Jag upplevde aldrig själv att ha syskon under min uppväxt, men på nära håll kunde jag studera kompisars fejder, fiendeskap och kärva frändskap med sina bröder och systrar. När vi var i kanske 12-årsåldern var det häftigaste som fanns idén om en lockande och klädsamt farlig ung vuxenvärld, en plats någonstans från typ gymnasiet och framåt där folk hånglade och var snygga och fria och vakna sent på natten. I väntan på att få träda in i detta förlovade men lite skrämmande land hängde man på någons rum och tillskansade sig de attribut man vågade: lite mascara här, en uppstoppad BH där, förälskelser i en kompis storebrorsa och så förstås
musiken. Ingenting kunde manifestera löftet om en snabb, vass och intagande framtid som den.
Eftersom smakens förfiningsprocess ännu inte ens hade påbörjats, var det viktiga egentligen inte vad det var för musik, utan att kunna spela högt. Och det var här syskonen kom in. Med peliga bandspelare och billiga högtalare rådde ljudkrig mellan rummen. Vem kunde överrösta den andres usla musik och därmed vara mest renrasig tonåringsaspirant? Det var vinnaren. Tills föräldrarnas ilskna SÄNK!-rop nådde igenom den skrälliga ljudmattan.
Som den metafor för seger och lycka den var, stod en bättre stereo alltså överst på önskelistan. Och även om jag inte hade syskon, var det när min en gång högt älskade bergssprängare byttes ut mot en riktig liten bordsstereo, med fjärkontroll, som jag förstod att allt nog skulle ordna sig till slut.
Nu har jag precis tagit hit min stora anläggning från sin vila i magasinet hemhemma och monterat upp den i mitt nya rum. Man kan stå framför subwoofern och få det att vibrera i hela kroppen om man skulle vilja och jag kan höja volymen på förstärkaren tills jag själv inte ens kan vara i rummet. De tolvåringar som vi var ville inget hellre än att bli vuxna så att vi skulle kunna spela musik så högt vi ville och äta godis varje dag. Nu vet vi att grannarna klagar och att man blir tjock och sjuk av socker. Ibland är livet irriterande självreglerande.