mitt första och enda modebloggsinlägg

Är det så här man gör?

Till fredagens patetsittning [det vill säga för före detta fadderister/festerister] på Flamman köpte jag en av de klänningar som min vän Sally sytt för sitt egna varumärke-ish design:Sally! Otroligt snygg och därtill barryggad. Jag var tvungen att dokumentera händelsen, med det visade sig svårare än jag hade anat att fotografera sig själv i helfigur. Bilden gör därför dessvärre klänningen inte rättvisa.

Väl på Flamman firade vårt fadderi reunion som det minst studentikosa i mannaminne, emo-posade och uppträdde med vårt deppiga "When Resorb don't work"-gyckel. Det var fint!

Ex-fadderist Gro och ex-fadderist Joejo i svårmod

Jag börjar tro att jag tar ut alla mina ogråta tårar till film nu för tiden, för jag gråter aldrig när jag borde men alltid på bio. Som tur var hulkade kvinnan till vänster på SF Norrköpings salong 2 högre än mig till Lukas Moodyssons mastodontfilm Mammut. Jag vet inte om denna beskrivning har en mer avskräckande än lockande effekt på er, men hoppas att ni i vilket fall pallrar er i väg till biograferna eller nedladdningssajterna för att se filmen, eftersom Lukas Moodysson trots allt är ganska gångbar i stugorna. Filmen får helt enkelt tala för sig själv, på det sätt som Moodyssons alster tenderar att göra så bra. Jag tänker på den hela tiden.

Det är utsidan som räknas

Det är inte så att jag på något sätt vill göra detta årtionde ännu ett snäpp mer ytligt, att jag tycker att det finns för lite exteriör och för mycket substans i det som populärt kallas dagens samhälle, att jag önskar att människorna lade mer vikt vid yta och skönhet.

Men jag tycker det finns ett hyckleri gällande skönhetsbegreppet. Det skulle kunna sammanfattas med att människor bantar ihjäl sig och/eller går på konstmuseum samtidigt som de skriver under på att det är insidan som räknas.

Estetik är intressant. Och mer än så, det är viktigt. Varför skulle det egentligen underordnas andra egenskaper? Ni minns när man spelade The Sims, och de började må dåligt när de kom in i ett rum där man hängt upp en billig Sad Clown-tavla eller ställt en rosa plast-flamingo? Vi påverkas av miljön vi vistas i och skönhetsvärdet i det vi ser, det förändrar våra känslor och vårt beteende. Inom interaktionsdesign, som alltså är ett användbarhetsorienterat område, värderas en artefakts estetiska egenskaper lika högt som de strukturella, funktionella och etiska. Vi kommer bättre överrens med vår mobiltelefon om vi gillar dess utseende och den ligger skönt i handen. Vi vill tilltalas, det får oss att må bra.

I linje med hyckleriet värderas naturlig och naturmässig skönhet som något essentiellt, såsom utsikten från en bergskedja eller det lummiga lugnet i en skog, medan skapad dito inte explicit får tas på lika stort allvar, om man nu skall föreställa en medveten person. Den står sist i kön, är något som man kan ägna sig när större och mer väsentliga ting redan är ordnade. Det är åtminstone vad man säger.

Men faktum är att vi ju bryr oss så förtvivlat mycket om yta och intryck och uppenbarligen är det viktigt för oss. Insidan sägs räknas för att den antas vara mer beständig än utsidan och självvald snarare än medfödd. Men även vår personlighet skiftar med åldern och är till viss del genetiskt betingad, vi får slipa den hela vår levnad. Precis som man måste göra sin personlighet rumsren och inte kan bete sig som en treåring hela livet om man vill kunna umgås med folk, tycker jag man kan ställa vissa grundkrav på estetisk hantering av sin person. Oavsett grundförutsättningar kan man ha någon form av mycket basal stil.

