att ta tillbaka det som är vårt (på beställning av Anonym)

Enligt den ganska tvivelaktiga källan påstan.nu är de i västvärlden tre vanligaste nyårslöftena att 1) sluta röka 2) börja träna 3) sluta dricka alkohol. Knappast någon överraskning, va? Faktum är att det här med nyårslöften har blivit så idisslat att någon knappast längre ser på dem som de manifestationer jag antar att de någon gång i begynnelsen agerade som. Istället har de sedemera har de reducerats till skämt och det enda sätt på vilket man så småningom kunde yttra dem var med högsta gradens ironi. Numera är det inte ens kul med antilöften i stil med jag lovar att börja röka år 2011 och även de mest nihilistiska uttalanden som mitt löfte är att inte ha några nyårslöften framkallar snarare en gäspning hos din åhörare än en imponerad glimt i ögat över din nyskapande twist.

Nyårslöftet har helt enkelt blivit ett negativum. En icke-fråga, icke-händelse, icke-materia. Nyårlöftet är i bästa fall en antipartikel till det lilla korn som föregick big bang och fick universum att hända; ett svart hål som suger bort all kreativitet, spänning och framåtanda i världen. Men mer sannolikt är att dess natur är null och därmed påverkar världens gång än mindre än en fjärils vingslag.

Jag känner att om vi har, eller åtmintsone har en vilja att ha, någon som helst tro på mänskligheten och hennes potential till den minsta bedrift, behöver vi ta tillbaka nyårslöftet och återställa det till sina glansdagars kraft. För hur ska man någonsin kunna känna tillit till ett släkte som inte ens har förmåga eller vilja till minimal årlig självförbättring?

Personligen vet jag att livet är en tävling mot mig själv och mina medmänniskor och därför ser jag varje dag, aktivitet och slösurfsession som en härlig potentiell möjlighet till att bli lite bättre på någonting. Det leder också till att jag blir oproportionerligt förkrossad var gång jag misslyckas med omedelbar förbättring, men det är en annan historia.

Med mina höga ideal intakta ser jag hur som helst mig själv som högst lämpad till att vara andra människors personliga tränare, kostrådgivare, relationsbollplank, spirituella ledare och allmäna livscoach och därför har jag praktiskt nog förberett ett antal lämpliga nyårslöften, ifall du själv känner dig oinspirerad eller bara som resten av din generation är lite ovan gällande det här med comittment.

Under 2011 kan du till exempel lova att inte sluta röka, sluta dricka eller sluta träna, men kanske:

lyssna mer - när någon behöver prata behöver du i regel lyssna, snarare än att ge goda råd. Och tänk om folk faktiskt lyssnade på varandra i konflikter? Då kanske diskussioner skulle handla mer om att lösa tvisten än att vinna den.

öka världens osannolikhet - bara för att det helt enkelt blir roligare så. Fler hemliga brev, mystiska lappar, tecken i snön, skattjakter och krypton. Fler vita fläckar på kartan. Fler överraskningar, osannolikheter och onödigheter.

gråta mer - på 1700-talet var det fint att gråta och att vara känslosam. Jag tycker mest att det är skönt, underskattat och alltför otillåtet. Idag stjäl vår kultur vuxnas och pojkars tårar. När det i själva verket är ett sådant mirakelmedel, som en förälder som säger att det kommer ordna sig - plötsligt känns allting mycket bättre.

äta mindre kött - för att köttindustrin påverkar klimatet mer än hela den gigantiska transportsektorn. Det är inte svårare än så. Det är inte försvarbart att äta kött varje dag. Du behöver det inte.

unna mig mindre - överlag borde folk sluta inbilla sig att de behöver så mycket. I själva verket behöver man förvånansvärt lite för att må bra. Testa att säga nej till dig själv för omväxlings skull. Om du kan!

