Jag borde förstått att du inte är någon man förlorar. Att när man (två år här till trots) inte förmår bryta igenom omgivningens lager av normalitet och vardagsglädje och ta någon åt sidan; när det verkligen verkligen gäller. Då finns du där. Utan att jag ens behöver be om det.

Mer söndagshemligheter

Jag frågade David om han hade några hemligheter som han aldrig hade berättat och aldrig skulle komma att avslöja för någon. Sedan frågade jag mig själv. Och vidare i min bekantskapskrets. Svaren kom snabba och självklara. Det verkar som vi alla bär på saker som är för privata, skämmiga, heliga för att uttalas högt; som aldrig kommer att komma över våra läppar.

Som samtalsämne betraktat är det naturligtvis värdelöst - man kommer liksom inte så långt. Men jag fortsatte ändå fråga, för jag kunde inte sluta fascineras. Över dessa gigantiska mikrovärldar som ryms bakom våra pannben, över de vidder vi aldrig kommer nå. Över varje människans inre universum, som gör henne så ensam.

Ett liv av händelser, drömmar, sinnesintryck och idéer, oförklarligt och onåbart lagrat bland neuroner och gliaceller. Jag tycker det är helt fantastiskt. Medvetandefilosoferna kan diskutera om vi är Matrix-artade hjärnor på burk; biologerna kan försöka reducera oss till våra drifter; neuropsykologerna kan förklara alla mina känslor och funderingar med kemi och elektricitet. Men jag vidhåller: era tankar är det vackraste jag vet.

Före stormen?

I Café Java kan alla höra dig skrika

På IDA, Institutionen för Datavetenskap, råder ständig årstidslöshet. Där i B-husets djup finns inga fönster. Ibland kan man förnimma en strimma av världen utanför när en stråle letar sig ner genom de i ett tak någonstans långt borta belägna rutorna. Men oftast kommer verkligheten som en chock när man kliver ut ur ingång 27. Kanske exploderar ljus, sommarvärme och blomdoft i ditt ansikte. Kanske stjärnor i långt där uppe i mörkret blinkar till dig genom kall och krispig vinterluft. Man kan aldrig så noga veta.

Det är KVTILL-projektets slutfas och vi tillbringar våra dagar här. Det har blivit en egen värld. Café Java där man aldrig kan tala om några troll utan att de dyker upp bakom ens ryggstöd. PC-pularna om vars salighet man konkurrerar med en till synes aldrig sinande ström Skype-pratande indier i headset. Teknologbevandrade marker och matrum där man kryssar mellan robotar, laptop-kolonier, LiU-tröjor och för korta jeans.

Det är klart att jag saknar dagsljuset. Det är klart att jag håller på att gå vilse bland alla papper och datorer ibland. Men det finns någon slags tjusning i det hela också. Vi är åtminstone instängda här tillsammans. Hela KogVet panikjobbar genom ljuva maj, och jag kan inte låta bli att njuta litegrann. Nu skall jag fortsätta skriva rapport.

Ibland gör man rätt ibland gör man fel

Det snurrar fortfarande i huvudet efter gårdagen. Jag har spritpenne-målningar i ansiktet. Nu ska jag till universitetet och fortsätta med våra tester. Men:

Hela världen är så underbar

bara man får ett svar

timekill testar

På den här bilden ska jag ska se sådär ensam och fri ut. Den är taget av Mikael på toppen av Cerro Chirripò i Costa Rica.

Det här med dokumentärbloggning känns hett. Jag gillar ju uppdrag överhuvudtaget. Livet blir lite roligare så. Och eftersom jag var för liten för att vara med i dokusåpor i slutet av 90-talet, så får jag väl kompensera så gott jag kan här på bloggen.

Jag saknar mig lite ibland. Man är ju aldrig ensam nuförtiden. När jag går och lägger mig om kvällarna kommer tusen tankar, eftersom jag liksom aldrig har haft tid att tänka efter under dagen. Men jag är så trött så jag somnar pang! och sen är det en ny vacker dag.

Men ju mer man umgås med folk, desto lägre blir tröskeln till den dåliga sortens ensamhet. När den skaver och inte känns bra alls. Och därför blir det någon slags spiral, jag vet inte om den är ond eller god, men den leder ständigt uppåt uppåt och plötsligt klarar man inte av att inte hänga med folk ungefär hela tiden längre.

Och då är det istället ensamheten blir intressant. Vissa saker är inte helt okej att göra utan sällskap. Det är kanske lite obekvämt eller lite läskigt eller bara fel. Det måste testas. Och jag har ju en hel öppen sommar för mina fötter som jag gnällde om nu senast.

Så jag ska, ensam:
- Gå på bio
- Äta på restaurang, på kvällstid
- Åka på cykelutflykt och tälta i skogen
- Gå på konsert

Måste skaffa en kamera bara. Jag kan kanske låna någon. Det ska bli spännade, det här. Jag rapporterar.