Det är när estetiken är snäv som den blir destruktiv. När vi, våra omgivningar och artefakter pressas ner i tråkiga och/eller opassande och/eller ohälsosamma mallar får vi problem. Då slutar ytan vara intressant, formbar och expressiv. Och det är klart att man inte kan gömma sig bakom sina designerbågar eller solglasögon för evigt. Men man kan kompensera ett och annat missgynnsamt karaktärsdrag, och det, hävdar jag, med rätta.

Förstår ni hur traumatiskt det är att se Brad Pitt som 80-åring?

För hundra år sedan lovade jag i ett inlägg att jag skulle göra vissa saker som man alltid gör tillsammans ensam. Idag gick jag på bio och såg den nästan tre timmar långa sagan The Curious Case of Benjamin Button själv. Jag lämnade mina kollektivare med bihang, gav mig ut i den osedvanligt kalla Linköpingskvällen och satte mig bredvid ett par i biografens största salong.

Det var en bra film att se ensam, för den tjänade på att man blev uppslukad av den och inte trevade efter någons hand under tiden. Dess ursprung är Mark Twains yttrande om att livet vore bra mycket roligare om man föddes vid 80 för att sedan gradvis närma sig 18. Någon inspirerades och skrev en novell om saken, sedan blev det ett filmmanus som Seven-regissören David Fincher öste tid, pengar och avancerad datorgrafik över. Resultatet är en tämligen stjärnspäckad film där Brad Pitt föds som en litet monster i en gammal gubbes gestalt, och avslutar sitt liv som ett senildement spädbarn.

Fri från amerikansk sentimentalitet blir filmen naturligtvis inte, men det hindrade inte mig från att fängslas och fascinerades. Tårarna vällde över ögonkanterna och de tände alldeles för fort i salongen. Verkligheten bröt så skarpt mot den inducerade stämningen att jag med böjt huvud var tvungen att skynda ut och uppför Ågatan med alla dess uteställen till Domkyrkan, som slog sina midnattsslag och var precis så uråldrig som jag behövde.

Tankeexperiment i stil med att åldras baklänges är precis sådant jag ägnar mig åt mest hela tiden, så själva konceptet tilltalade mig. Att se huvudpersonerna genomgå ett helt livs åldrar, åt varsitt håll respektive, var ett syn för gudar. Otroligt välgjort, och välskådespelat. Men för en sådan som jag som är så rädd för tiden, och för ålderdomen i synnerhet, som känner vemod för varje ögonblick som passerar för att aldrig komma åter, var det naturligtvis också lätt ångestfyllt. Filmen väcker onekligen frågor kring vad som egentligen är ålder, vilken roll kroppen spelar och själen, och jag är inte säker på att jag blir tröstad av svaren som föreslås. Jag blir bara räddare för ålderdomen, när den än må infalla.

Vad är det för fel på alla bloggare?

Det går knappast en dag utan att jag erfar att någon i tal eller skrift, offentligt eller privat, ondgör sig över den mängd bloggare som numera omisskännligen huserar på webben. "Nu har ju var och varannan en egen blogg, den ena meningslösare än den andra" muttrar någon. "Hur kan alla dessa ointressanta 'modebloggar' vara så populära?" undrar en annan surt.

Jag kan förstå frågeställningen, men jag håller inte alls med om att det skulle vara ett problem att kids och pensionärer från Skurup till Kiruna har tagit nätet i besittning med sina mer eller mindre välformulerade utläggningar. Inte för att jag finner särskilt många av dem läsvärda, man kan onekligen ramla över skrifter så torftiga att det kryper i skinnet - men sen när blev det relevant att bara det som jag, eller ens en majoritet, uppskattar skall få uttryckas? Om du inte är intresserad behöver du ju faktiskt inte läsa.

Yttrandefriheten torde inte många sätta sig på tvären emot, och när vi nu lyckas finna nya vägar att nå fram till varandra borde det applåderas snarare än kritiseras. Ledarskribenter och finurliga krönikörer i all ära, men det är antagligen inte det mest sanna Sverige de skildrar. Det är klart att skriften som sådan devalveras när vilken amatör som helst publiceras, och jag kan till exempel tycka att det är tråkigt att jag inte på samma sätt kan hävda mitt faktiskt genuina skrivintresse - det osynliggörs och späs liksom ut i sig i mängden - men det är ändå ett litet argument i sammanhanget.

