Vargtimmar

Du är livlinan, en telefon som vibrerar mot mina fingertoppar om natten.
Du är tomheten som blir kvar när du lämnat rummet.
Du är något jag längtar till.
Du är intution.

Du är tystnaden.

Du är mig inte van.
Du är en annan värld.

Du är osäkerheten.
Du är den rädde i en Krunegård-låt.
Du är boken som inte går att öppna.
Du stör.

Styrfart

Idag är dagen som fröken J lämnar hemlandet för kärleken och kreativiteten i Tyskland. Och som J-dog flyger över Atlanten till New York. Och som Elin kommer hem efter sina italienska äventyr. Det är inte utan att jag känner mig lite som Zach Braff i den där festscenen i Garden State, när alla rör sig-dricker -leker-knarkar-hånglar runt honom i vansinning hastighet medan han själv sitter still på samma fläck i soffan.

Trött i gräset efter löprunda. Fanny vägrar inse och vill leka.

Kanske är det för att uppväga detta som löparlyckan ler mot mig i dessa dagar. Trots ett par träningslösa månader och en förkylning som envist vägrat gå över, finns snabbheten enkelt och självklart i fötterna. Utan ansträngning trampar jag fram till Hotel Yorba och sedan kommer jag hem och spelar den på gitarren.

Men mycket vettigt får jag inte gjort. Jag ställer klockan på morgnarna men tar mig sällan upp före tio. Jag har en to-do-list där inga punkter stryks. Gitarren och böckerna och datorn får min uppmärksamhet, men sällan helhjärtad. Av någon outgrundlig anledning går det inte att vara effektiv och fokuserad hemhemma, det har det aldrig gjort. Folk säger att det är skönt. Men mig gör det mest otillfredsställd.

Dagen visade sig full av rekomenderbara texter. Och klockan är bara två!

Jag sov på mina biljettbokningsplaner, och när DN från förstasidan med trycksvärtetyngda rubriker ropade Nordpolen kan bli isfri redan i sommar, tolkade jag det som en indikation på att spara 250 spänn och oändligt mycket karma och välja att skumpa buss i nio timmar upp till Nordmaling istället för att inrikesflyga nästa vecka.

På kultursidorna fortsatte Nina Björk den tämligen slumrande väskdebatten, på ett utmärkt icke-aggressivt och sakligt sätt, men tyvärr finns artikeln inte i nätupplagan. Dock kommer jag snart ägna en hel bloggpost nära dig åt det där, men ifall du är en dålig människa och inte orkar läsa den, eller ifall jag är en dålig människa och inte orkar skriva den, beakta följande smakprov:

Om konsumtion ses som någonting privat, som ingen annan har rätt att lägga sig i, samtidigt som konsumtionens konsekvenser inte är någonting privat utan någonting gemensamt så har vi ett problem. Problemet är att alla kollektiva beslut eller diskussioner kring konsumtion riskerar att ses som övergrepp på individens frihet, på hennes känslor, hennes begär. Det problemet tror jag kommer att bli akut de närmaste åren.

Jag ägnade därefter frukosten åt att verbalt försöka dämpa min fars konsumtionsbegär, varpå han på karaktäristiskt verklighetsflyende manér genmälde med glada isbjörnar och efter mig syndafloden. På biblioteket, som för övrigt kommer att bli min arbetsplats i sommar, följde jag kollektiverskans sista visdomsord till mig och la beslag på Douglas Couplands moderna klassiker Generation X. Eftersom jag minimala odds till trots lyckades tappa bort mina dagars upphov i vår tvåtusen man starka köping Mellerud slog jag mig ner utanför Konsum bland semestertidiga norrmän och började läsa. Jag läste, och jag förstummades, från första sidan:

Den första solskärvan stiger över det lavendelblå Joshua Mountain, men tre av oss är lite för coola för vårt eget bästa; vi kan inte nöja oss med att låta ögonblicket passera. Dag måste hälsa det uppblossande skenet med en fråga, en dyster morgonsång: "Vad tänker ni när ni ser solen? Snabbt. Innan ni tänker för mycket på det och tar död på den första reaktionen. Var uppriktiga. Var ruskiga. Claire, du först."
"Hmm. Jag ser en bonde i Ryssland, och han kör traktor på en veteåker, men solskenet har blivit skämt - som en bleknad svartvit bild i ett gammalt nummer av Life. Och ett annat egendomligt fenomen har inträffat: i stället för solstrålar har solen börjat avsöndra lukten av gamla nummer av Life, och lukten får hans grödor att dö. Vetet börjar skrumpna ihop. Han har sjunkit ihop över ratten på traktorn, och han gråter. Hans vete håller på at dö av historieförgiftning."
"Bra, Claire. Mycket bisarrt."