...då får väl Äventyret komma till Gro

Det är klart att magin inte tagit slut. Den har nog bara börjat.

Så satt man där i Trädgårdsföreningen igår eftermiddag; KogVet-konferensen och Utekravallen var över och vi satt och hängde med de gästande finländarna som snart skulle åka hem. Det var vårens varmaste dag och plötsligt kommer Markus gående och halar upp varsin Münchisk weissbier i solen.

Jag har nog aldrig blivit så förvånad i hela mitt liv.

Men flyget var tydligen billigt från München till Norrköping, och vad finns det väl då för anledning att inte ta det? Vad finns det för anledning att inte åka tåg till Linköping, gå till mitt kollektiv och ta reda på var jag höll hus, och överraska mig? När man ändå har vägarna förbi Sverige, liksom.

Livet är enkelt så här i maj. Man kan laga lite mat och hänga i trädgården. Man kan gå till Elsas Hus, titta på eko-modevisning och spelning med galnaste Sirqus Alfon. Man kan cykla ut ur stan och ljusen, lägga sig på ett UFO-ägg och titta på stjärnorna tills natten blir ljus och fötterna fryser till is. Man kan dricka te och inte sova så mycket. Man kan äta maskrosor till frukost i trädgården.

Vackert. Otroligt vackert.

Brända skepp och körda lopp

Kanske slutade den här vårterminen vara sådär oförklarligt magisk...idag. Kanske slutade den med det för att det bara var en försvarsmekanism mot regnet och mörkret och längtan, som nu inte längre behövs när varje steg man tar är ett ljuvt andetag av maj. Antagligen har det varit på gång ett tag, magin har mattats i takt med att graderna stigit, och jag har låtsats att jag inte krampaktigt hållit fast i dess kjolfåll. Men jag har förstås ännu inte givit upp - kanske är det bara en svacka.

Whatever. Ruset avtar. Dagarna springer hysteriskt fort genom veckorna, själv springer jag ifrån/tillsammans med hemtentor och KvTill-projekt, och ni vet hur det är; det räcker aldrig riktigt. Inte tiden. Inte jag. Och nu inte heller endorfinnivån.

Mina och Julias sommarplaner; att åka och hälsa på Elin i Italien och Markus i München, grusades när jag i måndags fick reda på att Elin planerar en tidigare hemresa. Peace&Love-festivalen kommer jag och Mikael inte iväg på om inte fler ansluter sig, något som det verkar tunt med just nu. Så vad hände med min sommar? Vad hände med äventyret? Det som skulle bli Den Bästa Sommaren hotar nu att decimeras till ett runtgnetande på halvtid på ICA i ett Mellerud där inga vänner längre bor.

Ynk, således.

(Och på tal om något helt annat är jag jäkligt trött på att vänta. Det är inte min grej.)

How you'd have a happy life if you did the things you like

I charm you and tell you
Of the boys I hate, all the girls I hate
All the words I hate, all the clothes I hate
How I'll never be anything I hate

You smile, mention something that you like.

Jag tycker om tjejer med konstiga solglasögon. Och tandställningar och tandfel. Jag gillar att studera människor och fantisera om deras liv. Jag tycker om folk som sover på offentliga platser. Och när någon sträcker sig upp så det blir en liten glipa mellan tröjan och byxorna. Jag tycker om när flygplanet lyfter från marken, att köra bil på natten och lyssna på musik. Jag älskar roadtrips och blandskivor, jag gillar tåg och att färdas, vara på väg, ja jag älskar älskar att cykla på vägarna, gatorna och genom skogen. Jag gillar att dricka öl. Att titta på stjärnorna och lära mig nya stjärnbilder. Filtar på marken. Överraskningar och handskrivna brev. Vegetarisk mat och Body Shop-produkter. Kyssas. Hud under fingertopparna. Jag älskar att ha träningsvärk och att svettas. Lukten av årstider, och tusentals andra lukter. Nagellack och korta naglar. Fräknar och solbränneränder. Androgynitet. Fåniga poplåtar. Jag gillar tonårskillar som har ägnat alldeles för lång tid åt sina frisyrer. Jag tycker om början på saker. Förväntan, efterrätter och konstiga samtalsämnen. Jag tycker om att gå på bio och jag älskade Juno och Darjeeling Limited. Jag tycker om att vara lite rädd för det okända, jag tycker om att ha en plan och att ha alldeles för mycket att göra. Jag tycker om att sova utomhus, frukostar, Sallys tekoppar och att ha ögonen öppna under vattnet. Jag gillar slamret från mina kollektivare. Jag tycker om att vara vaken riktigt sent på natten och riktigt tidigt på morgonen. Eld, överväxta ruiner, udda intressen och klotter i marginalerna. Folk som vågar vara lite patetiska. Jag gillar att analysera låttexter, klä ut mig, bryta arm och skicka lappar på föreläsningarna. Jag tycker mycket om saker som är små. Dialekter och motsägelser. Jag tycker om folk som ler när de lyssnar på musik. Och att långsamt vrida på persiennerna när morgonen kommit.

