the one

Den här sju centimeter höga skapelsen fick jag för tre jular sedan i London, och sedan dess har jag använt den nästan jämt. Jag gillar ju små saker, så överallt har den fått följa med. Otaliga festkvällar framför spegeln i vårt fallfärdiga hus i Kanada. Bondetidiga mornar på farmen i Alabama. Bara ibland när jag jobbade på Hostel in the Forest, för där förstärktes alla syntetiska lukter så himla mycket, eftersom vi var i skogen hela tiden och bara använde Dr Bronner's Magic 18-in-1 Soap (ja, den var superekologisk och kunde användas till allt från hårtvätt till tandkräm och insektsmedel). Och hela vägen, på bussar, stigar och 4000 meter, från södra Argentina till Ecuador låg hon i min väska.

Sötsalt sommar i Norrland. I badrummet i Brooklyn där jättekackerlackan bodde. I Landskrona där den hittade en syskonflaska som var likadan fast mycket större. Jämt, jämt, jämt i Linköping såklart. Jag tänker att hon borde lukta mindre och mindre som CK One och mer och mer som livet och äventyret. Och trolleri. Vi har ju hängt nästan varje dag i över två år, jag och den lilla. Ändå är en tredjedel av henne kvar.

Förtjänster

DEL I

Jag hatade honom. Alltså förföljde jag honom. Eller om det var tvärtom, kanske. Jag är vad du skulle kalla en stalker, men jag tycker inte om det ordet. Alla har vi våra skäl.

Jag har sett allt, jag kan hans liv bättre än vad han själv gör. Och ändå är han perfekt.

Jag ser honom på morgonen när han äter frukost (gröt, en knäckemacka med ost, ibland ett ägg, juice på helgerna) och när han går och lägger sig (lyssnar på musik i sin iPod, skickar några sms, ställer klockan). Jag ser honom i skolan (bland trånande tjejer med leggings och anteckningsblock) och på fest (bland trånande tjejer med kajal och xider). Jag såg när han vann sin första skidtävling, när han spelade sin första låt på gitarr, när han fick sin första fylla och när han förlorade oskulden.

Ni kanske tycker att jag är obehaglig, det hade jag också gjort. Vad kan jag säga? Jag har inget behov av att försvara mig.

Han har inte gjort ett enda misstag i hela sitt liv. Jag vet, för jag har sett allt. Han är sladdbarn till vår bys lokala motsvarighet till Brad och Angelina, ett gift par strålande av framgång, lycka och skönhet. Av en evighet som inte kan brytas av lasersvärd eller osagda ord. Hans två äldre syskon avgudar sin lillebror och förlåter honom att han har haft det lättare än dem och gör allt de gjort, fast lite bättre. Jag skulle inte förlåta honom; för mig är han bortom förlåtelse. Sådana som han är skälet till att sådana som vi lever miserabla liv i skuggan.

Jag tror på det här med balans, förstår ni. Alla resurser är ändliga. Precis som vi måste slåss om den mängd guld, olja och livsmedel som finns här på jorden, så finns det en viss mängd positiv energi att fördela. När någon känner sig värdelös känner sig någon annan lyckad. När någon går hem med flickan går någon annan utan. Och så vidare. Men! Han har fått hjärnan. Han har fått utseendet. Han har fått den ihakande blicken, den snabba munnen och det soliga humöret. Den starka kroppen, de lätta stegen och det beroendeframkallande skrattet. Koncentrationen, kreativiteten, fliten och spontaniteten. Det blir inte något över till sådana som oss. Rakryggad går han ut, alltid ut, trampandes på det som hade kunnat vara vår lycka.

DEL II

En gång var det en sommar som var så där oöverskådligt utsträckt som de bara kunde vara innan ens hjärna lärt sig att automatiskt dela in livet i något så banalt som lunchtid och veckodagar. Vi sov i ett tält i min trädgård, ett fort utrustat med ficklampor, gameboys, serietidningar och kolasnören. Till midnatt höll vi vaka och när det självlysande visarna på hans GUL-klocka passerade varandra väntade vi på att alla spöken skulle stiga upp, som vit rök i buskage och bakom äppelträd. Men de kom aldrig. Vi sov och när vi vaknade var tältduken färgad bjärt orange av solen. Det var varmt och kvavt därinne. Det finns ett polaroidfoto av honom, han ser rufsig och glad ut och några fuktiga hårtestar är klistrade mot tinningarna. Det är infört i min bok nu. Sedan började vi brottas, han vann så klart, vi låg och pustade i värmen. Han skrattade och såg mig i ögonen. Jag kände att jag hade stånd. När jag lade min hand på hans mage fortsatte han bara att titta på mig med sin självklara blick.

