Hårda bud i Mellerud

Allt behöver en slogan. Orter och städer i synnerhet. För att sättas på kartan, för att göra ett statement: det här är vi. Var "Hårda bud..." kommer ifrån har jag ingen aning om, men jag vet (1) att det nämnts i DN-serien Assar en gång, (2) att en boktitel bär detta namn (Hepp!), och (3) att det trycktes på sportflaskorna i gjorda hos Mellerud Plast när jag var liten. Och framförallt att jag har blivit rätt trött på det...

Numera bor jag i en stad "där idéer blir verklighet". En relativt attraktiv devis trots allt, särskilt i jämförelse med många småorters magknipsframkallande försök i stil med "Grums - så mycket mer än du tror" och "Expansiva Mjölby". Sen finns det lite skojigare varianter, som "Uppsala har en rolig historia" och "I love Hjo". De får naturligtvis passera. Och Stockholms stöddiga "The capital of Scandinavia" är nog svårt att göra något åt.

Min hemorts närmaste stad Åmål är ett kapitel för sig. Denna Dalslands enda stad som förut var känd (?) som trista "Åmål - vid Vänern" fick snabbt den lite mer inspirerande etiketten "Fucking Åmål" efter filmen med samma namn. Men nu hälsar skylten vid infarten välkommen till "Världens näst bästa stad" ('näst' står liksom infogat, med en liten pil). Förstår kommunen inte vidden av den desperation de signalerar? Och varför näst bästa? Jag förstår inte. Själv har jag alltid föredragit Åmålsysnonymen "Ändå Något" - vilken påstås härstamma från någon uråldrig story om vad djävulen sa när han var ute och spatserade och stötte på den lilla pikanta staden.

Det där med smeknamn på städer verkar vara populärt överhuvudtaget. Lars Winnerbäck förmedlade Linköpings ekvivalent Stångåstaden (jag förstår inte varför, jag vet ingen stad som präglas så lite av sitt vatten som just denna), och Göteborg kallas frekvent (åtminstone på västkusten) för Sveriges framsida. Och sen har vi alla dessa pastisher på mer berömda metropoler: Den lokale skalden Birger Sjöberg benämnde Vänersborg obegripligt nog som Lilla Paris och Göteborg är tydligen känt som Lilla London. Stockholm är Sveriges Venedig och Norrköping Sveriges Manchester. Att Göteborg för det otränade ögat inte bär minsta likhet med den brittiska huvudstaden och att det för de flesta ter sig självklart att Vänersborg överhuvudtaget inte är jämförbart med i den franska modemetropolen är tydligen inte väsentligt. Men varför kan städerna inte bara vara sig själva? Stockholm är en av världens vackraste huvudstäder, den behöver inte jämföra sig med någon fjantig italiensk boplats som ändå håller på att trilla i sjön.

Alla kan inte vara bäst. Det räcker att duga. Om kommunerna lade ner hälften så mycket arbete på att faktiskt känna äkta stolthet över sin orts eller stads fördelar, som de ägnar åt att hitta på finurlig glasyr som skall täcka dess skavanker, så skulle kanske mycket vara vunnet. Och framför allt skulle man slippa vrida sig i plågor över pinsamma och tillkämpade allegorier och slagord.

Noterat

I en notis i Dagens Nyheter är man bekymrad över att julen har varit ovanligt våldsam för landets kvinnor. Dessa dagar är normalt sett annars lugna, citat "2006 anmäldes bara 40 misshandelsbrott mot kvinnor per juldag" slutcitat. Men under årets julhelg låg samtalen till Kvinnofridslinjen obetydligt under det normala genomsnittet på cirka 70 stycken per dag.

Ungefär 70 svenska kvinnor per dag utsätts alltså för misshandel och/eller våldtäkt, i stort sett uteslutande av män. Ändå hör man då och då någon pösig typ surt ynka fram att sådana där feminister, de tycks ju hata män. Och jag vill bara slå mig för pannan och skrika det som borde vara uppenbart:

Är det vi som hatar? Är det vi? Detta - påstådda - hat tycks mig oändligt litet i jämförelse med det fundamentala hat som somliga män verkar känna mot kvinnor? Eftersom de slår, förnedrar, våldtar och kränker:

Sjuttio. Kvinnor. Per. Dag.