I could be a genius if I just put my mind to it

Nämen så att nu är det ju dags för tenta i Vetenskapsteori om en timma. Efter, exakt, NOLL timmars sömn från min sida. Det var en sådan där natt som på samma gång sträckte sig mot oändligheten och i takt med mina hjärtslag krympte samman till ett intet. Det var länge sedan sist nu, länge sedan till synes orsakslös insomnia, denna raffinerade form av lidande. Men jag antar att att skriva tenta utan att ha sovit innan är en typisk sån där grej man ha gjort under sin universitetstid.

Och jag kommer att fixa det. För ursäkta Jante, men jag är ju så jävla bra! Imorse fick jag mitt tentaresultat från förrförra veckans fruktade makroekonomi, på vilken det visade sig att jag satt ett solklart VG. Trots dubbla studier, trots att jag tillbringat veckan innan tentan i München. Som sagt; så jävla bra är jag!

Sunday secrets

Större delen av Puben, stekversionen. Det är Carro som tagit fotot.

Jag är avslöjad. Igår natt i Herrgårns dunkla källare fick så till sist breven en avsändare och Linköpings Amelie från Montmartre ett ansikte. Ni har förstås ingen aning vad jag pratar om. Jag kanske berättar det för er en dag. Men inte här, det här är inte den alternativa verklighetens forum.

Igår var det personalfest på [hg], vilket innebar full fart i den gamla herrgården från 12 på dagen till 6 på morgonen. Vi som jobbar i puben hade gjort vår alldeles egna långsökta tolkning av OS-temat och var utklädda till stekare. Med namn som Noppe, Sibbe och Vickan sippade vi champange och levde livets glada dryga dagar, i den minst sagt brokiga skaran av mer eller mindre politiskt korrekta utklädnader. När dagen blev kväll fortsatte äventyret och blev till ett trivsamt virrvarr som upplöstes i morgonens ljus och fåglarnas ljud när jag sedemera steg ut ur källarporten.

Idag har skyn varit lugnt söndagsgrå. När jag klarvaken slog upp ögonen efter fyra timmars stärkande sömn kändes tillvaron lite uppgiven och daterad, men den lyftes snart av tipspromenad i Gamla Linköping med tantpoängs-klubben. Charlotta hade plockat vitsippor till vårt kök. Luften smakade gott och några få regndroppar duggade lätt lätt på mitt huvud när jag cyklade hem från finaste Jonatan efter en te- och gitarrsession. PostSecret har just publicerat sina söndagshemligheter. Och jag känner att inte finns så mycket mer att begära.

Underhållning, fotboll och skotrar i en ohelig allians

Sally, som ligger i till synes av Vetenskapsteoriboken inducerade feberplågor, uppmanar mig i kommentarsfältet att underhållningsblogga åt henne. Mina läsares ord är naturligtivis min lag - en nyuppfunnen regel och något som ni borde utnyttja bättre. Nu skulle jag kunna säga att jag visst kan blogga, men att jag just inte vet om det blir så underhållande. Men det skulle te sig självförminskande, och sån sysslar vi inte med i den här bloggen.

Jag skulle också kunna skriva om skotrar, semester eller höst, något som jag varit frestad att göra mången gång. Blogger-mallen tycker nämligen att man skall tagga alla sina inlägg med etiketter relaterade till dess innehåll, och föreslår pedagogiskt just dessa tre substantiv. Varje gång som mina ögon når skärmens nedre kant och snuddar vid det där, undrar jag om jag någonsin skulle vilja skriva en post om skotrar, semester eller höst, och sedan prydligt kategorisera mina inlägg som just detta, varefter jag starkt betvivlar tankens infriande. Jag tänker vem fan har en tag-kategori om skotrar? Och sen ser jag en robust, norrländsk och lagom inskränkt skoternörd framför mig, själaglad iklädd någon slags overall och solglasögon sittande på sitt senaste skoterförvärv. Ibland gör det mig glad. Ibland bara...matt.