Efteråt. Då drog han upp dragkedjan, klev ut ur tältet, ur trädgården och ur mitt liv. Solen sken på hans tunna armar hela vägen. Jag steg också ut ur livet, resten av sommaren låg jag i fotändan av min säng och kikade in i hans rum på andra sidan buxbomhäcken, eller patrullerade den julitomma gatan med min röda Crescent.

När grönskan var så mättad att man fick för sig att den var nymålad och skulle färga av sig vid beröring, när nätterna smög sig på allt tidigare och månen hängde stor och orange i skogsbrynet, började vi högstadiet. Det var då jag förstod att han stal från mig, för i takt med att han växte krympte jag bara. Han steg som en stjärna, spräckte kläder och vann mark, medan jag försvann in i klottret i tegelväggarna, fastnade i tuggummiklet under bord och bänkar. Men att vara osynlig har sina fördelar. Han mötte aldrig mer min blick, men jag kunde låta den övervaka alla hans timmar utan problem. Och jag började föra bok över allt som jag skulle ta tillbaka.

DEL III

Nu slår jag igen pärmen, stryker över den en gång med handen, som något som man vill skydda men vet att man måste släppa fritt. Ett ögonblick stirrar jag ut i tomma luften, låter intigheten förbereda mig på vad jag måste göra. Om tjugo minuter kommer han hem från träningen. Han kommer att behöva dricka mycket vatten och innan han går och lägger sig blandar han ut en kapsyl MiviTotal Sport i glaset han alltid har vid sin sängkant, för att sedan tömma det i ett svep. Det smakar redan vidrigt så han kommer inte att märka den extra tillsatsen i flaskan.

Naturligtvis är ingen hemma, men de förvarar fortfarande en extranyckel hängande under trappan upp till verandan. Mina fötter sjunker ner i den chockerande välbekanta heltäckningsmattan ända upp till övervåningen. Det är första gången jag är i hans rum sedan den där sommaren. Allt är mindre nu. Ljuset är dunkelt och det luktar man och tvättmedel och jord och jul av hyacinten i fönstret. Bokhyllan är full av CD-skivor och Illustrerad Vetenskap. Ovanför sängen sitter en Pulp Fiction-affisch. Det är kallt, och jag huttrar till. Egentligen är det märkligt anonymt där inne, som om hans ande aldrig hade rört vid väggarna.

Jag går in i det anslutande badrummet, ljusknappen sitter till vänster, mycket lägre än vad jag minns. Lysröret blinkar några gånger medan det tänds, mitt ansikte flimrar i spegeln, av-på, av-på, en sekund hypnotiseras jag av min egen blick. Men där finns också en annan silhuett. Jag känner en tyngd på min axel, en sprakande elektricitet, värmen som sprider sig ut i kroppen. Han är där. Utkliven ur skuggorna, ur berättelsen. Förstenad tittar jag ner på hans hand. Han tar steget in i rummet, vänder mig ett halvt varv. Det skarpa ljuset som obarmhärtigt gräver gropar i min hud skapar en gloria kring hans kontur.

”Jag har sett”, säger han lågt. ”Jag har sett allt. I korridorer och kiosker, bakom buskar och hörn. I fönster, speglar och genom halvöppna dörrar. Varför gör du så här?” På nära håll är han overkligt stor. På nära håll känner jag nästan inte igen honom. Jag får en impuls att springa men är fastfrusen i den ljusblå ryamattan. All min besvikelse exploderar i ett plötsligt knytnävsslag. Han fångar med enkelhet min handled i luften i ett obrytbart grepp. Våra ögon är lika låsta, mina obestämda och färglösa i hans lugna blå. Hans fingrar glöder mot skinnet. Jag lägger en hand på hans höft. Han tar inte bort den den här gången heller.