Eller vafan, lova vad som helst bara det är något, något som har intention och riktning och allvar, för hörrni, ironin hörde faktiskt hemma på 90-talet. Nu är det reclamation som gäller.

besvikelse

Av över 70 pers som läste föregående inlägg kände alltså en person att den hade något att komma med? Då får det fan vara. Bort från min blogg, slöfockar!

Istället kan ni kanske titta in på min fars framtvingade skapelse I skuggan. Efter en diskussion oss emellan om tynande uttrycksförmåga gav jag honom nämligen det egenpåhittade uppdraget Blog Challenge 2011, vilket innebär att han ska starta en blogg och skriva 15 inlägg på lika många av mig valda teman. Första temat var, logiskt nog, en presentation av mig själv. Han verkar lite nervös över det hela så spring dit nu och säg nåt uppmuntrande!

hjälp! din chans till att leka gud under solen

Jag kan skriva om nästan precis vad som helst. Det är formen som är det roliga, att nöta formuleringar och trolla fram ord tills de blir en harmoniskt flytande ström som låter rätt, ser rätt ut, känns i hjärnan. Ämnet finns bara där för att ha något att utgå ifrån. Det är först när jag formulerar mig i skrift jag kan tänka och resonera kring det.

Men idag är jag ämneslös. Det finns bara inget som engagerar tillräckligt. Kanske har mina lata amerikanska dagar mjukat upp hjärnan väl mycket. I alla fall behöver jag er hjälp.

Kära läsare, jag uppmanar er härmed att ge mig ett ämne, eller en rubrik kanske, att blogga om. Vad som helst! Nästan. Utmana mig! Tänk på mig som matadoren i Tjuren Ferdinand. Allt jag vill är att få visa mig stor och stark. Sluta lukta på blommorna, nu är det interaktion som gäller!

det är ingen jävla disneyfilm

All families are psychotic, sa Douglas Coupland och även om inte alla familjer är lika uppfuckade (självmordsförsök, AIDS, alkoholism, outtalbara hippienamn) som hans fiktiva skapelse The Drummonds kan nog de flesta åtminstone så här i juletider medge att han har en poäng.

Den harmoniska familjen är en utopi.

Vi vet alla att det tycks vara något med klapputdelning och skinkgriljering som tar fram det värsta kanske inte hos varje enskild individ utan snarare familjen som helhet. Kanske är det dissonansen mellan höga förväntningar och en alltid lika realistisk realitet som sätter käppar i julehjulet. Kanske är det bara en ovana i att i en normalt sett individualistisk och instant gratifying värld plötsligen uteslutande behöva hänge sig åt klanliv.

Men problemet är inte konflikterna i sig, utan den naiva idén om att de skulle utebli. Familjen har hängt med i ens egen privata evighet, nötts och stötts och blötts mot varandra i åratal, sett varje svaghet, skavank och förarglighet, avsått och offrat och hjälpt varandra. Det är klart att somligt blir infekterat. Det är klart att man blir trött. Det är klart att man ibland bara inte riktigt står ut. Kärleken övervinner inte allt. Kärleken sätter ibland krokben för sig själv. Kärleken är ett band som emellanåt binder hårdare än vad man kan hantera.

Naturligtvis ska vi försöka. Det värmer med glada familjefoton, det är nödvändigt med tid för varandra och det är fint när folk citerar pappa i sin statusuppdatering. Men det är knappast konstigt eller överraskande att någon tjurar lite för att ingen ville äta av brunkålen som denne slitit med i timmar. Familjer utan konflikter och skelett i garderoben existerar inte. Det är bara att inse att julefrid i regel är en oxymoron.

mitt inre barn jublar

åh LED!

obligatorisk julklädnad för bilden. och ja, de används på riktigt.