Det borde vara uppenbart: det är nazisterna, homofoberna, våldsmännen och förtryckarna som är grunden till hatet. Inte de som kämpar mot orättvisorna. Som bara vill leva i frihet, jämlikhet och syskonskap.

Om att handla för lite

När jag framåt eftermiddagen bättrar på min allmänbildning med hjälp av min alldeles egna pappersversion av Den Stora Morgontidningen, sätter jag nästan min gröna curry i halsen. Mina ögon möter en helsidesannons från Svenskt Näringsliv, prydd av en pepparkaksgumma med krossade drömmar. Rubriken lyder "SAGAN OM GUMMAN SOM HANDLADE FÖR LITE".

Över resten av sidan presenteras en berättelse på klassisk sagomanér. Den handlar om den lilla gumman, vars största hobby är att glädja sig själv och sina nära och kära genom att köpa saker. Och om gubben som hon handlade hos, och som därmed fick råd att äta julmat. Och om människorna i de fattiga länderna som gladde sig så att få tillverka sakerna i gubbens affär, så att de kunde ha ett jobb. Med sedan fick den lilla gumman syn på en kultursida i en tidning. Jag citerar: Där skrev några arga tanter och farbröder att julen var fel eftersom människor bara handlade hela tiden. Handel var dåligt, skrev de. Dåligt för själen, för de fattiga och för planeten. Och då började den lilla gumman handla lite mindre, och alla i den lilla lilla staden tänkte likadant, och se, då hände något hemskt förstår ni: Gubbfan konkade, de fattiga på andra sidan jorden miste sitt, och tanten fick en "jättetråkig jul".

Det här är uselt i så många dimensioner så jag inte vet var jag ska börja. Hur understår de sig? Hur fan kan de med att tala till oss på det sättet? Som om vi vore barn, som om vi inte visste och förstod någonting, som om vi inte kunde tänka själva. Svenskt näringsliv må tycka att de är festligt provocerande. Jag tycker att de är fullkomligt patetiska. Och märkligt...gammalmodiga.

Man behöver inte vara kommunist eller nationalekonom eller logiker för att tro på ett samhälle där handeln inte ständigt måste öka. Som om inte hela västerlandet redan är som en bulimiker, där vi missbrukar konsumtion och slutar upp tjocka fast tomma, med en sur eftersmak i munnen. Som om en sydamerikansk kaffeodlare ens får en promille av det pris som kaffet säljs för i butikerna. Som om julhandeln inte kommer att slå rekord i år igen.

Och jag vill bara skrika och gråta över de ekonomiska orättvisor som råder - över att folk faktiskt söker lyckan i något så patetiskt som prylar och julklappar och att definierar sig själva utifrån vad de köper - över att mina barns planet håller på att gå åt helvete.

På förstasidan av samma tidning står årets mottagare av Nobels fredpris Al Gore och säger Klimatproblemen kan inte lösas med teknologi, vi måste ändra vår livsstil. Det, era dumma nöt, är den enda handling som behövs, inte en ökning av vår redan groteska hetskonsumtion.

Min tröst i havet av inskränkt idioti är: 1. att Svenskt Näringsliv lägger krokben för sig själva genom sin förstasidesnyhet "De rika blir allt rikare". 2. alla upprörda blogginlägg om det här. Googla själv på sagans namn! 3. anledningen till att Svesnkt Näringsliv känner att de behöver en sån här annons. Heja kultursidorna!

The best moments

När jag var ute i vida världen och reste efter gymnasiet, lade en av mina reskumpaner kontinuerligt upp bilder från resan på en internetsida. När han hade kommit hem skapade han en ny kategori, "The Best Moments". Trots att hans resa, både den delen av den när jag var med och den andra, varit fylld av spektakulära händelser och häftiga upplevelser, var majoriteten i den här kategorin inte foton av sådant. Istället föreställde påfallande många av dem honom själv liggandes på rygg tillsammans med någon, oftast en tjej, däribland mig. Jag blev såklart glad att en av hans resas bästa stunder tydligen varit när han och jag legat på den gigantiska sängen i uthuset hos den där australienska hippiefamiljen och pratat om allt mellan himmel och jord. Men egentligen avfärdade jag mest de här bilderna som självbekräftande statusmarkörer, mer eller mindre.