Så stilsäkert! Så distansierat! Så dekadent! Så genialiskt! Folks, ni måste läsa den här. Det är inget att diskutera.

Hemkommen hängav jag mig kompulsivt och skamfyllt åt lite slösurf, varpå jag landade i Brudens nya blogg. Bruden, nu utkommen som Sara Lövestam, är ett kapitel för sig. Hennes kombination av lesbisk rapportering, språknörderi och humorfylld, fenomenal skrivförmåga är helt enkelt oslagbar. Dessutom bevisar hon allt som oftast att hon besitter en hel del fantastiskt vettiga åsikter, vilket jag naturligtivs aldrig skulle tveka att delge er.

Det får räcka för stunden. De mörka regnmolnen som nyss liksom sögs ner över fjället har förbytts i blyg och sporadiskt sol, vilket indikerar att det är dags för en löprunda. Sedan blir det laxmiddag och fotboll. Intellektuell stimulans har sin tid, resten av tillvaron sin.

Well it's true that we love one another

Sedan våra ögon först möttes över orienteringsskor och pepparkaksbak i slutet av högstadiet har vår relation gått igenom allt från spröd nyförälskelse till morgonsurt samboskap, och det som återstår är kärlek i rostfritt stål. Under några få dagar befinner mig jag och fröken J i samma land, på samma plats. Det är som en lång, mjuk utandning. Det blir promenader under Stora Ruds oroliga juniskyar och genom ett sommarslumrande Dals Rostock.

Taget av min kamera! Min!

Vi går där, egentligen inte tillhörande. Som fiskar dolda i havet, simmande mellan samtalsämnen böljande likt sjögräs, och då inser jag plötsligt varifrån min vana att ställa hypotetiska frågor och göra ovidkommande tillika orealistiska tankeexperiment kommer ifrån. Vad skulle du göra om du vaknade upp i ett okänt, helt kalt rum och var fullkomligt naken? frågar hon. Vems kropp skulle du vilja låna för en dag? undrar jag.

Varg påstod att det inte var relevant med tankeexperiment om man inte kunde applicera dem på någon slags realitet. Min kollektiverska förstod inte meningen med att diskutera saker som inte har någon som helst verklighetsförankring. Vilket jag naturligtvis respekterar. Jag vill inte lägga någon värdering i det här.

Men vissa av oss kommer alltid att fundera på hur vårt liv hade sett ut om vi hade bott i det där huset som vi ser genom bussrutan. Och när någon undrar varför tycker drakar om guld egentligen? tycker vi att det är en bra fråga. Medan andra konstaterar att drakar ju faktiskt inte finns.

Bokslut över magisk vår

I Göteborg luktade luften västkust. Bussarna var blå istället för orangeröda och Joels pappa lovade på entusiastisk dalsländska att jag skulle få köra traktor. Kort sagt: jag var hemma. Den vårtermin som allt mer bestämt kom att sorteras i facket magisk - inte egentligen för sitt innehåll utan för min egen inställning till den - är till ända. Det är således dags att lägga den till handlingarna en gång för alla. Katalogisera och arkivera.

Vårterminen började strax före tolvslaget på nyårsafton på ett berg i Göteborg. Jag träffade den otroligt inspirerande Markus som visade mig stjärnorna, och efter det blev av någon anledning ingenting sig riktigt likt. Det blev startskottet på en era där skönheten ständigt tycktes skina igenom vardagens barriärer. Min cykel Lyxen bar mig genom tiden; dess perfekta hjul rullade fram där det gyllene livet glimmade under januarislasket, över nattens tysta gator längs blanka sovande rutor, genom Vallaskogens allt mer påtagliga grönska.

Kärleken tog slut på gott och ont. Jag började framgångsrikt plugga Nationalekonomi och det var nästan bara roligt, även om jag fick lägga ner en hel del tid och energi på att få mina dubbla studier att gå ihop. Min flytt in i kollektivet Studio 55 med tre okända människor visade sig vara ett riktigt lyckokast. Det var alltid underbart att komma hem dit, och jag kan bara beklaga att jag under terminen knappt hade tid att visa mig hemma. Jag hälsade på moster Ylva i Stockholm och Markus i München. Tillsammans med Sally prövade jag campushallens olika träningspass, avhandlade väsentligheter i bastun och duschade med identiska Lush-shampon. Jobbandet på [hg] kändes extra roligt och jag började äntligen få grepp om alla nya personer som börjat i pubgruppen kring höstens för mig så hektiska NolleP. Jag skrev mystiska brev och gav anonyma uppdrag till Varg, en...annorlunda taktik som efter avslöjandet tycks ha gett viss utdelning. Nå, det får väl framtiden utvisa. Markus kom på spontanbesök från Tyskland och solen ville aldrig sluta skina. Vi gjorde intressanta projekt i tillämpad kognitionsvetenskap och vi reste på bästa semestern med sektionen till Holland.