Jag var lite besviken över den amerikanska julen när jag kom hit till Atlanta. Inga plast-Santa med tillhörande släde på taket, ingen fejk-snö, inga musikkoordinerade ljussslingor. På sin höjd ett trädgårdsornament i form av ett i LED-lampor inklätt rådjur. USA ter sig okaraktäristiskt sansat så här i juletid, om man bortser från de The Sims-liknande mijöerna och de hysteriska shoppingcentren - men de är ju närvarande under även resten av året. Var är vulgariteten, var är smaklösheten, var är de skrämmande CocaCola-tomtarna?

Men ju närmare den 25:e vi kommer desto mer shejpar folk upp sig. Häromdagen var vi ute och for - med bil, självklart - för att spana in julbelysning och andra hood's trädgårdar och blev rikligt belönade. Uppblåsbara snögubbar! Ljusserier av renar som hoppar över vägen! Hus som är så täckta av kransar att det är omöjligt att se var ingången är! Det verkar helt enkelt vara så att det bara är här på Swan Mill Court som folk ligger efter. Eller har någon form av smak.

More is more and the more the merrier, det vet ni! God jul!

boys don't cry

DN.se skriver idag om en rapport från Brå (brottsförebyggande rådet) som utvärderar den miljard kronor som regeringen i en treårsplan avsatt för att minska mäns våld mot kvinnor i vårt land, genom att förbättra arbetet i berörda myndigheter och organisationer. 10 000 poliser har utbildats i att bemöta våldsutsatta kvinnor och 500 relaterade projekt på lokal nivå har startars.

Men våldet har inte minskat. Anmälningarna har tvärtom ökat.

Satsningen och dess metoder är naturligtvis välkommen, men det räcker inte. Att redan högutbildade kvinnor läser genuskunskap på universiteten räcker inte. Ingenting som regeringen kan göra räcker.

För vi har ett stort fucking jävla problem med manligheten i det här landet - precis som i alla andra länder - och vi måste få prata om det utan att hela den manliga befolkningen känner sig stött och försmådd. Nej, det är inte er män det är fel på; det är det ni formas till att bli, det ni tvingas in i, det formgjutna förtryck som riktas mot er från att ni ger upp ett första gälla primalskrik tills dess att ni snubblar ner i graven.

Mammor och pappor, systrar och bröder, dagisfröknar och lärare, chefer och fotbollstränare; alla måste ni sluta bekräfta hårdhet och förakt för svaghet och en miljon andra egenskaper som möjligen var gångbara på vikingatiden, hos pojkar och istället börja dana dem i empati och kommunikation.

Fram tills dess kommer en kvinna bli våldtagen var 15:e minut och brottsförebyggande rådet kommer tycka att det är ett framsteg att bara en fjärdedel av alla kvinnor inte vågar gå ut ensamma om kvällarna i sitt eget bostadsområde i Sverige 2010.

Starkt rekommenderad läsning på temat hittar du här

hur fan hinner blondinbella?

Ett fåtal bloggar följer jag troget. UnderbaraClara är en av dessa. Ibland tröttnar man för att det blir lite för sockersött och hemtrevligt, men då river hon till med ett skarpt debattinlägg och så är man fast igen. Clara beskylls ofta för att underminera medfeminister genom att vara nöjd med att vara hemmafru, något som fullt begripligt retar gallfeber på henne eftersom hon inte alls stannar hemma och låter sig bli försörjd utan tvärtom förutom bloggen har ett flertal frilansaryrken som definitivt får det att klirra i kassan. Hon råkar bara tycka att det är kul att blogga om pyssel, kakbak och inredning.

Idag tipsar Clara om hur man får sin blogg att växa sig stor, ett uppenbart ständigt populärt ämne i bloggkretsen. Det verkar vara handfasta och säkerligen fungerande råd, där de mest uppenbara är att skriva ofta - flera gånger om dagen - och kanske investera i en ordentlig kamera eftersom bilder så klart är hårdvaluta på det nät där uttråkning infaller så fort en text blir längre än två paragrafer och mer lättsmält underhållning aldrig finns lämre än ett musklick bort.