På tal om underhållning gick jag idag på mitt livs första fotbollsmatch (!). Stina och Mimi drog mig med, och det kan tilläggas att jag inte gjorde särskilt mycket motstånd, tvärtom, då jag trots att jag är genuint ointresserad av att bevittna lagsport, är en fin och öppen människa som gärna vidgar mina vyer. (Räkna antal bisatser i den meningen, ni!) Och man ska ju pröva allt en gång. Det var damallsvenskan och Linkeboda mötte ett mystiskt, och tämligen kasst, lag med det klingande namnet Bälinge. Det var halvljummet spel, halvjummen korv till försäljning (som jag naturligtivs inte köpte, men ändå kände ett mycket ovegetariskt urge gentemot) och minst sagt halvljummen temperatur, och mina solglasögon som jag hoppfullt medtagit kändes mycket överflödiga. Men det var så trevligt! De 90 minutrarna gick fort och jag fick lära mig massa saker från mina tålmodiga vänner, då jag inte tvekade att ställa frågor av de mest...grundläggande karaktär. Nu är jag taggad till tusen att kompensera för min minst sagt bristande uppfostring på lagsportsområdet; nu skall jag lära mig slå bredsidor och uttala mig om målchanser, ja jäklar!

Jag har ju inte ens börjat komma i närheten av att prata om semester eller höst än, men min tid är ute; sängen kallar och likaså min kudde som jag just insåg att jag glömt ute på gräsmattan. Så känn er underhållna och skänk Sally en frisk tanke, så hon kan gå ut i skogen och sova i vindskydd och annat som skåningar ägnar sig åt nu i helgen. På återseende! Kanske förr än ni anar.

Niklas i vardagsoutfit

Mina vänner; krisen är avstyrd, jag har landat i vardagen och Linköping känns som hemma igen. Med en twist, kan tilläggas, eftersom två av tre delkurser i Nationalekonomin nu är avklarade och jag lägger den tredje på is tills augusti. Något som innebär att jag nu inte ligger konstant efter med ungefär allt i mitt liv, och kanske i förlängningen till och med kommer leda till att jag faktiskt städar mitt rum.

I torsdags drack jag öl med de andra i vår något kaotiska NEK-grupp, och det var fint. Vi kanske inte är den frikursar-grupp som har haft flest korrekta svar på lektionerna, men jag tror vi är den som haft roligast. Och det känns, av många skäl, lite vemodigt att ekonomin nu är över. Jag uttryckte mina intentioner att nog dyka upp på en och annan föreläsning under mikrokursen ändå, trots vårens ökända B-uppsats som snart går på helfart. Men min mer erfarne Kogvet-kollega Marcus, som också läser NEK:en, sa med desperation i rösten"Nej, GÖR det inte!", så vi får väl se hur det blir.

Niklas är den som varit min främsta partner in crime där vi suttit i A-huset och svettats över marginalkostnader, nominell BNP och förväntad inflation. Någon gång under introkursen blev vi varandras livscoacher; sånt som man inte vågar säga till dem man känner väl kunde jag berätta för Niklas eftersom han, som jag till hans stora indignation uttryckte det, "inte är en del av mitt liv". Efter det var tanken att han skulle utbilda mig i känslor och empati, medan jag skulle ge honom lite politisk och samhällsrelaterad bildning. Men i slutändan blev det nog mest relationer som avhandlades åt båda hållen. Niklas är rolig, eftersom han är USA-freak, till en början kan ge intrycket av your average sportkille i godtycklig collegefilm (även om han hellre beskriver sig själv en nördkaraktär i O.C.), och aldrig tvekar att säga sin ärliga mening utan att alltid tänka efter först. Men samtidigt har han en stor portion självdistans och en hel massa dolda egenskaper som framträder efterhand.

Häromdagen framkom det han han hade läst min blogg, och upprörts av det faktum att hans namn inte stod att läsa någonstans. Så jag lovade honom en blogpost, och ni andra läsare får alltså ursäkta inläggets lite interna touch. Varsågod Niklas! It's been a pleasure.

Äventyret

Jag och Elin vid Marienplatz

Äventyret visade sig denna gång bestå i att i fem dagar inte behöva göra särskilt mycket alls. Och det var jättefint. Vi drack weissbier och åt sauerkraut. Vi cyklade i solen (München visade sig, lite otippat, vara en på alla vis utmärkt cykelstad), lagade mat och försökte förgäves komma in på indiepop-klubbar. Vi köpte jordgubbar och solglasögon och klippte oss på en tacky löpandeband-frisersalong för 9 euro. Det var ungefär vad som behövdes. Bara en sån sak som att sitta på ett italiensk café, i en tysk stad, med två österrikare och en svensk, och prata engelska. Det är skön förvirring.

Det är bara det att min hjärna tydligen ställde in sig i backpacker-mode. Eftersom vi bodde i Markus kollektiv kände jag mig mycket mer som en sådan än någon turist. Och när jag efter bara några dagar fann mig sittande på ett tåg tillbaka mot Sverige, så kunde jag bara inte få tillvaron att stämma. Och det kan jag fortfarande inte.