Men idag kom jag av någon anledning att tänka på det där. Och efter en stunds funderande insåg jag att de bästa stunderna i livet, de har nog varit när jag legat på rygg tillsammans med någon jag tycker om.

Mellan mina föräldrar som sover middag på sängen i vardagsrummet. Min stora högstadieförälskelse och jag på luftmadrasser på olika orienteringsläger och -tävlingar runt om i Sverige. Jag och Julia i ett tält på Bore Kulle utbytandes hemligheter som aldrig uttalats högt förut. Alla dessa otaliga tillfällen med Jonatan. Med den långe holländaren Jan i en park i Sydney. Nattetid sovandes i hängmattor under livsfarliga kokospalmer i Costa Rica med Mona. Under stjärnorna bredvid Tomas på en gräsbeklädd kulle i ett ännu okänt Ryd. På en ärvd filt med Joel i Allén under en av årets första sommarskymningar. Och efter tre avsnitt Scrubs på raken på min säng här bakom mig tillsammans med Jonas.

Lukt av gräs, jord, luft och människors personliga dofter. Allt från trygghet till spänning och uppspelthet. Men någonting gemensamt: Den grundläggande, ofrånkomliga gemenskapen, och den åtråvärda känslan av nuet. Lyckligare och mer levande än så blir jag inte.

Julmusik

Re-issue! Re-package! Re-evaluate the songs
Double-pack with a photograph, extra track (and a tacky badge)

Vi kan det här nu. Det är samma gamla Absolute Christmas som rullar ut sig som en glöggdoftande och tjock, söt dimma kring våra hjärnor som alla andra år. Det är Sinatra, Elivs och de andra gamla godingarna, lite klassiskt svenskt med Carola och Peter Jöback, en aning modernt med Backstreet Boys, samt förstås pseudorevolutionära och ack så trötta Just D.

Jag har växt upp med de här låtarna, de är Svenska Folkets favoriter, de "hör till" och "det är ju så mysigt". Men man begår ett fundamentalt misstag om man antar att någonting automatiskt blir bra bara för att det är tradition: väldigt, väldigt många har minnen från julaftnar som de skulle kunna strypa Tommy Körberg för att glömma. Personligen tilltalas jag i allra högsta grad av julen, men snälla, låt oss...inspireras lite! Låt våra hjärtan få tänka - och känna! - efter istället för att försöka skapa stämning genom att brutalt injicera socker och fabricerat julmys i aorta.

I min iTunes-playlist har jag skapat en flyktplan av alternativa låtar som passar julen:

Kent - Elite
Jag har sprungit i ett liv nu / jag sprang för att stå still / i jakt på ett mirakel / när det fanns precis intill
Sällsynt odeprimerat för att komma från Kent. Juligt pompös gospel där Jocke Berg sjunger om sina förfäder så att hjärtat kniper ihop sig och man växer flera meter.

Lars Winnerbäck - Julgröten
God jul fru Hjärter Dam & Fröken Svår / Och gott nytt år / till all er sorg och era sår
En klassiker. Om den ångestfylld glättighet, och om dem som blir extra ensamma när julen infinner sig.

Detektivbyrån - E18
Fullt av bjällerklang. Magiskt instrumentalt utan motstycke.

Håkan Hellström - Fairytale of New York
You scumbag, you maggot, you cheap lousy faggot / happy christmas you arse / I pray God it's our last
Håkan med ensembles livetolkning av den allltid lika fantastiska Pouges-låten om ung kärlek som ruttnar med åldern är den cyniska texten till trots en riktig glädjexexplosion.

Bach -Ich Ruf' Zu Dir Herr Jesu Christ
Det här klassiska stycket fick jag av min kompis Tommy. I all sin lågmäldhet rymmer det mer känsla än Bing Crosby och Nat King Cole tillsammans. Att lyssna på det är som att vara inne i en riktigt gammal kyrka. Jag kan inte förklara det bättre än så.

Leonard Cohen/Jeff Buckley - Hallelujah
She broke your throne and she cut your hair / and from your lips she drew the hallelujah
Okej, detta val må vara förutsägbart. Men jag kan bara inte värja mig mot den här låten, det tror jag nästan ingen kan. Den har provocerat mig till tårar tre gånger på en vecka. På ett bra sätt.