Jag var ständigt på språng. Med vinden i håret och Juno Soundtrack i öronen. På gränsen, med marginaliserad sömn och flygfärdig lycka. Jag väntade mig naturligtvis hela tiden att det skulle ta slut. Att min lite fånigt romantiska, och för mig knappast särskilt karaktäristiska, inställning till omvärlden skulle dämpas. Och mycket riktigt slog verklighetens brutalitet för ett par veckor sedan ner.

Men vi tar oss igenom det här. Det måste vi göra. Och vad gäller magin så har allt sin tid. Under vårterminen var jag menad att vara okonstlat lycklig; men sommaren har andra mål med mig och med oss. Jag ska läsa böcker och skriva, och jag ska lära mig en hel massa både i praktik och teori.

Men först skulle jag vilja att alla jag kände; alla som någonsin rört upp minsta gnista tillgivenhet inom mig och alla som jag har haft samma effekt på, ställde sig i en ring runt mig. Att de såg på mig med värme i blicken. Och att jag kunde blunda, slappna av och bara falla bakåt. Att de stod så en stund, och höll om mig och vakade, alltmedans tiden stod stilla.

Fast det där behövs egentligen inte. För om det är något jag tror mig ha lärt mig, så är det att man trots sin absoluta inre solitud, aldrig är riktigt ensam. Man ingår alltid i ett nätverk, invävd bland tusen andra människor. Och det nätet kan man falla mot. Både i tanke och handling.

Under havets yta

Valda delar av familjen

Förra veckan reste fjorton av oss KogVet-studenter till Nijmegen (Najmächen) och hälsande på våra Holländska motsvarigheter. Det var som upplagt för att bli fantastiskt.

Vi var inackorderade hemma hos olika värdar i deras allt som oftast minimala rum. Under en veckas tid bodde jag och Johanna i ett rum där allt - och då menar jag allt, från handdukarna till papperskorgspåsarna - matchade, och delade en cykel på vilken vi irrade runt och kom försent till det mesta.

Det var socker i allt. Inklusive ölen, potatissalladen och pannkakorna.

I Nederländerna heter jag "Chrro" och som svensk/engelsman/tysk kan man förstå en hel massa läst text men knappast ett ord av vad de säger. Allt är platt platt och jag har aldrig sett så mycket cyklar; eller trevånings cykelgarage heller för den delen. Till frukost äter man macka med strössel på och på lunchen blir det mer mackor, gärna med drickbar filmjölk lömskt förklädd till mjölk. Öl drickes i små 20cl-glas, det är nästan alltid Heineken och holländarna sätter en ära i att den ska smaka så lite som möjligt. Det är folk överallt men mest på tågen. Allt som är bra eller gott på något vis är antingen "Naturlijk" eller "Lekker", eller bäggedera.

Jag och Mattias lekte i en fontän på campus. Dessutom matchade vi.

Vi gick på symposium och kollade in universitetet. Var kulturella och gick på museum. Vi hängde ganska mycket i parker. Bowlade, såg på schlagerfestivalen på en gaybar och åt konstig mat. Våra fötter måste ha gått flera flera mil över asfalt, gatsten och parkernas gröna gräs. Vi hade dåligt samvete över att vi bondade mer med varandra än med holländarna, och vi bildade en alldeles fantastisk familj, där jag fick rollen som den truliga tonårsdottern. Några dagar åkte vi till vackra Amsterdam och njöt av stadens nästan overkliga pittoreskhet på dagtid och marijuanadoftande synd och smuts på natten. Vi satt på en av de tusen broarna och sjöng lågt medan ljusen speglade sig i stadens kanaler. Och ju mer jag ser av världen, desto mer fascinerad blir jag. Det är en sann kärlekshistoria.

Bilderna är tagna av Stina, familjens farmoder och nästan officiella fotograf.

Jag borde förstått att du inte är någon man förlorar. Att när man (två år här till trots) inte förmår bryta igenom omgivningens lager av normalitet och vardagsglädje och ta någon åt sidan; när det verkligen verkligen gäller. Då finns du där. Utan att jag ens behöver be om det.

