Allting är relativt, har en smart och ofta citerad person sagt.
Hur klena de än ser ut är det de hukande gamlingarna, de kobenta tjejerna som myrstigar fram och de tungt pustande tjockisarna som bär mig i mål som en vinnare. Och denna naturlag gäller inte bara på Rydsskogens femkilometersbana. Du är aldrig bättre än vad någon annan är dålig. Det där jobbet fick du för att någon annan blev nekad tjänsten och när du sedan gör karriär kan du tacka den som tog ett steg tillbaka och tog hand om barn och markservice. Du är den starkaste lysande stjärnan på festen för att andra passivt beundrar din glans, du upplever dig bara som rik om andra runt dig är mindre välbeställda och din höga levnadsstandard är beroende av att en ordentlig del av befolkningen har det signifikant mycket sämre än du. Till och med en så inneboende egenskap som intelligens mäts på en normalfördelad skala, där din siffra bara är en relation till resten av befolkningen.
Man kan tycka att styrka, uthållighet, begåvning, karisma, en god familj och ett fett kapital är attribut hos en människa som tar henne till toppen. För att inte tala om diciplin, målmedvetenhet och en massa hårt slit. Men det som verkligen krävs för att vinna är förlorare. Det är inte giganter på vilkas axlar vi står.
5 kommentarer:
Det här var provocerande. Jag håller inte med. Men jag måste formulera mig lite.
det ser jag fram emot!
Vi människor blir ofta vilseledda av våra känslor och instinkter. Vinnarinstinkten är just sådan - man fastnar i en tankevärld av vinnare och förlorare.
I själva verket spelar det ju noll roll hur många man passerar i löparspåret. Vinsten och målet är i alla fall att komma ut och springa. Lyckas du med det blir du förmodligen friskare, piggare och gladare.
Tanten som flåsar förbi dig i spåret och ger dig en mental minuspoäng kan i själva verket senare på dagen vara kassörskan som ler emot dig istället för att vara grinig. Eller bilisten som håller koncentrationen uppe och stannar istället för att klippa din cykel i en högersväng. Se, ni är båda vinnare och din mentala minuspoäng är ett villospår.
På samma sätt är det i de flesta situationer. Ju fler lyckliga och framgångsrika vi har här i världen, desto bättre blir livet för alla, _inklusive_ för den som sitter på toppen.
Så, gratulera din nästa till löneförhöjningen och låt henne bjuda dig på en öl.
Fast poängen är att "att vara bra" på något bara är en kontrast. Något som bygger på att någon är bättre/sämre än någon annan. Det är bara en kontrast. Något man inte kan vara i sig själv.
Det handlar alltså inte om att jag är bättre på allt i hela världen än de jag springer om i löparspåret, eller att vi är fiender bara för att vi är olika bra på någonting. Bara att vi är varandras förutsättningar.
Har haft liknande tankar ganska länge och håller med.
Vad skulle man mäta intelligens eller rikedom med om inte andra människors intelligens eller rikedom?
Om man skulle uppfinna en absolut poängskala ser jag det inte som relevant i något annat format än som just mäta sig. Antingen mot sig själv under ett tidigare skede, eller mot andra i samma utvecklingsstadie. En siffra(varvtid, IQ, summa på kontot etc etc) säger ingenting utan ett sammanhang att jämföra den i.
Skicka en kommentar