Förutom att det är bra att så många fler får komma till tals, fyller bloggarna också ett annat kommunikativt syfte. De möjliggör dels att man kan hålla koll på varandra i en globaliserad värld, och dessutom är de en mötesplats för folk med liknande intressen. Bloggandet är det nya samtalet - men folk har alltid haft svårt för att acceptera att språket faktiskt utvecklas hela tiden och inte är det minsta statiskt. Jag vill påstå att bloggnället är precis samma skrot och korn som retroaktiva akademikers förbittrade utläggningar kring importrade ord och språkliberalism á la Fredrik Lindström.

Integritet! hojtar någon då. De utelämnar sig totalt, hänger ut sitt privatliv till allmän beskådan. Ja, än sen? Frågan är om det istället är att föredra att att inget veta, att få svaret "jo tack det är bra, lite trött bara" på kommen förfrågan när vederbörande sedan ligger på natten i sin säng och gråter. Tyst, så att ingen ska höra. För övrigt hade man minst lika bra koll på folks privatliv förr, fast då var det grannarna man pratade om istället för Blondinbellas senaste bravader.

I sina vackraste stunder ser jag bloggandet som ett symptom på människors aldrig sinande behov av att nå ut till varandra; att höra och göra sig hörda. I sina på internet publicerade skrifter och kommentarer för de var sin hand mot en glasruta, och nästan, nästan snuddar de vid varandra.

Weltschmertz

En gång läste jag en bok, i vilken tre vuxna systrar - May, June och August - levde tillsammans någonstans i Amerika och hade en massa bikupor med tillhörande bin som jag tror att de livnärde sig på. En av systrarna, jag minns inte vem och jag minns inte riktigt hur, men hon var lite speciell. Jag tror inte att det gick att prata med henne så ofta, för hon var alltid så ledsen, eftersom hon inte stod ut med att höra allt sorgligt som hände i världen. Vissa dagar bröt hon ihop av att se på nyheterna. I trädgården fanns en stenmur. Den var full med papperslappar, för varje kväll skrev systern ner vad för hemskt som hade hänt, och stoppade in lappen i muren, för att lägga bördan på den istället för på sig själv.

Oftast tillåter våra kognitiva begränsningar oss inte att ta oss särskilt långt utanför våra egna ögon och det blir allt som oftast ur våra egna, i ett större sammanhang betraktat lite futtiga, perspektiv vi tittar. Men ibland lyfts vi åtminstone delvis utanför oss själva, på gott och ont. Det finns perioder när jag inte kan se på Aktuellt eller läsa min morgontidning för att det är så ångestbringande. Det intressanta är att det oftare är enkla, små saker som triggar min medkänsla och mitt världsperspektiv. Det kommer som små stötar, oförberett, och de får det att hugga till i magen och hjärtat att krama ihop sig.

Som idag, när jag glad i hågen i det bedragande vårvädret cyklade hem med mitt nyanlända T-shirtpaket iklätt stämplar från Bangkok på pakethållaren; och jag såg en äldre man, en gubbe som vilken som helst, stå med sin rullator vid någon skola här i T1. Han såg malplacerad ut, som om han inte visste riktigt var han skulle ta vägen, han var så oändligt ensam där i solen, och jag föreställde mig hur han gått till skolgården för att komma ut, för att få en skymt av liv och jag gick bara sönder. Som om solens strålar perforerade mitt inre på samma sätt som mina ögon.

Eller innan jul när jag nästan krockade med en kille som svängde ut i cykelbanan när jag for nedför Vallabacken, han tvärbromsade och ramlade och han kanade på den grusiga isen, det var ingen hög fart och han sa att det gick bra med cykelhjulet snurrade och det kändes som om ingenting någonsin kunde bli bra igen.