Jens Lekman - The cold swedish winter
I saw doubt in her eyes / when I said I wanted to kiss her / for the sake of liking her / and not because of the blizzard
Allas vår Jens filosoferar över hur det nordiska klimatet påverkar våra kärleksliv och våra hjärtan.

Annan bra alternativ julmusik:
Belle & Sebastian - Get me away from here I'm dying / Caesar's - Winter song / Cirkus Miramar - Schlager från Moskva / Coldplay - Yellow / Death Cab for Cutie - Someday you will be loved / Jens Lekman - The opposite of hallelujah / Kent - December / Timo Räisänen - Fear no darkness promised child / Nouvelle Vague - The killing moon / Lars Winnerbäck - Kom änglar / The Smiths - There is a light that never goes out / Antony & the Johnsons - Hope there's someone

Den sista utposten

När man prövat allt. När det inte finns några alternativ kvar. När ens ambitioner sköljts bort av en flod av te, MSN, bloggar, gitarrer och slösurf. Då går man till HumSam.

Det är det Humanistisk-Samhällsvetenskapliga biblioteket här på universitetet. Det är en fantastisk plats; med tysta läsesalar, ett oändligt antal rum/våningar/utrymmen, och naturligtvis hyllmeter efter hyllmeter efter hyllmeter med kunskap. Men det bästa av allt är de rader av upplysta bås, där man kan sitta och studera i avskiljdhet, på samma gång som man delar sina vedermödor med en massa andra i samma situation.

Här finns små flickor med stora juridikböcker fullproppade med färggranna flikar. Här finns laptops och hörlurar. Här finns böjda ryggar, understruken text och halvfyllda vattenflaskor. Men ingen mat, inga höga ljud, inget prat och ingen lukt förutom den karakteristiska, kultiverade och nästan mytiska bokdoften. Luften är så tjock av flit att den går att skära med kniv.

När man går hit vet man att det är allvar. Man stänger av mobilen och datorns trådlösa nätverk. Nu jäklar ska här skrivas. Deadline imorgon!

Studieresultat

Så här såg det alltså ut när pepparkakshuset bakades. Bilden ovan togs av Sally, och på Facebook kommenterade jag den med att jag och Jonas ser ut som glada tolvåringar.

Han genmälde med att verket sedemera också såg ut att vara skapat av små barn i den åldern. Jag förstår inte varför?

En känd byggnad i Ryd! Kan du gissa vilken?

Studentens lyckliga dar

Att stiga upp klockan 06.50 är aldrig något en student på filosofiska fakulteten uppskattar, men när jag, Sally och Lisa fyrtio minuter senare satt på den morgontrötta linje 213 mot Malmslätt med anteckningsblocken i högsta hugg, kände jag mig ändå priviligerad. Det var vad man kunde kalla "en vanlig måndagsmorgon"; små snöflingor yrde i halvmörkret utanför rutorna och folk satt på sina säten och läste gäspandes Extra Östergötland på väg till jobb och skola.

Man kan tycka att det inte hör en vanlig måndagsmorgon till att sprida ut sig i en stadsbuss och under en timmes tid observera hur folk beter sig i sin (brist på) interaktion med omgivningen. Men för mig, en student på det kognitionsvetenskapliga programmet, så kan en måndagsmorgon kan bestå av allt från etnografiska fältstudier eller litteraturseminarium, till att programmera ett spel eller vara början på en ledig dag. Och det var just denna avsaknad av förutsägbarhet som fick mig att känna mig lyckligt lottad.

Åtminstone tills jag en halvtimme in i bussresan blev åksjuk av allt antecknande.

Jag uppskattar verkligen den fullständiga frihet mången student åtnjuter. Veckorna och helgerna går in i varann, om man så vill, en stor del av tiden kan disponeras på egen hand, och man får en känsla av att man kan göra ungefär vad man vill med sin tillvaro. Det behöver inte innebära att man reser till Kambodja, byter religion eller går ut sex dagar i veckan, det är mer känslan av valfrihet och att slippa ta hänsyn som ger någonting. Att därtill få baka pepparkakshus, göra minnestest, gå på gymnastiklektion, spela Risk och intervjua barn - allt in the name of science, är oslagbart.

säkerligen kommer man till en punkt där man önskar mer struktur i tillvaron och är trött på att vara fri och rotlös, men då är det väl dags att gå vidare. Och naturligtvis kan all denna valfrihet ingjuta stor ångest i våra hjärtan över att göra rätt val. Men det finns det andra texter som avhandlar.