Inspiration: Apflickorna, en diskussion om balans, och en väns berättelse.

sömnlös

Varje kväll går jag till sängs och varje kväll är jag lika lite redo. Jag är inte intresserad av att sova, att finnas utan att vara medveten om det. Jag är liv. Det finns så mycket tankar kvar att tänka. Så jag tänker lite på döden och lite på natten och lite på alla andra men mest på mig själv. Ibland har jag armen kring en annan person, då går det lättare. Jag lyssnar på regnet och på S:t Larskyrkans klockor. Ljudet av regn är bland mina bästa, men det är aldrig rogivande som jag tror att det ska vara, det är intrigant. Det får det att röra sig lite under de nedersta revbenen. Jag tar ett djupt andetag och tänker mina godnattesagetankar som för länge sedan slutat verka.

Utanför min port står en sommarvind. Han fladdrar lätt i draget när någon öppnar dörren och kliver ut strax innan gryningen. Då stiger han upp för trapporna, sipprar in i brevinkastet och slår upp dörren till mitt rum på vid gavel. Han väcker mig med ett drag vid min kind, stryker bort mitt hår, skopar upp mig ur sängen för att ta mig bort härifrån. Jag kan gå själv säger jag. Jag är gjord för att putta folk i ryggen eller sinka deras framfart säger vinden.

Detta händer i mitt huvud natt efter natt efter natt.

Jag är liv men vill alltid bort: jag är dissonans. Jag vakar.

intervju med författaren

Jag blir intervjuad av en journalist. Han har hipsterglasögon och lite vågigt hår i snedbena och viker upp spiralblocket framför sig trots att hans telefon ligger på bordet emellan oss och spelar in vårt samtal. Han harklar sig.

Ditt språk beskrivs ofta som ganska...poetiskt. Varför väljer du att uttrycka dig så?

Det är inte direkt ett medvetet val, det är bara så det kommer ut ur mig. Det handlar mycket om rytm och mönster, det måste se rätt ut och låta rätt i huvudet. Det är inte tvådimensionellt liksom.

Jag har också lagt märke till att du har en del referenser till musik i det du skriver?

Ja! Det har faktiskt en del med det där med rytmen att göra. Och precis som för typ alla andra betyder musik väldigt mycket för mig, eller har framför allt gjort historiskt. Ibland tror jag att det är den som har format mitt språk. Som om man skulle kunna mappa ett Kent-konvolut mot någon av mina texter och få upp precis samma struktur, haha. Musiken rättfärdigar och förstärker meningen hos orden, ja men gör dem sanna och speciella, på ett sätt som inga andra medel kan. Men jag är ju dondöv och taktlös. Att själv producera uthärdlig musik är för mig helt omöjligt. Så jag får göra det genom text istället. Det jag skriver är texten till musiken som finns i min kropp men som aldrig kan komma ut som toner.

Gro, det som slår mig nu när vi pratas vid är att jag inte alls upplever dig som den person som ligger bakom dina texter. Du framstår ju liksom inte som lika smart eller vältalig så här i verkligheten?

Jag vet. Det är dels för att verkligheten och texten går i olika tempon. Min hjärna tänker på samma språk som jag skriver, men när jag måste interagera med en ganska komplicerad och oförutsägbar omgivning genom min kropp - med röst och minspel och gester och andras reaktioner och en massa nya parametrar - försvinner en del av det där. Jag hinner inte med och när tankarna filtreras genom köttet - usch, det där framkallade en äcklig bild i mitt huvud - förvrängs de. Eller kommer inte ut alls. Men jag tror att det är bra också... När jag var femton fanns det en låt som hette Ett meddelande från Doktor Kosmos och de radade upp en massa saker. En av dem var var hellre trevlig än intressant, vilket jag tyckte var HELT obegripligt då eftersom det var i min svåra - svårare - period. Men nu tycker jag det är helt rätt. Intelligens och analys har en enormt viktig plats i riktiga diskussioner, men när man bara ska hänga skulle det vara fullkompligt outhärdligt om jag var som jag skrev.

Mm. Det här du säger att du liksom inte hinner med i verkligheten, och att du begränsas av det fysiska i den - är det så att du tycker att det är lättare att umgås i skrift?