Men inlägget fick mig ändå att fundera över rimligheten i det här med bloggande. Jag är ett fan, absolut, men precis som majoriteten av alla läsare orkar jag aldrig hänga på en blogg som uppdateras mer sällan än en gång om dagen. Till saken hör att flertalet av de bloggare jag följer knappast är litterära tungviktare. Det är något med internet som forum eller datorn/mobilen som förmedlare. Jag orkar inte ens läsa DN på nätet och älskar ändå sveriges största morgontidning passionerat - i pappersformat alltså. En blogg som min egen - för mycket text och för lite bilder, för oregelbunden uppdatering - skulle jag nog aldrig palla med.

Dagens insikt är dock som följer: fy fan vad jobbigt att vara professionell bloggare! De är absolut lägst i den mediala näringskedjan, men ändå måste de rimligtvis jobba arslet av sig. Jag kan inte ens slänga upp ett inlägg om dagen (utan bilder) eller ha ett sammanhållet tema på Under Solen och jag har ändå haft sommarlov i ett år nu. De stora bloggarna publicerar upp till 10 inlägg om dagen - må vara av varierande kvalitet - och hinner dessutom med att leva glamorösa/upptagna/poilitiska/yrkesverksamma liv på samma gång. Hur är det att umgås med de här människorna? De måste ju sitta böjda över sina laptops och iPhones och knattra mest hela tiden. Ständigt ha nästa inlägg i huvudet. Och vad man än gör med dem är de upptagna av att ta foton på en för att dokumentera händelsen.

Det man vill ha från bloggarna är ju egentligen ett slags ständigt uppdaterande magasin, men bilder och reportage av varierande storlek och en frågespalt här och där. Skillnaden är att redaktionen bara består av en person. Och att tjänsten som chefredaktör inte ens är den här personens huvudsakliga jobb.

lidande, eller konst

Alltid lika överjordiska Natalie Portman påstår - åtminstone om man får tro imdb.com's trivia-sida - att hon av medvetenhet om att hon är en förebild för unga tjejer väljer att bara göra positiva roller, som man kan se upp till. Då undrar jag var det positiva i att vara en självdestruktiv, hallucinerande ballerina som fortfarande bor kvar hemma hos mamma ligger? Hur tänkte du där, Nat?

Jag är innerligt tacksam över att jag aldrig har mått i närheten av så dåligt som skådespelerskan gör i bioaktuella Black Swan. Att försvarslöst exponeras för hennes våndor medelst gigantisk bioduk och surroundljud är bara det mer än vad man kan begära av en människa, att faktiskt uppleva hennes förvridna relationer till sig själv, sin mamma och omvärlden önskar man inte sin värsta fiende. Jag har alltså precis konsumerat denna sexy psycho thriller - eller snarare, den konsumerade mig - och jag rekomenderar den varmt till alla med en hälsosamt masochistisk läggning, till oss som inte tackar nej till att må jävligt dåligt för konsten ett par timmar. På riktigt alltså. Den är...fantastisk.

den svåra overkligheten

Nu är jag framme i Suwannee - Atlanta, Georgia, USA, Nordamerika, Världen, Universum; som man populärt uttryckte sin geografiska belägenhet när jag gick i mellanstadiet - och här är kallt och klart och soligt, men jag sitter inne med laptopen och kollar på Glee eftersom jag behöver slicka såren från min 24-timmars resa med feber och utan föregående nattsömn.

