.

När jag sedan svänger benet ner från ramen och med en automatisk rörelse klickar låskolven på sin plats, har luften retarderat och svetten bryter ut i hårfästet. Långsamt träder alla naturlagar åter i kraft. Jag sätter handen mot dörrhandtaget. Och i det ögonblicket är det enda som finns kvar av min bästa värld en liten fjäril i min sko.