Jag kan inte vara hemma. Jag kan inte gå omkring i mitt eget kollektiv. Jag kan inte behöva sitta på campus dagarna i ända och plugga ekonomi. Jag ringde Jonatan på fredagskvällen och försökte låta bli att gråta för att allt kändes så fel. Sedan slängde jag mig i duschen och begav mig på förfest hos Johan, fast jag bara sovit någon timma det senaste dygnet, för jag stod inte ut med att bara. vara. hemma. Jonatan, som van vardagsresenär, sa att det brukar gå över efter ett par dagar. Det kommer det säkert.

Men det som gör mig så förvirrad är hur min tillvaro här i Linköping, som jag ju normalt sett trivs fantastiskt bra med, plötsligt kan skava så?

Jag måste (som vanligt) demonstrera min styrka. Här med Markus i köket på Buschingstraβe.

Åt andra hållet

Torsdag 10/4 19.55
Jag sitter på tåget som precis lämnat München och far förbi det tyska vårgöna landskapet i halvskymningen. Jag stod vid fönstret tills fartvinden blev för kall. Nu blir det små salta ränder längs mina kinder och i ögonvrån ser jag att kvinnan som jag delar kupé med tittar på mig. Men världen kan gott behöva lite känslor, så jag låter tårarna rinna tyst.

Jag gråter för att det alltid är svårt att säga hej då. För att det känns som att jag varit borta en livstid, och inte fyra dagar. För att det just i detta nu är omöjligt att förstå att jag bor på Rekrytgatan i Linköping och inte på Buschingstraβe i München. För att saker känns bra och saker känns dåliga, för människor som är snälla och människor som är…inte elaka, men som gör en ledsen. För att friheten är så stor och så skrämmande. Jag gråter för att det är så förbannat svårt att begripa sig på sina känslor och för att livet är så kort att jag bara vill skrika. Och sen passar jag på att gråta lite för miljöförstöringen, för världens lidande, och för alla som tror att pengar är livets mål och mening, när jag ändå är igång.

Men när jag slutat gråta känns allt bättre igen. Jag tänker lite på Elins fortsatta äventyr i Italien, och på matsäcken som Markus gjort i ordning åt mig. Tåget rullar vidare norrut och den tyska kvinnan har tagit upp en bok och börjat läsa. Och jag ler och tänker att världen och livet just blivit ännu lite större.

Fredag 11/4 13.45
På tåget mellan Malmö och Linköping är jag inte på mitt allra mest briljanta humör. Antagligen för att jag åkt tåg i snart 20 timmar. Antagligen för att min sittkupé på nattåget inte hade någon värme, vilket jag skakande och huttrande tvingades göra något åt vid fyratiden imorse. Och för att jag sen fick dela kupé med bland annat en Malmöitisk utbytesstudent som först avsiktligt väcker mig precis när jag äntligen somnat, och sen vill byta nummer och tycker att vi ska bli "really close friends. Cause I can tell from just looking at you that you're a person with a really interesting inside". My ass.

I alla fall har jag av en lycklig slump hamnat i en sån där tyst vagn, där man inte får använda telefoner. Jag lyssnar på Kents Ensammast i Sverige och den känns väldigt relevant för tillfället, för jag känner mig sådär som man gärna gör efter ett avsked. Och precis när jag håller på att somna stormar två medelålders businesstyper med stålgråa frisyrer in i vagnen, bägge högljutt pratande i samma högtalartelefon. Med ett djävulskt lugn men ord som giftpilar skäller de ut nån stackars person i andra änden, i en kvart eller så. Det är någon offert som måste skrivas. Och det är tydligen extremt vikigt. De pratar på på sitt brutalt överlägsna sätt och när mannen säger och nu handlar det inte om dagar här utan om timmar, får jag lust att skaka i deras ryggstöd och skrika men för helvete det är bara en jäkla offert! Det är inte LIVET! och jag undrar om de innerst inne förstår hur vilse de har gått.

Luften bor i mina steg

It's hard to stay mad, when there's so much beauty in the world. Sometimes I feel like I'm seeing it all at once, and it's too much, my heart fills up like a balloon that's about to burst... And then I remember to relax, and stop trying to hold on to it, and then it flows through me like rain and I can't feel anything but gratitude for every single moment of my stupid little life.
ur American Beauty

Ja, det var det där med den nya eran. Så som jag förutspådde har den nu kommit. När jag nyss lämnade städölen och klev ut genom [hg]:s portar, var det ljust ute. Inte bara lite gryningsskimmer; nej, det var ljust! Hela natten har passerat medan jag vistats inne i den gamla Herrgården. För bara två veckor sedan var det becksvart vid samma tidpunkt; apokalypsens tropiska fåglar ni vet. Men nu smälter istället ljum värme stadens drivor och det luktar på ett nytt sätt. Så den nya tiden som nalkades, det var ju våren såklart - att jag inte förstod det tidigare!

(Och den där känslan som jag har längtat efter i flera år, den har kommit nu. Men jag mindes inte att besvikelsen kunde svida så... Jag mindes inte tankens fixering och kroppens uppror. Och jag mindes inte hur jag alltid blir, hur jag vänder bort min blick och förlorar chans efter chans.)