Det är bloggdags och jag söker efter inspiration, känner efter i luften om där hänger några angelägna ämnen eller intressanta uppslag, men greppar bara om syre och tomrum. Så jag letar istället i Blogg & texter-mappen efter något oavslutat spår att följa upp eller transformera. Där finner jag flertalet påbörjade och sedemera bortglömda berättelser, alla fåfängt tänkta att bli min första roman. Ja, jag vet, det är en sådan kliché - det sägs att upp till 80% (denna siffra tagen ur den där luften, jag minns inte riktigt, men det var ett högt tal) av befolkningen har ett åtminstone påbörjat bokmanus i byrålådan. Få lyckas avsluta det, ännu färre skickar in det till ett förlag och i slutändan publiceras endast crème de la crème (kan diskuteras) och det ska vi nog vara glada för.

Hur som helst brukar mina berättelser kvävas, dö och överges någonstans efter det inledande kapitlet, eftersom jag är oförmögen att skapa själva stommen; en plan för vad som komma skall. Jag skulle kunna skriva hur många böcker som helst om någon bara gav mig en historia, komplett med karaktärer, cliffhangers och händelseutveckling. Allt fluff däremellan - beskrivningar, miljöer, tankar och känslor - kan jag däremot avklara med bravur. Det finns alltså en anledning till att jag bloggar och att jag inte skriver romaner. I bloggens värld behövs inget synopsis, där får vardagen agera händelsutveckling och det är den ganska duktig på. Här räcker det med att ha livet i behåll och eventuellt tankarna i ordning. Här kan jag vara historielös.

åhjagärsåtrött på att flyga

Men nu är det dags igen. Imorgon far jag till Atlanta och firar en amerikansk jul. Vi hörs på andra sidan. Tjo!

jag hittade en fin lista hos niotillfem att fylla i

sånt jag gillar

min bästa vän är fröken Julie och henne ska jag hälsa på idag!

när jag bortsar tänderna sa Machmot att man måste humma en låt samtidigt men det gjorde inte jag för han är så skrämmande musikalisk

när jag lagar mat lyssnar jag på Spotify-listor och mår nästan alltid bra, om jag inte är stressad och måste iväg alldeles strax

jag är (lite) rädd för att bli ledsen igen för jag tror att jag egentligen är lite lite manodepressiv light

den värsta känslan är avgjort ensamhet

den bästa känslan är den galna känslan av eufori, stress och gemenskap i skör kombination

jag är bäst på energi, planering, kulturfrågorna i MIG, läsa bloggar jag skäms över, spara pengar, bo i kollektiv, skriva ner min hjärna med penna eller tangentbord. Och överanalys och grubbleri, men faktiskt också handling/aktion

jag är sämst på att köpa saker utan att ha kollat alla alternativ i alla affärer först, utöva musik tyvärr men jag gör det gärna ändå, umgås med människor jag inte har behållning av, dricka öl snabbt och att vänta på någonting

jag lyssnar på Harry som sitter mitt emot mig i köket och spelar gitarr

jag pratar mycket, snabbt och engagerat vid inspiration. Men inte alls mycket i telefon.

jag tycker om så himla många saker! Till exempel ord, äventyr, människor man bor med, gamla cyklar, att dricka öl, järnvägsspår mot evigheten, fotoutställningar, pepparkakor med kreativa kristyrbudskap, konstiga sammanträffanden och Californication (även om den serien får mig att må lite dåligt också)

kärleken är helt överbelastad av förväntningar som gör den ännu svårare än vanligt

i somras var jag i Europa med Katten! Och tiden var hur lång som helst heeela sommaren men nu är den visst slut för det är alldeles vitt och fluffigt utanför fönstret.

sist jag grät var när jag precis kommit hem till Linköping från Sydamerika men då var Vargen där och peptalkade, det är han bra på

när jag vill tänka måste jag nästan skriva på ett papper, i alla fall om jag ska serietänka fokuserat och inte parallelltänka fladdrigt

när jag bakar blir resultatet nästan alltid awesome och mina kollektivare blir glada

just nu tänker jag på hur mycket man kan bli som man vill vara och hur mycket av en som bara är

idag har jag inte gjort så mycket än för jag steg liksom upp nyss

ikväll ska jag kanske vara i norrköping

imorgon kommer jag att spendera min sista dag i Linköping innan jag åker till USA. Då ska jag gå på stan, fixa en massa saker, äta lunch med en saknad vän och dricka en massa öl tror jag

min mobiltelefon är egentligen icke-existerande för tillfället. När jag tar examen tänkte jag belöna mig själv med en iPhone

när jag vaknar på morgonen blir jag omedelbums rastlös om det inte är jättetidigt. Om det är det blir jag ändå motiverad av frukost

om jag var ett djur skulle jag vara en rapphöna! Det ser ni väl?