Mer söndagshemligheter

Jag frågade David om han hade några hemligheter som han aldrig hade berättat och aldrig skulle komma att avslöja för någon. Sedan frågade jag mig själv. Och vidare i min bekantskapskrets. Svaren kom snabba och självklara. Det verkar som vi alla bär på saker som är för privata, skämmiga, heliga för att uttalas högt; som aldrig kommer att komma över våra läppar.

Som samtalsämne betraktat är det naturligtvis värdelöst - man kommer liksom inte så långt. Men jag fortsatte ändå fråga, för jag kunde inte sluta fascineras. Över dessa gigantiska mikrovärldar som ryms bakom våra pannben, över de vidder vi aldrig kommer nå. Över varje människans inre universum, som gör henne så ensam.

Ett liv av händelser, drömmar, sinnesintryck och idéer, oförklarligt och onåbart lagrat bland neuroner och gliaceller. Jag tycker det är helt fantastiskt. Medvetandefilosoferna kan diskutera om vi är Matrix-artade hjärnor på burk; biologerna kan försöka reducera oss till våra drifter; neuropsykologerna kan förklara alla mina känslor och funderingar med kemi och elektricitet. Men jag vidhåller: era tankar är det vackraste jag vet.

Före stormen?

I Café Java kan alla höra dig skrika

På IDA, Institutionen för Datavetenskap, råder ständig årstidslöshet. Där i B-husets djup finns inga fönster. Ibland kan man förnimma en strimma av världen utanför när en stråle letar sig ner genom de i ett tak någonstans långt borta belägna rutorna. Men oftast kommer verkligheten som en chock när man kliver ut ur ingång 27. Kanske exploderar ljus, sommarvärme och blomdoft i ditt ansikte. Kanske stjärnor i långt där uppe i mörkret blinkar till dig genom kall och krispig vinterluft. Man kan aldrig så noga veta.

Det är KVTILL-projektets slutfas och vi tillbringar våra dagar här. Det har blivit en egen värld. Café Java där man aldrig kan tala om några troll utan att de dyker upp bakom ens ryggstöd. PC-pularna om vars salighet man konkurrerar med en till synes aldrig sinande ström Skype-pratande indier i headset. Teknologbevandrade marker och matrum där man kryssar mellan robotar, laptop-kolonier, LiU-tröjor och för korta jeans.

Det är klart att jag saknar dagsljuset. Det är klart att jag håller på att gå vilse bland alla papper och datorer ibland. Men det finns någon slags tjusning i det hela också. Vi är åtminstone instängda här tillsammans. Hela KogVet panikjobbar genom ljuva maj, och jag kan inte låta bli att njuta litegrann. Nu skall jag fortsätta skriva rapport.

Ibland gör man rätt ibland gör man fel

Det snurrar fortfarande i huvudet efter gårdagen. Jag har spritpenne-målningar i ansiktet. Nu ska jag till universitetet och fortsätta med våra tester. Men:

Hela världen är så underbar

bara man får ett svar

timekill testar

På den här bilden ska jag ska se sådär ensam och fri ut. Den är taget av Mikael på toppen av Cerro Chirripò i Costa Rica.

Det här med dokumentärbloggning känns hett. Jag gillar ju uppdrag överhuvudtaget. Livet blir lite roligare så. Och eftersom jag var för liten för att vara med i dokusåpor i slutet av 90-talet, så får jag väl kompensera så gott jag kan här på bloggen.

Jag saknar mig lite ibland. Man är ju aldrig ensam nuförtiden. När jag går och lägger mig om kvällarna kommer tusen tankar, eftersom jag liksom aldrig har haft tid att tänka efter under dagen. Men jag är så trött så jag somnar pang! och sen är det en ny vacker dag.

Men ju mer man umgås med folk, desto lägre blir tröskeln till den dåliga sortens ensamhet. När den skaver och inte känns bra alls. Och därför blir det någon slags spiral, jag vet inte om den är ond eller god, men den leder ständigt uppåt uppåt och plötsligt klarar man inte av att inte hänga med folk ungefär hela tiden längre.

Och då är det istället ensamheten blir intressant. Vissa saker är inte helt okej att göra utan sällskap. Det är kanske lite obekvämt eller lite läskigt eller bara fel. Det måste testas. Och jag har ju en hel öppen sommar för mina fötter som jag gnällde om nu senast.