Det är en vanlig föreställning att lycka finns i ena änden av en skala, och olycka i den andra. Men det är en missuppfattning; lycka och olycka är bara två sidor av samma mynt. Motpolerna består istället av stark sinnesrörelse respektive likgiltighet. De gånger jag känt ren lycka som starkast har jag samtidigt haft en förnimmelse av att steget över gränsen varit hårfint. Eufori är tätt sammankopplat med vemod, kanske för att ju mer vi uppskattar tillvaron, desto smärtsammare är det att den en dag kommer förändras eller ryckas ifrån oss. Sorg och glädje svider på liknande sätt i bröstet, de är känslor så stora att man nästan inte står ut med att bära dem, de tangerar bristningsgränsen. Därför kan något vara så vackert att det gör ont och man bara vill gråta, och därför kan vemodet och smärtan ha en tjusande gloria.

Ofta när jag cyklar till universitetet på morgonen numera kan jag känna en sådan intensiv lycka över hur vackert allt är. Över att världen finns och är fantastisk, naturens vilda obändliga skönhet, människorna som alla lever sina liv i sina egna mikromakrouniversum, och vi bor på en otrolig planet i ett hav av rymd, och förgängligheten är så stor och så påtaglig. Det bara strömmar energi genom kroppen och Håkan Hellström - magin/tragedins mästare - kvider jag vill ju bara sjunga...AAAHHH....Katariiiiiiina i mina öron och fartvinden strömmar över mitt ansikte, och då sluter jag ögonen och blundar nerför Vallabacken, det kittlar i magen och hjulen rullar fortare och fortare och det är så skönt, gör så ont, och när jag öppnar ögonen kan jag inte känna annat än total, destillerad lycka över att få finnas till, i några sekunder.

Som en avslutning. På vad?

Det är morgon, det är sol, och det är skärtorsdag. Det känns väldigt bra. På något sätt känns det som lugnet före stormen. Efter påsk är det maratonplugg för min del, då skall jag köra hårdare än vad jag någonsin har gjort, för det måste helt enkelt gå, jag måste klara tentan i Makroekonomi som lämpligt nog infaller direkt efter min vecka i Tyskland. Sen är det lite inlämningstjafs och KVTILL-projekt på det, men som jag sa det måste, det kommer att gå.

Det känns som om en ny tid är i antågande. Inte bara för att våren kommer (jodå, jag ser den genom snön, den är oundvikligen påväg). Instinkten säger mig att efter påsklovet börjar något nytt. Jag vet inte vad. Men jag ser det an med tillförsikt.

Framtiden brer ut sig, sådär som den alltid gör, hand i hand med nuet. Vissa saker känns så bra. som att dansa Afrikansk dans och basta med Sally. En institution. Och det frusna håret som sedan klirrar runt öronen. Vad framtiden beträffar kommer jag till Tyskland och Holland denna vår, men sommarens tågluff ser inte ut att bli av. Min potentiella reskumpan Katie får inte ledigt i tid från sitt jobb tyvärr. Det är synd, även om det var något jag var beredd på. Man tycker att jag skulle kunna hitta någon annan att resa med, men det är inte så lätt. Folk har så mycket saker för sig. Och vill leva sina liv, på sina premisser. Såklart! Jag med. Det är så vi lever nu. Men det blir svårare att skarva ihop våra drömmar.

Nu blir det Dalsland! Det ska bli fint.

Walk the line

Att plugga mer eller mindre konstant på campus från 08.30 till 19, fast man preis gjort sina tentor. Att göra upp en tidsplan för det kommande KVTILL-projektet och se sin vår krympa till oigenkännlighet. Att somna på bänken i café Ellen på kvartsrasten innan lektionen klockan 17.

Att veta att man ständigt ständigt ligger efter. Att känna hur paniken kryper i hårfästet och att vara för kall och för varm på samma gång.

Att se snön förvandla våren till slask, att cykla genom den utan stänkskärm. Att komma hem och vara för slut för att göra någonting överhuvudtaget. Att känna hur ont det gör i ögonen och att det inte finns någon lust över.

När ens roliga framtidsplaner mest känns jobbiga. Och när är det där som man hoppats på, någonstans längst inne, den där gnistan som varit så fin några veckor, slutgiltigt verkar ha reducerats till annat än dagdrömmar.

Vad gör man då? Då bara fortsätter man att drömma; om solen och livet och kärleken. Man har en plan. Och man tar upp sin gitarr och slår några håglösa ackord. Testar sin nya i allra högsta grad stapplande förmåga till melodispel: ...because you're mine, I walk the line.

Var är mästarinnorna? - kulturreferat från huvudstaden

Vem ska bort?