Jag ska samla mina köpoäng och sen flyttar jag till T1...

...om jag så ska vänta hela mitt liv så ska jag fan till T1

De ringde från kollektivet i T1 som jag varit och tittat på för en vecka sedan, och sa att jag hade fått det. Och hur smickrad jag än var över att ha blivit vald steg paniken brännande från magen upp till hårfästet; jag skaffade betänketid till nästa dag vid lunchtid, lade på och samlade till panikmöte med Jonatan.

Tankarna som den här hösten handlat om skulle samlas och och det avgörande valet göras. Alla dessa timmar jag gnällt, pratat, vägt fördelar mot nackdelar, frågat och funderat skulle destilleras till en framtid. Efter ett par timmars till synes resultatlöst samtal som ibland växlade spår till andra ämnen, insåg jag att ett beslut vuxit fram av sig själv, och det var dags att sluta tänka och istället ge efter.

Okej okej, dags för lite klarspråk kanske, låt oss lämna de kryptiska formuleringarna ett tag: Hur mycket jag än personligen tror på vår utbildning, tycker jag det är fruktansvärt jobbigt att gå i en klass som haft 50% avhopp. Och att folk är oambitiösa, släpar kurser efter sig och precis klarar sina tentor, kanske. Jag tyckte det var så jobbigt att folk kändes så långt bort och att vårt gäng liksom lösts upp utan att jag märkt det. Och att den enda som verkade sakna det var jag. Att jag liksom inte tycktes passa in här längre och att staden & tillvaron gått från glänsande perfektion till att knaka i fogarna, på något obegripligt sätt. Dessutom återupptog jag en gammal dröm och visste inte om det var en utbildning att satsa på eller bara något jag alltid återvänt till i stunder av tvivel och grubblerier.

Jag satt i mitt korridorsrum och försökte få rätsida på tillvaron och på diverse ackord på gitarren, och ut strömmade E-mollen och Linköpingssonen Winnerbäcks texter

Den stan hade inga visioner
inga öppna hav, ingen kust
inga salta historier i väggarna
inga svindlande höjder, ingen lust

Och allt kändes så manifesterat.

Men nej. Nu är mitt beslut taget. Jag ska inte jobba i ett halvår för att få arbetslivserfarenhet. Jag ska inte bli psykolog. Jag ska inte flytta till Göteborg. Det jag har här är för bra.

Jag byter ut E-moll mot A-moll, och låter Winnerbäck istället sjunga

jag blir väl kvar här i stan vid Stångån

Och sen skippar jag mollen överhuvudtaget och börjar nynna på fadderiets första gyckel, det som vi skrev på "We're from Barcelona", och som handlade om hur man flydde det skabbiga studentryd för ett lyxigare område (Jag älskar narcissismen i att kunna citera sig själv i sina bloggrubriker). Jag ska bo i kollektiv! Jag ska få en diskmasin! Och tvättmaskin! Och ett riktigt kök!

Avslutningsvis vill jag tacka de personer som lyssnat och/eller gjort min höst mycket, mycket bättre när allt känts tungt:

Jonas, Julia, Jonatan, Mamma, Pappa, Katta och Holgerspexets kostymgrupp.

Idag är en stor dag

Inte bara för att jag äntligen fått slänga alla mina AI-papper (eftersom jag fick VG på tentan!)
Eller för att jag faktiskt lyckats köpa en vinterjacka som jag kanske är nöjd med.
Eller för att Studentbostäder slutligen lyckades laga min persienn (efter två månader).

Utan för att jag kände mig glad igen.

Trots att det är november.
Och att jag fortfarande bara vill ifrån min korridor.
Och att jag provade kläder halva dagen och därmed led av storartad provrums/fulhets/tjockångest.
Och att ingen stor sak egentligen har förändrats.