Så jag ska, ensam:
- Gå på bio
- Äta på restaurang, på kvällstid
- Åka på cykelutflykt och tälta i skogen
- Gå på konsert

Måste skaffa en kamera bara. Jag kan kanske låna någon. Det ska bli spännade, det här. Jag rapporterar.

...då får väl Äventyret komma till Gro

Det är klart att magin inte tagit slut. Den har nog bara börjat.

Så satt man där i Trädgårdsföreningen igår eftermiddag; KogVet-konferensen och Utekravallen var över och vi satt och hängde med de gästande finländarna som snart skulle åka hem. Det var vårens varmaste dag och plötsligt kommer Markus gående och halar upp varsin Münchisk weissbier i solen.

Jag har nog aldrig blivit så förvånad i hela mitt liv.

Men flyget var tydligen billigt från München till Norrköping, och vad finns det väl då för anledning att inte ta det? Vad finns det för anledning att inte åka tåg till Linköping, gå till mitt kollektiv och ta reda på var jag höll hus, och överraska mig? När man ändå har vägarna förbi Sverige, liksom.

Livet är enkelt så här i maj. Man kan laga lite mat och hänga i trädgården. Man kan gå till Elsas Hus, titta på eko-modevisning och spelning med galnaste Sirqus Alfon. Man kan cykla ut ur stan och ljusen, lägga sig på ett UFO-ägg och titta på stjärnorna tills natten blir ljus och fötterna fryser till is. Man kan dricka te och inte sova så mycket. Man kan äta maskrosor till frukost i trädgården.

Vackert. Otroligt vackert.

Brända skepp och körda lopp

Kanske slutade den här vårterminen vara sådär oförklarligt magisk...idag. Kanske slutade den med det för att det bara var en försvarsmekanism mot regnet och mörkret och längtan, som nu inte längre behövs när varje steg man tar är ett ljuvt andetag av maj. Antagligen har det varit på gång ett tag, magin har mattats i takt med att graderna stigit, och jag har låtsats att jag inte krampaktigt hållit fast i dess kjolfåll. Men jag har förstås ännu inte givit upp - kanske är det bara en svacka.

Whatever. Ruset avtar. Dagarna springer hysteriskt fort genom veckorna, själv springer jag ifrån/tillsammans med hemtentor och KvTill-projekt, och ni vet hur det är; det räcker aldrig riktigt. Inte tiden. Inte jag. Och nu inte heller endorfinnivån.

Mina och Julias sommarplaner; att åka och hälsa på Elin i Italien och Markus i München, grusades när jag i måndags fick reda på att Elin planerar en tidigare hemresa. Peace&Love-festivalen kommer jag och Mikael inte iväg på om inte fler ansluter sig, något som det verkar tunt med just nu. Så vad hände med min sommar? Vad hände med äventyret? Det som skulle bli Den Bästa Sommaren hotar nu att decimeras till ett runtgnetande på halvtid på ICA i ett Mellerud där inga vänner längre bor.

Ynk, således.

(Och på tal om något helt annat är jag jäkligt trött på att vänta. Det är inte min grej.)

How you'd have a happy life if you did the things you like

I charm you and tell you
Of the boys I hate, all the girls I hate
All the words I hate, all the clothes I hate
How I'll never be anything I hate

You smile, mention something that you like.

Jag tycker om tjejer med konstiga solglasögon. Och tandställningar och tandfel. Jag gillar att studera människor och fantisera om deras liv. Jag tycker om folk som sover på offentliga platser. Och när någon sträcker sig upp så det blir en liten glipa mellan tröjan och byxorna. Jag tycker om när flygplanet lyfter från marken, att köra bil på natten och lyssna på musik. Jag älskar roadtrips och blandskivor, jag gillar tåg och att färdas, vara på väg, ja jag älskar älskar att cykla på vägarna, gatorna och genom skogen. Jag gillar att dricka öl. Att titta på stjärnorna och lära mig nya stjärnbilder. Filtar på marken. Överraskningar och handskrivna brev. Vegetarisk mat och Body Shop-produkter. Kyssas. Hud under fingertopparna. Jag älskar att ha träningsvärk och att svettas. Lukten av årstider, och tusentals andra lukter. Nagellack och korta naglar. Fräknar och solbränneränder. Androgynitet. Fåniga poplåtar. Jag gillar tonårskillar som har ägnat alldeles för lång tid åt sina frisyrer. Jag tycker om början på saker. Förväntan, efterrätter och konstiga samtalsämnen. Jag tycker om att gå på bio och jag älskade Juno och Darjeeling Limited. Jag tycker om att vara lite rädd för det okända, jag tycker om att ha en plan och att ha alldeles för mycket att göra. Jag tycker om att sova utomhus, frukostar, Sallys tekoppar och att ha ögonen öppna under vattnet. Jag gillar slamret från mina kollektivare. Jag tycker om att vara vaken riktigt sent på natten och riktigt tidigt på morgonen. Eld, överväxta ruiner, udda intressen och klotter i marginalerna. Folk som vågar vara lite patetiska. Jag gillar att analysera låttexter, klä ut mig, bryta arm och skicka lappar på föreläsningarna. Jag tycker mycket om saker som är små. Dialekter och motsägelser. Jag tycker om folk som ler när de lyssnar på musik. Och att långsamt vrida på persiennerna när morgonen kommit.