Alltså...ja. Ja, det gör jag. Fast det finns enormt mycket som går förlorat i det mediet. Verkligheten är ju så mycket mer intensiv och nyaserad. Men sen...fiktionen. Det finns en klar fördel med den. Där kan man forma miljöer, skeenden och folk som man vill ha dem. Du finns ju till exempel inte i verkligheten, men i berättelsen finns du och är intresserad och ställer frågor som möjliggör att jag kan prata en massa om mitt favoritämne, det vill säga mig själv.

Så egentligen tycker du bättre om fiktionen än verkligheten?

Nej. Jag älskar verkligheten! Jag älskar det faktiska, råa, närvarande livet så mycket att jag knappt kan sova om nätterna och jag är jättejätterädd för döden. Inte för att bli överkörd av en buss eller så, men för dess oundviklighet och för att vi finns här en så kort tid. Men det är just därför jag skriver. Varje sekund försvinner efter att den har skett, men om man väver in den i berättelsen - som kan spänna hela vägen från dokumentär till fiktion, men vi vet ju att en obejktiv sanning, alltså den perfekta "verkligheten" egentligen inte existerar - finns den kvar mycket längre. Jag ägnar mitt liv åt att konstant planera framåt och sortera bakåt, jag dagdrömmer mig till sömns och jag skriver texter, allt för att hålla fast - eller kanske snarare multiplicera, tänja ut - den ständigt flyende verkligheten. Jag är besatt av att dokumentera livet, som det är eller som det kunde vara. För nuet är värdelöst. Det existerar ju kortare än ett ögonblick.

fyra snabba takter

I. Vi stod vid fönstret och tittade ned på gatan, medan regndropparna ritade tynande spår längs glaset och tiden diskret promenderade förbi. Det var nästan mörkt nu och där ute pågick nog livet, rött och ömt och bultande, men vi varken kunde eller hade intresse av att känna dess intensitet uppe i rummet där vi befann oss. Våra händer löpte om varandra, beskrev kurvor och geometriska figurer, evighetsåttan. Livet hade tagit sin knalliga neongula märkpenna och ritat en rektangel runt just detta rum, accentuerade vår enhet och allt annat föll bort i betydelselöshet.

II. Snön låg i drivor den vintern och den var på alla sina olika sätt. I löjligt stora tussar föll den från en nästan mjölkvit himmel, sträckte ut sig i all sin glittrande, droppande prakt under januarisolen och smulades sönder till torrt, stumt puder i minusgrader så kalla att andetagen avstannade. Men vi frös aldrig om våra händer för de var ständigt sammanlänkade. Vi eldade och bakade bröd och spelade spel och promenerade och drack rödvin ibland och vi var alltid vid varandras sida, passivt, utan att ens ta beslutet. Självklarheten var större än känslan och känslan var fortfarande större än rädslan.

III. Våren rasade, våldsamt och maniskt flöt den genom bäckar och pollenvindar och genom våra ådror. Den satte fart på något som varit alldeles för stilla, och nu när det till sist fick röra på sig gick det inte att tämja igen. Men vi försökte. Vi sträckte ut våra sargade fingertoppar mot varandra igen och igen och visste aldrig när - bara att - smekningen skulle förvandlas till ett snärtande slag. Det var som tourettes, det betydde ingenting, det var bara tvunget, tvångstankar, obsessive-compulsive destructive disorder. Varje dag ritades upp som en aktionspotentialkurva: fåfänga försök och förrädisk, nervös harmoni tunn som nattis – krossad, i fritt fall, rasandes igenom den kritiska nivån, tills vi insåg och ångrade och somnade utmattade i status quo.

IV. Det enda som fanns var vi. Vi var som en melodi som inte gick att fördriva ur huvudet, utan bara spelades upp från sömn till vaka och sömn igen. Men vi började som Vintervila och vi slutar som en duett mellan Eminem och Rihanna. Lakanen är ihoptvinnade och fuktiga och solen ger rummet feber. Asfalten smälter bortglömt utanför och livet som fanns där i höstas har flyttat till platser närmare vatten. Ena sidan av 140-sängen är vakant när mina ögon öppnas den morgonen och hjärnan för första gången på trehundrasextiofem dagar tänker: jag.