Helgen spenderades i Stockholm hos moster Ylva, vilket var utomordentligt trevligt av många anledningar. Till exempel var det kul att umgås med min moster på tu man hand för första gången, och givande att lära sig att hitta i åtminstone de centrala delarna av stan. När jag och Katie var i huvudstaden i höstas kunde ingen av oss hitta till Sergels torg från Centralen, ett exempel som generande tydligt åskådliggör hur det låg till med mina spatiala kunskaper om stället. Men idag kunde SJ:s regionaltåg dra mig över Norrmalm, Gamla stan, Söder som en ny människa...

Helgen innebar också att studentlivet avbröts av lite välbehövlig kultur. På fredagen gick vi på Chinateatern och såg Dr Jekyll & Mr Hyde i musikalform. Det var mycket imponerande att se hur Mikael Samuelsson bytte gestalt efter vilken figur som för tillfället besatte hans kropp, och hur dekoren även den ständigt skiftade form på de mest finurliga sätt. Som kostymare i Holgerspexet lade jag särskilt märke till de fantastiska - lägg väl märke till fantastiska, inte nödvändigtvis...snygga - kläderna. Man hade inte sparat på glitter och tyg!

På lördagen besökte vi på Moderna Muséets tillfälliga Andy Warhol-utställning. Det mest bestående intrycket för mig var - den oavsedda (?) - känslan av latent ångest och osäkerhet som alla filmer, bilder och foton i kombination tycktes förmedla. Bilden av Warhol som framgångsrik och känd popkonstnär övergick mer till en djupt olycklig figur.

När eftermiddag blivit kväll promenerade vi till Stadsteatern och uppsättningen Mästaren och Margarita. Sovjetisk surralism till trots var det inte särskilt svårt att hänga med i handlingen, och flera skådespelarinsatser var lysande.

De enda som erbjudit besvikelse denna händelserika helg är kvinnorna, eller möjligen kvinnoporträtten. Dr Jekylls gemål Emma - mer än lovligt vän och personlighetslös - vigde hela sin tillvaro åt att tråna efter en redan från början tvivelaktig forskare som bara hängde i sitt labb och vägrade ta emot besök dagarna i ända. Sedan fick han ytterligare en kvinna på fall, trots att han ägnade större delen av sin tid åt att sinneslöst slitas mellan inre viljor och mörda folk. Margaritas enda kall här i världen tycktes vara att höja upp sin älskare, Mästarens, roman till skyarna. För att få träffa honom offrade hon sin själ till djävulen och blev en mäktig häxa på kuppen, men föredrog i slutändan ändå att sitta hängande över sin pojkväns axel och läsa hans roman. Då finner vi en betydligt mer färgstark figur i Valerie Solanas - den ut i fingerspetsarna rabiata feministen som sköt Warhol och därmed nästan lyckades döda honom. Och hon gav blanka fan i hans verk, det var för att han vägrade ersätta hennes manuskript som han slarvat bort som hon sköt. Men med tanke på att hon avrundade sitt liv med diverse mentalsjukhus, droger och prostitution slutar hon ändå som ett offer. Så var skildras de solitära, för sin egen skull framgångsrika, egocentriska kvinnorna? Var finns de kvinnliga genierna? Man tröttnar på alla dessa mästare.

Skräckscenario: Myspyspension

Eftersom vi tillhör människorrasen, den art det är förunnat att mentalt kunna resa i tiden och därmed föreställa sig framtiden, kommer samtalsämnet Pensionärer och Piercingar, eller ännu hellre Pensionärer och Tatueringar, upp med jämna mellanrum. Nu senast i sektionsrummet till exempel, lunch-lästes en artikel i Extra Östergötland, som handlade om diverse extrema kroppsmodifikationer. Till exempel berättades det om mannen som skurit av sina bröstvårtor för att sedan sy fast dem på ryggen (först hade han burit dem i öronen i små plastkapslar, men hade enligt utsago tröttnat efter ett par veckor), och om den halvårs adrenalinkick man tydligen får av att köra in två krokar i huden över skulderbladen och sedan hänga i dem i taket i ett par timmar.

Hur som helst. Folk började efter ett tag föreställa sig hur dessa macho/masochistiska personer skulle vara som gamlingar. Skrumpna tantstjärtar med kinesiska tecken inristade, hängande bröstvårtor med silverringar i, tatueringar rynkade till oigenkännlighet. You get the idea. I allmänhet är det populärt att föreställa sig morgondagens pensionärer, och fnittra åt att de kommer lyssna på Iron Maiden (wait, de gör de ju nästan redan - hur länge har inte det där jäklarns bandet funnits egentligen?) och nätdejta. Och gärna förfasa sig - så ska ju inte en riktig farmor vara!