I could be a genius if I just put my mind to it

Nämen så att nu är det ju dags för tenta i Vetenskapsteori om en timma. Efter, exakt, NOLL timmars sömn från min sida. Det var en sådan där natt som på samma gång sträckte sig mot oändligheten och i takt med mina hjärtslag krympte samman till ett intet. Det var länge sedan sist nu, länge sedan till synes orsakslös insomnia, denna raffinerade form av lidande. Men jag antar att att skriva tenta utan att ha sovit innan är en typisk sån där grej man ha gjort under sin universitetstid.

Och jag kommer att fixa det. För ursäkta Jante, men jag är ju så jävla bra! Imorse fick jag mitt tentaresultat från förrförra veckans fruktade makroekonomi, på vilken det visade sig att jag satt ett solklart VG. Trots dubbla studier, trots att jag tillbringat veckan innan tentan i München. Som sagt; så jävla bra är jag!

Sunday secrets

Större delen av Puben, stekversionen. Det är Carro som tagit fotot.

Jag är avslöjad. Igår natt i Herrgårns dunkla källare fick så till sist breven en avsändare och Linköpings Amelie från Montmartre ett ansikte. Ni har förstås ingen aning vad jag pratar om. Jag kanske berättar det för er en dag. Men inte här, det här är inte den alternativa verklighetens forum.

Igår var det personalfest på [hg], vilket innebar full fart i den gamla herrgården från 12 på dagen till 6 på morgonen. Vi som jobbar i puben hade gjort vår alldeles egna långsökta tolkning av OS-temat och var utklädda till stekare. Med namn som Noppe, Sibbe och Vickan sippade vi champange och levde livets glada dryga dagar, i den minst sagt brokiga skaran av mer eller mindre politiskt korrekta utklädnader. När dagen blev kväll fortsatte äventyret och blev till ett trivsamt virrvarr som upplöstes i morgonens ljus och fåglarnas ljud när jag sedemera steg ut ur källarporten.

Idag har skyn varit lugnt söndagsgrå. När jag klarvaken slog upp ögonen efter fyra timmars stärkande sömn kändes tillvaron lite uppgiven och daterad, men den lyftes snart av tipspromenad i Gamla Linköping med tantpoängs-klubben. Charlotta hade plockat vitsippor till vårt kök. Luften smakade gott och några få regndroppar duggade lätt lätt på mitt huvud när jag cyklade hem från finaste Jonatan efter en te- och gitarrsession. PostSecret har just publicerat sina söndagshemligheter. Och jag känner att inte finns så mycket mer att begära.

Underhållning, fotboll och skotrar i en ohelig allians

Sally, som ligger i till synes av Vetenskapsteoriboken inducerade feberplågor, uppmanar mig i kommentarsfältet att underhållningsblogga åt henne. Mina läsares ord är naturligtivis min lag - en nyuppfunnen regel och något som ni borde utnyttja bättre. Nu skulle jag kunna säga att jag visst kan blogga, men att jag just inte vet om det blir så underhållande. Men det skulle te sig självförminskande, och sån sysslar vi inte med i den här bloggen.

Jag skulle också kunna skriva om skotrar, semester eller höst, något som jag varit frestad att göra mången gång. Blogger-mallen tycker nämligen att man skall tagga alla sina inlägg med etiketter relaterade till dess innehåll, och föreslår pedagogiskt just dessa tre substantiv. Varje gång som mina ögon når skärmens nedre kant och snuddar vid det där, undrar jag om jag någonsin skulle vilja skriva en post om skotrar, semester eller höst, och sedan prydligt kategorisera mina inlägg som just detta, varefter jag starkt betvivlar tankens infriande. Jag tänker vem fan har en tag-kategori om skotrar? Och sen ser jag en robust, norrländsk och lagom inskränkt skoternörd framför mig, själaglad iklädd någon slags overall och solglasögon sittande på sitt senaste skoterförvärv. Ibland gör det mig glad. Ibland bara...matt.