Inspiration: Woke Up New (The Mountain Goats), Maken (Gun-Britt Sundström), mitt fönster, omgivningens tendens till parbildning

om förlusten av något man inte förstått att man haft

Far promenerandes i Georgias vinterskogar. På väg mot Sverige.

Så länge jag kan minnas har min far bott i USA. När jag var liten var det bara en normalitet, med den fördelen att jag varje gång han kom hem erhöll en ofattbar mänga bjärt färgat amerikanskt godis. När jag blev lite äldre och bar palestinasjal och prenumererade på Ung Vänster tyckte jag mest att han kunde ha valt ett kreddigare land. Och egentligen var det nog först sedan min mamma gick bort för ett par år sedan som jag började uppleva det som det minsta problematiskt att min pappa inte bodde i samma land som jag.

Jag var nitton år när jag var där första gången och anlände österifrån, med korsade datumlinjer och min första, svindlande backpackerresa bakom mig. Jag visste ingenting om landet där jag befann mig. Jag hade aldrig varit intresserad. Min far och jag flög till LA och promenerade i staden där ingen går, körde i en röd cabriolet längs Highway 1 upp till San Franciscos kullar och eukalyptusträd, besökte Las Vegas och sov på botten av Grand Canyon. Vi besökte ett översvämmat New England; vi var i Boston, New York och Washingon och en massa andra städer jag tappat bort namnet på, men det som gjorde starkast intryck på mig var nog mängden tomhet, öken och obeboddhet emellan hållpunkterna. Där uppstod den första gnista som sedemera utvecklade sig till den komplicerade men djupt passionerade kärlekshistoria jag, otrogen mitt tidigare, ignoranta jag, inlett med Amerika.

Nu ska min pappa flytta hem till Sverige. Det hela bestämdes mycket fort, mycket oväntat. Och fast det ska bli fantastiskt och faktiskt ofattbart att äntligen bo i samma land som mina dagars upphov, innebär förstärkningen av en relation också kapandet av en annan. För precis som Sverige aldrig känts riktigt som hemma så länge jag inte haft någon förälder boende här, har USA blivit mitt genom min pappas närvaro i landet.

Så jag ska önska mig en sista leverans från väst. Bagels, macadamianötter, torkade körsbär, ginger chews, twizzlers och tootsie rolls. Men det som förstås inte går att packa ner är motorvägarnas snörraka linjer, det varma mörkret och den röda jorden, de tjocka konsonanterna, överdådet och torftigheten, de tunna väggarna, den blotta mängden, variationen, potentialen. Den där möljligheten, alltid på en armlängds avstånd.

den tunna röda linjen: en historia direkt från verkligheten

I ett svagt ögonblick under den gågna veckan fick jag det att låta som om jag hellre ville vara en simpel journalist än en ärbar testare, vilket tvingade mig att bevisa min lojalitet genom att lova en kollega att redogöra för en av våra mest spännande ögonblick under produktsupport här på bloggen. Dock måste jag nog konstatera att IT-världen gör sig bättre i binärer än alfabet. Marknaden för thrillers i utvecklingsmiljö känns spontant...begränsad.

Det är antagligen en onsdag, en i raden av bleka, nästan transparenta veckodagar i början av icke-månaden februari. De sällsynta tillfällen då verkligt solljus letar sig in genom fönstren bannlyser vi det från rummet, för de enda våglängder vi tror på är de som våra monitorer avger. Och hur kan vi egentligen bry oss om vad som sker utanför, när en tunn röd linje för varje tiondels sekund för oss närmare antingen ett uppgivet misslyckande eller en bejublad seger - inte bara för oss, utan för något som är mycket större än vi själva?

Han och jag är i samma skede, vi har nyss tagit klivet från att vara fullärda till att inte längre kunna någonting, från lästa böcker och spikade tentor till en applicerad verklighet full av döda vinklar och skarpa hörn. Vi tar oss visserligen framåt, uppåt, vi bestiger dagligen berg, men det är genom en strid ström av okändhet vi färdas. Och just som vi anar fast mark under fötterna översköljs vi av ännu en våg av ansiktslösa utmaningar. Vad vi nu hanterar är bara en i raden av de prövningar vi måste visa oss värdiga.