Listan tog jag som sagt från Niotillfem som bor i drömmarnas stad numera och som alltid har de vackraste bilderna.

inifrån en förtappad generation

Det finns mycket vi 80-talister är bra på. Vi kan multitaska, prata med datorer, bli rika unga, blogga, hänga på communities, vara individuella, resa jorden runt och ifrågasätta auktoriteter. Vi är inte lika curlade som de osnuta 90-talisterna, vilka visserligen är bättre på självförtroende och att läsa mellan raderna på folks facebook-statusar - men ingen kan ta ifrån oss att vi var de första som växte upp i informationssamhället, med egen dator och mobiltelefon. Vi är såklart inte i närheten av lika lyckligt lottade som 40-talisterna (Beatles! 68-rörelsen! Woodstock! Välfärd!), men kommer å andra sidan att axla deras ansvar nu när köttberget går i pension. För 70-talisterna kan man ju inte räkna med, den hopplöst tafatta generation X.

Men jag vet inte, jag känner ändå att min tro på, för att inte tala om min stolthet över, min egen generation håller på att krackelera. Det känns som om vi håller på att delas upp i ett helt nytt klassystem, som inte alls baseras på monetära tillgångar – även om det kan komma att finnas en viss korrelation till detta – utan istället på arbetsinsats. Hälften av oss slötittar på TV-serier eller motsvarande 25% av dygnet och orkar inte ens sträcka sig efter kontrollerna till mediesystemet eller gå och hämta det färdigbryggda kaffet i köket; den andra hälften skaffar dubbla utbildningar, volontärarbetar på fritiden, spelar tennis fem gånger i veckan och driver ett eget företag vid sidan om. Bägge kategorierna får mig att förtvivla lika mycket, fast på olika sätt. Latheten är sorglig, skamlig, lämnar en krypande känsla i kroppen – jag vill inte leva i en tid då man alltid har tid att säga ”ett avsnitt till”, då ens största problem är att hembeställningen från online-pizza dröjer 40 minuter och man är ju så jävla hungrig. Den där jagande klassen, å andra sidan, gör så uppenbart en tävling av något som någonstans var menat att…jag vet inte, jag vet inte vad livet var menat till, men jag tycker det är ledsamt och bortslösande att springa igenom det utan att se sig om. Det slaktar så mycket på vägen, uppfyller drömmar tills de försvinner i små rökpuffar och inte längre är värda något.

Sen finns det väl någon slags mindre medelklass också, vi som sitter mitt emellan och inte vet riktigt var vi borde ta vägen; avundandes karriäristerna deras energi och soffhängarna deras avslappnade attityd till tillvaron. Men det finns något som förenar klasserna, som är gemensamt för oss alla: individualismen, oförmågan till att bry sig om något som är större än en själv och ointresset för en avlägsen omvärld. Vi vill inte betala TV-avgift för kvalitetsprogram eller skatt för ett ekonomiskt mer jämlikt Sverige, inte samarbeta överhuvudtaget egentligen (däremot kan man istället för att ta tag i grundproblemet skänka en slant till barn som far illa kring jul och på så vis behandla symptomen – det är enklare så). Trots att vi har tillgång till mer information än någonsin så engagerar våra bekantas halvdåliga bloggar mer än miljöhot, fattigdom och EU-politik. Alltså, man vet ju hur det är, men man orkar ju liksom inte?