På tal om underhållning gick jag idag på mitt livs första fotbollsmatch (!). Stina och Mimi drog mig med, och det kan tilläggas att jag inte gjorde särskilt mycket motstånd, tvärtom, då jag trots att jag är genuint ointresserad av att bevittna lagsport, är en fin och öppen människa som gärna vidgar mina vyer. (Räkna antal bisatser i den meningen, ni!) Och man ska ju pröva allt en gång. Det var damallsvenskan och Linkeboda mötte ett mystiskt, och tämligen kasst, lag med det klingande namnet Bälinge. Det var halvljummet spel, halvjummen korv till försäljning (som jag naturligtivs inte köpte, men ändå kände ett mycket ovegetariskt urge gentemot) och minst sagt halvljummen temperatur, och mina solglasögon som jag hoppfullt medtagit kändes mycket överflödiga. Men det var så trevligt! De 90 minutrarna gick fort och jag fick lära mig massa saker från mina tålmodiga vänner, då jag inte tvekade att ställa frågor av de mest...grundläggande karaktär. Nu är jag taggad till tusen att kompensera för min minst sagt bristande uppfostring på lagsportsområdet; nu skall jag lära mig slå bredsidor och uttala mig om målchanser, ja jäklar!

Jag har ju inte ens börjat komma i närheten av att prata om semester eller höst än, men min tid är ute; sängen kallar och likaså min kudde som jag just insåg att jag glömt ute på gräsmattan. Så känn er underhållna och skänk Sally en frisk tanke, så hon kan gå ut i skogen och sova i vindskydd och annat som skåningar ägnar sig åt nu i helgen. På återseende! Kanske förr än ni anar.

Niklas i vardagsoutfit

Mina vänner; krisen är avstyrd, jag har landat i vardagen och Linköping känns som hemma igen. Med en twist, kan tilläggas, eftersom två av tre delkurser i Nationalekonomin nu är avklarade och jag lägger den tredje på is tills augusti. Något som innebär att jag nu inte ligger konstant efter med ungefär allt i mitt liv, och kanske i förlängningen till och med kommer leda till att jag faktiskt städar mitt rum.

I torsdags drack jag öl med de andra i vår något kaotiska NEK-grupp, och det var fint. Vi kanske inte är den frikursar-grupp som har haft flest korrekta svar på lektionerna, men jag tror vi är den som haft roligast. Och det känns, av många skäl, lite vemodigt att ekonomin nu är över. Jag uttryckte mina intentioner att nog dyka upp på en och annan föreläsning under mikrokursen ändå, trots vårens ökända B-uppsats som snart går på helfart. Men min mer erfarne Kogvet-kollega Marcus, som också läser NEK:en, sa med desperation i rösten"Nej, GÖR det inte!", så vi får väl se hur det blir.

Niklas är den som varit min främsta partner in crime där vi suttit i A-huset och svettats över marginalkostnader, nominell BNP och förväntad inflation. Någon gång under introkursen blev vi varandras livscoacher; sånt som man inte vågar säga till dem man känner väl kunde jag berätta för Niklas eftersom han, som jag till hans stora indignation uttryckte det, "inte är en del av mitt liv". Efter det var tanken att han skulle utbilda mig i känslor och empati, medan jag skulle ge honom lite politisk och samhällsrelaterad bildning. Men i slutändan blev det nog mest relationer som avhandlades åt båda hållen. Niklas är rolig, eftersom han är USA-freak, till en början kan ge intrycket av your average sportkille i godtycklig collegefilm (även om han hellre beskriver sig själv en nördkaraktär i O.C.), och aldrig tvekar att säga sin ärliga mening utan att alltid tänka efter först. Men samtidigt har han en stor portion självdistans och en hel massa dolda egenskaper som framträder efterhand.

Häromdagen framkom det han han hade läst min blogg, och upprörts av det faktum att hans namn inte stod att läsa någonstans. Så jag lovade honom en blogpost, och ni andra läsare får alltså ursäkta inläggets lite interna touch. Varsågod Niklas! It's been a pleasure.

Äventyret

Jag och Elin vid Marienplatz

Äventyret visade sig denna gång bestå i att i fem dagar inte behöva göra särskilt mycket alls. Och det var jättefint. Vi drack weissbier och åt sauerkraut. Vi cyklade i solen (München visade sig, lite otippat, vara en på alla vis utmärkt cykelstad), lagade mat och försökte förgäves komma in på indiepop-klubbar. Vi köpte jordgubbar och solglasögon och klippte oss på en tacky löpandeband-frisersalong för 9 euro. Det var ungefär vad som behövdes. Bara en sån sak som att sitta på ett italiensk café, i en tysk stad, med två österrikare och en svensk, och prata engelska. Det är skön förvirring.