Det kallas för en minnesläcka, men jag tänker mer på det som en cancersvulst, en destruktiv och sjuklig ansamling slagg, otillbörligt allokerande en plats som var menad för någonting annat. På ett sjukhus i mellansverige äter den i sig megabyte efter megabyte, och tar vi inte reda på dess ursprung...måste applikationen startas om. Igen och igen och igen.

Så vi lutar oss framåt mot skärmen, spända och fokuserade. Teamet har gjort vad det har kunnat; fixen är incheckad, konfigurationen på plats och testet igångsatt. Men kommer det att räcka till? Väntan återstår. Vi räknar sekund för sekund ner till avslöjandets punkt, ett ögonblick på samma gång fruktat och efterlängtat. Tiden bromsas in, bultar i våra tinningar, processens kurva avtecknas knivskarpt pixel för pixel likt ett enda blodigt snitt. Det fysiska minnet tas i anspråk. Skjuter i höjden. Stannar till på en platå i vad som skulle kunna vara en evighet.

Och släpps till slut fritt igen.

Vi andas ut i ett lika brant, gemensamt andetag. Lättnaden i rummet går att ta på. Spridda hurrarop hörs. En high five manifesterar den triumf som är mätbar och obestridlig, som får oss att återfå tron på oss själva och en bättre värld. Faran är avvärjd - för denna gång.

februarilistan: de engelska ord som känns skönast att säga

Det allra bästa är djupa mansröster som talar lugnt och mörkt på någon fin dialekt, typ umemål eller finlandssvenska. Gärna på andra sidan en tunn vägg eller i en radiokanal på natten eller precis vid ens öra så att det vibrerar lite i ryggraden. Men har man inte någon sådan man i närheten att tillgå, så kan man DIY genom att mysande mumla följande ord:

conundrum

applicable

osteoporosis

redundant

peculiar

obstacle

analysis

extinguish

latency

Elegant brittiskt eller med amerikanska tjock som vispgrädde. Mmmm.

sometimes love is not enough

Jag måste ju faktiskt dela med mig av låten som har dominerat min tillvaro de senaste dagarna. Efter att Joel tipsade mig om den lite försynt på gmail-chatten i början av veckan har jag lyssnat på den i genomsnitt 15 gånger per dag, och fast jag vet att det kommer göra att jag tröttnar på den när som helst har jag liksom inte förmått mig att lyssna på någonting annat, utan bara tryckt på repeat. Igen och igen och igen. Den har fått följa med på bussresor, vid kakbak, under sketchövande med mina kollegor, på minusgradiga löprundor, medan jag försökt lösa helpdesk-ärenden, när jag sytt vimplar, druckit vin och innan jag ska sova. Den har fått mig att komponera noveller i huvudet och titta in i ögon och fästa blicken vid en osynlig horisont.

Nu klarar jag knappt av att lyssna på den längre, men jag står inte heller ut med att inte höra den. Bummer.

Lana del Rey - Born to Die

I saw doubt in her eyes when I said I wanted to kiss her, for the sake of liking her and not because of the blizzard

Någonstans i Nordamerika är ett serverrum så varmt att hårddiskarna smäller en efter en, men här får iskylan däcktrycket att sjunka, växlarna att sluta svara och nyckelknippan att kännas som döden i min hand. Utanför fönstret är det så fruset och stilla att snöflingorna ser ut att falla uppåt. Människorna gömmer sina ansikten i luvorna på de svarta jackorna och får mig att tänka på dementorer.

För exakt sex år sedan åkte jag buss med J-dog, det var precis samma mörker samma minusgrader, och i smyg tog vi ett foto på en figur. Vi kunde inte sluta skratta för personen såg ut som en inkarnation av den svenska ensligheten; ensam på ett säte, en stor jacka med huva som fullkomligt dolde ansiktet, ur vilken ett par iPod-lurar kröp, ihopsjunken över en mobiltelefon.

Det är kallt, skarp glitter överrallt - det far genom luften, tapetserar cykelbanorna, fastnar på mina byxor. Men månen är längre bort än någonsin där uppe i sin ensamma himmel och allt jag vill är att komma hem och stänga in mig i mitt rum högt över gatorna. Jag sätter hundra lika glittrande silverslantar på att klimatet och geografin formar vår mentalitet.

Lou Reed: I actually feel pretty comfortable in New York City. I get scared like in Sweden. You know, it's kind of empty.