Ibland transporteras man under skinnet på andra; på alla som försöker, man känner grusade hopp och ensamhet och misslyckanden och alla möjliga aviga tillstånd som ryms i vårt känslospektra. Och det är ändå intet i jämförelse med allt det storslagna lidande som världen står inför, med krig och svält och våld och fattigdom.

Jag vet inte om det är ren och skär evolutinär empati, eller om det är en föraning om möjligheten till en egen stundande ensamhet som orsakar smärtan när jag ser mannen och hans rullator. Det är väl i grund och botten samma sak, egna känslor projicerade på någon annan eller tvärtom. I vilket fall är det svårt att veta hur man ska förhålla sig till det. I viss mån är det ju för väl att man kan se bortom sin egen horisont och ta del av de perspektiv som om inte annat gör att man kan uppskatta sin egen tillvaro mer och kanske göra någon annans bättre. Å andra sidan måste man distansiera sig för att kunna leva i en värld som är långt ifrån perfekt, så att man inte blir som systern med muren. Och naturligtvis mår ingen bättre av medlidande.

Vem vill inte vara i en Tim Burton-film?

För nästan två år sedan skrev jag ett blogginlägg, Heja Popfjortisarna!, där jag uppmanade alla att älska sina inre och yttre emokids. I mina egna tidigare tonår var emo-begreppet inte ens populariserat (hur gammal gör det mig egentligen?) och det var före Berny Pålssons borderlinebiografi Vingklippt ängel var ute i bokhandlarna och småflickor ironiskt nog började karva sig i handlederna en masse.

Någon subkultur, förutom blöjskejtare, fanns inte i Mellerud förrän något år sedan jag gått ut högstadiet och flyttat därifrån, så för mig räckte det att ha en palestinasjal och ett par Converse för att känna mig alternativ. På gymnasiet ville åtminstone halva jag inget hellre än att färga håret svart och så vidare, men mitt umgänge - med undantag för min medrevolutionär och partikamrat KK - var alldeles för välartat för att det skulle bli något av det; så jag fick offra estetiken och levde ut i våra partiaktioner istället. Med detta uppdämda behov i åtanke är det kanske inte så konstigt att jag sätter ringar i näsan vid 21 års ålder och med blicken drömskt i fjärran till min omgivnings oförståelse pratar om extrema hårfärger.

Hur som helst blev jag glad när jag hittade ovanstående Nemi-serie i DN imorse. Jag finner det tröttsamt med smart emo-förakt. Varför är det bara okej att vara indie om man är det på ett tillräckligt subtilt och semiironiskt sätt? Det är ju samma jävla jantelag vars revolt jag trodde var subkulturernas upphov.

Mer verkstad

Före...

Nyårslöften är för folk som vet att de ska bryta dem, och för övrigt behöver du inga i år. Kolla in Navid Modiris nya bloggprojekt 365saker.se istället. Varje dag listar han en sak, inklusive motivering, som man kan göra, och varje vecka har han en känd eller okänd gästskribent. Jag skall vara en av dem och blir publicerad i januari, så håll utkik!

En plan för det kommande året, däremot, kan man ha med stoltheten i behåll. Varg tyckte att mina idéer mest var en finslipning eller förstärkning av mina redan goda sidor, men inte mig emot. Jag kan nog hålla med honom, särskilt på en av punkterna; "göra mer och snacka mindre", som alltid har legat mig varmt om hjärtat. Jag brukar hålla flaggan högt när det gäller att faktiskt genomföra saker man pratar om, det är oftast omgivningen som agerar bromskloss i den mån saker inte blir gjorda. Men på sistone känner jag att jag har tacklat av vad gäller verkställandet, och alltså fick det ingå i min nyårsplan.

Så när man i god vargs lag väl har kommit till insikt om att det är lite trist att det klassiska vinterfordonet sparken alltid måste ha en sådan helyllebetonad look, i björk eller röd lack, och att det vore mer nyskapande och mycket roligare med en bikerinspirerad hårdrockstouch för sakens skull, borde man inte då också genomföra en sådan sak, hur onödig den än må vara?

Nu står den på verandan som en manifestation om lycka, välgång och mer verkstad.

...efter!