Men det var trevligt att jobba med projektgruppen. Jag pratade några ord med Joel för första gången på evigheter. Oscar kramades. Jonatan skickade snälla sms. Och Katta ringde när hon såg mig gå förbi hennes arbetsplats fönster på stan, bara för att säga hej. För det är det enda jag bryr mig om. Att känna tillhörighet är allt jag någonsin velat.

I det typiskt förortstorftiga Ryd centrum ser jag en ful, korthårig, medelålders kvinna sitta ensam på en bänk och tomt titta på ingenting utanför för spel- och tobaksaffären. Hon är kraftigt överviktig och det finns rosa-vitt kladd runt hennes halvöppna mun. I handen håller hon en halv skumtomte.

Då tänker jag på när jag och Katta satt i hennes soffa med en låda dylikt godis framför oss häromkvällen, och hur vi drack te och skrattade åt mitt konstiga påfund att doppa skumtomtarna i den varma drycken.

Jag tänker på att jag tror att jag vet precis vad som spelar roll här i tillvaron.

Och på att jag mår dubbelt dåligt; dels för att mitt hjärta kramas ihop vid åsynen av kvinnan på bänken, och dels för att jag känner mig så överlägsen henne.

Ge fan i mig och mina trosor

Förra gången, strax efter NolleP, när någon stal alla mina nytvättade underkläder i tvättstugan berättade jag det som en till lika delar rolig och förfärande anekdot. Sedan suckade jag och köpte nya för ett antal hundra kronor.

I gränsen mellan igår natt och idag morgon, närmare bestämt vid 6-snåret, efter en spexfest och en kall cykeltur med en mycket trött Sally genom Rydsskogen, klapprade jag ner i tvättstugan för att ta hand om de kläder som jag inte hunnit hänga upp tidigare under dagen. De låg delvis i den korg jag placerat dem i, delvis genomrotade och utspridda på ett bord. Och alla underkläderna var borta. Igen.

Jag har ingen lust att spekulera i varför. Det skulle göra mig om möjligt än mer dyster. Men det är nog dags att ta sig ifrån Ryds Allé 9 snart. Jag är trött på att aldrig få vara ifred i köket. Trött på att ha dåligt samvete för att jag inte orkar socialisera. Trött på utbytingarna som inte kan sopsortera. Trött på att min personliga yta hela tiden inkräktas på.

Jag vill, till slut, verkligen flytta ifrån korridorslivet. Men med brustna kollektivplaner vet jag inte riktigt hur och med vem. För jag är trots allt inte beredd att betala 1000 kronor mer i månaden för en liten kokvrå och 5 kvadrat mer än vad jag har nu.

Berg- och dalvana

Om jag bara kände samma känsla längre än tjugofem minuter.

Om mina teorier inte var dagsländor.

Om jag kunde förstå vad jag ville. Utan att vilja något annat imorgon.

Då skulle jag kanske åter kunna använda den här bloggen åt att analysera något annat än mig själv.

- - -

För övrigt:

-Vintertidens extra timme känns som en väldigt lyxig gåva.
- Hela helgen ägnas åt spexet. Att sitta och sy är helt klart - något otippat - min grej.
- Jag ger gitarren en ny chans. Jag hoppas det är ömsesidigt.

Här står livet i farstun, så nära inpå. Men det är nåt som gnager ändå.

Gro som tvivlande människa i Southpark-version, av Julia

Jag ringde Julia och berättade om mina tvivel kring allt. De som plötsligt kommit över mig, och gör mig frånvarande, trött och förstämd. Hon var underbar och förstod och berättade om sina och gjorde att allt blev lättare.

Jag berättade om en del av tvivlen för Eva. Hon var så klok som bara en förälder kan vara, och hon gav mig styrka igen.

Jag satte mig i ett träd fullt med gula lönnlöv med Jonatan, och nämde mitt det där litegrann. Han lyssnade och tämjde min osäkerhet för en stund.

Som jag uppskattar er, fantastiska människor! Men när ni inte längre är här kommer allt över mig igen.

2000 studenter och en båt

Jag har åkt finlandsfärja!

Det trodde jag aldrig skulle ske.

Men man ska ju tydligen stå för vad man gör.

Fredag morgon, 04.25

AI-projektet är klart! Det håller just nu på att processas på andra sidan Atlanten i syfte att omvandlas till PDF-format, för att sedan kunna skickas in till min lärare med en god marginal på 3,5 timmar före deadline.

