ett ihopknipt leende förkortar lidandet

Ni vet det där leendet som man reserverar för kassörskan på Hemköp, kollegor man möter i korridoren och grannar man springer på i trappen? Det där sammanbitna, nästan bistra leendet, utan tänder och ofta ackompanjerat av en nick och ögon som snabbt retirerar ner i marken eller till den säkra sidan. Vi ler det som i stoiskt samförstånd, som om vi menade att vi vet att livet är plågsamt, men att vi minsann kan vår etikett. Varför gör vi på det här sättet? Det är ju faktiskt bara dumt.