Men vänner; det är inte däri problemen ligger. Utveckling är en mänsklig grundförutsättning som inte bör fråntas folk bara för att de passerar gammelmansstrecket. Istället är det stillösheten som präglar dagens ungdom som kommer bli de framtida pensionärernas verkliga fall i aktning. Blunda en stund och föreställ dig en herre elller dam i sjuttiofemårsåldern. Hur ser hen ut? Hon - permanentat vitt hår, pärlor, lite för solbrända strumpbyxor och en kjol nedanför knät, eller kanske en blommig klänning? Han - gubbkeps, en stickad tröja, byxor med pressveck och svarta blanka skor? Med rätta gammalmodigt, med allt ett utmärkt exempel på stil och smak!

Men häromdagen när jag cyklade hem från universitetet möttes jag av en helt annan syn. Det var en tant på promenad med rullator - och mysbyxor. Och det såg så sorgligt ut! Vi vet alla hur skönt det är att glida ner till frukosten i en schleten collegetröja, eller i någons soffa en söndag i bästa mjukisbyxorna. Att bära dylika kläder på stan är inte snyggt, men på en fjortonårings rumpa funkar det liksom och är ursäktat. Men på gamlingar, utanför hemmets lugna vrå. En vårdag då solen skiner obarmhärtigt. Då möter det ens ögon på ett oförklarligt sätt som bara får en att vilja gråta. Jag tror det är över uppgivenheten det utstrålar.

Jag tycker att gamla människor kan vara väldigt vackra. Under förutsättning att de 1) inte låtsas vara 20 år yngre än de är och 2) visar ett visst intresse för sin frächör och sin stil, under rådande omständigheter. Och det är det som är så fint med alla dessa gubbar i pressveckade byxor. De håller stilen. Men jag fasar för den framtid där alla pensionärer lodar runt i träningsoverall, bara för att det är bekvämast så. Som om det inte spelade någon roll. Som om det ändå var kört.

Apokalypsens tropiska fåglar

Klockan är någonstans mellan fem och sex, mellan sent om natten och tidigt om morgonen, när vi tre cyklar hem mot Irrblosset på den genväg som jag trodde jag var ensam att beträda men som jag nu gladeligen delar. Trots att det är mars första dag, trots den tillfälliga snön som fallit under natten och trots det fortfarande kompakta mörkret hörs fågelsång från träden som kantar vår väg. Den av oss som har fått i sig några städ-öl för mycket (inte jag) ropar Tropiska fåglar! Det är tropiska fåglar! och påbörjar en lagom slirig diskussion om växthuseffekten. Och trots att det är en sån där magisk och overklig natt, knyter sig min mage så som den alltid gör.

Jag är så rädd för att allt ska gå sönder. Var jag än vänder mig ser jag saker på gränsen till sammanbrott. Nu håller uppenbarligen jorden på att gå åt helvete, på ett mycket påtagligt och smärtsamt sätt. Jag gör vad jag kan, jag cyklar-sorterar-flygerinte-ärmiljövegetarian-argumenterar
-sparar-undvikerkonsumtion, jag vill tro att det hjälper vår planet, men min rädsla finns kvar.

På [hg] står de tunga öllådorna och bara väntar på att de bristfälligt förankrade hyllorna ska braka samman under dem. Strängarna på min gitarr väntar spänt på att slitas från sina fästen. Och vad är egentligen motståndet på min spinningcykel, det måste väl slitas otroligt mycket med all belastning? För att inte tala om min riktiga cykel Lyxen, vars skruvar ständigt hotar att lossna och dess delar att rosta sönder. Mina kläder slits för varje tvätt och i skrymslen där man aldrig kommer åt fastnar det saker och en dag kommer det sluta fungera.

Mina hälsenor är ju spända hela tiden och jag förstår inte att de inte redan lossnat från sina fästen. Jag jobbar på för fullt men snart kommer det inte längre vara hållbart att plugga 200%, jobba på [hg], träna och ha ett fungerande socialt liv, jag kommer inte orka, jag kommer gå in i väggen PANG! Och jag tror ju att jag mår så bra nuförtiden, jag kan känna en sådan intensiv lycka över livet och alla små och stora saker som hör det till; men det kan vändas så snabbt och tänk om jag vaknar upp en dag och inser att jag inte alls varit lycklig och har levt ett liv i falsum?

Det rostar och slits och töjer och tynger och späns och göms och försummas och glöms. Jag får känslan av att de destruktiva krafterna tar över, av att allt strävar efter att lösas upp till gas och molekyler, av att allt bryts ner och vi måste ständigt kämpa-förebygga-arbeta för att upprätthålla världen, men det hjälper aldrig fullt ut. Gravitation. Naturlagar. Saker vi inte kan rå över. Hur länge kommer vi orka? Hur länge kommer det gå?

En dag kommer det att braka loss. Allt kommer rasa, allt kommer gå sönder, allt kommer urarta i en oändligt dammig explosion. Kommer lugnet då?