Mitt nystädade rum har förvandlats till en usel håla där en röra av kläder, porslin och papper härjar tyst. Jag har druckit två burkar Burn - intense energy ("Produkten ej lämplig för gravida eller personer under 14 år") som jag hittade i korridorsköket, och jag får lust att klafsa runt med stora ent-liknande kliv i alla mina nu förbrukade artiklar: Klafs klafs - Jurafsky - klafs klafs- speech recognition - klafs klafs - Manfred R. Schroeder.

Jag borde vara euforisk men jag tror inte jag orkar. Istället skickar jag ett sms till Tomas, drar ner persiennerna och begrundar hur världen kan vara så stor, stilla, centrerad och rörig på samma gång. Med mina kalla händer under täcket.

Monstret/boken

Onsdag, 08:03
Jag har stigit upp tidigt för att kunna skriva på det hotande, överhängande, mörka AI-projektet.

För att göra en schysst intro till mitt projekt, som handlar om taligenkänning hos artificiella intelligenter, tänkte jag först skriva lite om människans mycket speciella talperception.

Så jag går till bokhyllan för att ta fram bibeln: den stora, omfattande boken i Kognitiv psykologi från förra årets kurs.

Jag tar boken i min hand, och den väger lätt.
Jag tar boken i min hand, och den är alldeles tunn.
Jag tar boken i min hand, och den ser ut som en liten pocket.

Och i den finns illustrationer som inte är tabeller! Där finns otaliga sidor utan en enda obegriplig formel! Jag fylls av en stor hopplöshet när jag inser att den bok som jag förra året vid den här tiden tyckte var en tjock, gedigen och stundtals svårläst kunskapskälla är en färgglad pekpok i jämförelse med det nuvarande monstret till kurslitteratur i AI-kursen.

Självvalt.

Fredag. Mitt i natten, efter en bra löprunda och en oplanerad Jonatan-kväll som urartade i en fantastskt trevlig trerätters middag med vin, kommer jag hem till mitt korridorsrum. Det är mörkt. Och tyst. Klockan befinner sig någonstans i gränslandet mellan två och halv tre.

Jag sveps in i en dimma av någon slags grundläggande, djupt tillfredsställande frid. Tar upp gitarrer och spelar några ackord. Läser en stund, av ingen särskild anledning alls, innan lampan släcks och jag omedelbart somnar.

Morgon, med ursinnigt regn vars stora droppar slår på fönstret med en kraft som väcker mig från konstiga drömmar om skräckfilmsbetonade scenarion i vårt magasin. Och då är den där igen. Den ultimata, underbara tillfredställelsen. Jag är ensam.

Här är det varmt, där ute är det kallt, jag ska strax få äta en långsam frukost. Själv. Vetskapen om en dag framför mig, där jag kan disponera min tid som jag vill utan hänsyn till andra, fram tills kvällens [hg]-jobb. Ingen kommer ringa, ingen kommer vilja träffa mig. Jag får bara vara ifred.

Missförstå mig inte - det är inte det att jag inte tycker om att träffa folk. Mina vänner är värda hur mycket som helst. Utan dem vore livet stoft. Men jag uppskattar att kunna välja, och ibland behövs ett hål i tillvaron som bara är ens eget. Ibland behöver man vara utan sin kontext.

Då uppstår nya perspektiv. Och det, mina vänner, ska man aldrig underskatta.

Post Jens

Jens på [hg] igår. Vad finns det att säga? Det var underbart. Helt fantastiskt. De flesta av oss blev nog lite småkära i honom - det fanns liksom inte utrymme för något annat. Jag fick en sådan där sällsynt skön och varm känsla i magen som liksom inte har någon koppling till intellekt, som bara är, fullkomligt äkta och naturlig; och som styr en som en marionettdocka, men man är osäker på om den ska komma ut som glädje eller gråt. Men det spelar ju ingen roll.

Efteråt var all lust att stanna och dricka öl eller dansa som bortblåst. Strax innan midnatt gick vi tillsammans ut och hem, fast åt olika håll. Ville bara hålla kvar den där känslan.

Och när jag lyssnade på Jens i min iPod senare den natten var det någonting som fattades. Det var bara ingenting jämfört men live-framförandet.