Det är bara det att min hjärna tydligen ställde in sig i backpacker-mode. Eftersom vi bodde i Markus kollektiv kände jag mig mycket mer som en sådan än någon turist. Och när jag efter bara några dagar fann mig sittande på ett tåg tillbaka mot Sverige, så kunde jag bara inte få tillvaron att stämma. Och det kan jag fortfarande inte.

Jag kan inte vara hemma. Jag kan inte gå omkring i mitt eget kollektiv. Jag kan inte behöva sitta på campus dagarna i ända och plugga ekonomi. Jag ringde Jonatan på fredagskvällen och försökte låta bli att gråta för att allt kändes så fel. Sedan slängde jag mig i duschen och begav mig på förfest hos Johan, fast jag bara sovit någon timma det senaste dygnet, för jag stod inte ut med att bara. vara. hemma. Jonatan, som van vardagsresenär, sa att det brukar gå över efter ett par dagar. Det kommer det säkert.

Men det som gör mig så förvirrad är hur min tillvaro här i Linköping, som jag ju normalt sett trivs fantastiskt bra med, plötsligt kan skava så?

Jag måste (som vanligt) demonstrera min styrka. Här med Markus i köket på Buschingstraβe.

Åt andra hållet

Torsdag 10/4 19.55
Jag sitter på tåget som precis lämnat München och far förbi det tyska vårgöna landskapet i halvskymningen. Jag stod vid fönstret tills fartvinden blev för kall. Nu blir det små salta ränder längs mina kinder och i ögonvrån ser jag att kvinnan som jag delar kupé med tittar på mig. Men världen kan gott behöva lite känslor, så jag låter tårarna rinna tyst.

Jag gråter för att det alltid är svårt att säga hej då. För att det känns som att jag varit borta en livstid, och inte fyra dagar. För att det just i detta nu är omöjligt att förstå att jag bor på Rekrytgatan i Linköping och inte på Buschingstraβe i München. För att saker känns bra och saker känns dåliga, för människor som är snälla och människor som är…inte elaka, men som gör en ledsen. För att friheten är så stor och så skrämmande. Jag gråter för att det är så förbannat svårt att begripa sig på sina känslor och för att livet är så kort att jag bara vill skrika. Och sen passar jag på att gråta lite för miljöförstöringen, för världens lidande, och för alla som tror att pengar är livets mål och mening, när jag ändå är igång.

Men när jag slutat gråta känns allt bättre igen. Jag tänker lite på Elins fortsatta äventyr i Italien, och på matsäcken som Markus gjort i ordning åt mig. Tåget rullar vidare norrut och den tyska kvinnan har tagit upp en bok och börjat läsa. Och jag ler och tänker att världen och livet just blivit ännu lite större.

Fredag 11/4 13.45
På tåget mellan Malmö och Linköping är jag inte på mitt allra mest briljanta humör. Antagligen för att jag åkt tåg i snart 20 timmar. Antagligen för att min sittkupé på nattåget inte hade någon värme, vilket jag skakande och huttrande tvingades göra något åt vid fyratiden imorse. Och för att jag sen fick dela kupé med bland annat en Malmöitisk utbytesstudent som först avsiktligt väcker mig precis när jag äntligen somnat, och sen vill byta nummer och tycker att vi ska bli "really close friends. Cause I can tell from just looking at you that you're a person with a really interesting inside". My ass.

I alla fall har jag av en lycklig slump hamnat i en sån där tyst vagn, där man inte får använda telefoner. Jag lyssnar på Kents Ensammast i Sverige och den känns väldigt relevant för tillfället, för jag känner mig sådär som man gärna gör efter ett avsked. Och precis när jag håller på att somna stormar två medelålders businesstyper med stålgråa frisyrer in i vagnen, bägge högljutt pratande i samma högtalartelefon. Med ett djävulskt lugn men ord som giftpilar skäller de ut nån stackars person i andra änden, i en kvart eller så. Det är någon offert som måste skrivas. Och det är tydligen extremt vikigt. De pratar på på sitt brutalt överlägsna sätt och när mannen säger och nu handlar det inte om dagar här utan om timmar, får jag lust att skaka i deras ryggstöd och skrika men för helvete det är bara en jäkla offert! Det är inte LIVET! och jag undrar om de innerst inne förstår hur vilse de har gått.