Det påstås att vi är de första att växa upp i en tid då samhället inte ständigt förbättras i rask takt, då välfärdens piggt uppåtpekande kurva börjar vika av, de rekordtäta BNP-fördubblingarna glesnar. Kanske är det det bästa som kunde hända oss.

blodet

Jag är hemma i Dalsland och tittar till det hus där ingen längre bor, men som varken jag eller min far vill släppa, eftersom det är ett magiskt tempel över ett bättre förgånget. Som ett interaktivt fotoalbum, som en DIY tidsmaskin, som att ingripa i berättelsen och fortsätta.

Jag och J åker dit, det är utkylt in i märgen, in i ekstommen; han skottar snö och jag ilar runt i min pappas gamla jacka och slår på element, sedan joggar vi en skönhetspromenad i den svaga decembersolens sista strålar för att få upp värmen. Vi eldar i vedspisen och lagar köttbullar, grannen kommer in och säger hej, en fas går, jag felsöker med voltmätaren i högsta hugg och sönderfrusna fingrar mot metall, J diskar på sitt noggranna vis. Jag dricker två år gammal glögg som jag hittade i skafferiet – socker och alkohol håller den visst evigt ung – och somnar sent till knastereld i öppna spisen, sover 12 jetlaggade timmar av bara farten. Det hela är så perfekt idylliskt att det nästan är motbjudande.

På en solskenspromenad nästa dag slås jag nästan till marken av de gnistervita vidderna och den igenfrusna sjön, det är så vackert att det gör ont. DETTA ÄR DET FINASTE, hör ni det? Men jag är inte mer insnöad än att jag förstår att Bolivas saltöknar, Andernas dramatiska bergochdalbanelandskap och Patagoniens vilda vidder inte tävlar på lika villkor med det jag nu ser.

Vilka fantastiska vyer som än exponeras för mina ögon kommer jag alltid att tycka att fälten, sjön och fjället kring Stora Rud är det vackraste, för de finns i mitt blod. Jag är uppbyggd av Dalsland och katter, resurssparsamhet och feminism, bestämdhet och kan-själv, grubbleri, nostalgi, Kent och längtan och därför kommer jag alltid att ha en dragning till detta. Jag menar inte att allt är klart, att man inte kan bli vad man vill eller göra vad som helst, jag menar bara att om jag blir en modebloggande mediemänniska på Manhattan så kommer det finnas en dissonans, något som skaver. Man återvänder, som en exciterad elektron hoppar tillbaka till sitt ursprungsskal. Det är bara där tillvaron är sömfri, utan de små skarvar man kan glida längs med pekfingret .

I bought no gift this year and I slept with your sister

Det är 12:e december och jag vet att ni vid det här laget definitivt har tröttnat på Absolute Christmas som ligger som en smått varmfuktig och sockerklibbig filt över alla offentliga platser så här års, om ni inte tröttnade redan för sisådär fjorton år sedan förstås.

Därför ger jag er som tredje advent-treat en repris på förra årets alternativa julmusikslista på Spotify, julmusik revisited, där jag förutom fjolårets nog så starka startfält just har lagt till ett tiotal nya låtar, inkluderande bland annat The Hives, Lou Reed och Fleet Foxes. Musik som passar årstiden/högtiden utan att vara vidriga eller sönderspelade eller både och.

(Förutom Fairytale of New York som visserligen är spelad till leda men ändå bara måste vara med)

vintergator

Det senaste ålderstecknet inträffar på Linköpings järnvägsstation, men det har ingenting med att mitt frihetsår går till ända där att göra, ingenting med att jag ska börja söka exjobb och bli vuxen och allt det där.

Jag är - plötsligen - rädd för att halka.

Glider runt i mina otillräckliga boots i slasket, för ju mindre bergsäker på sin balanskompetens man tror sig vara, desto ostadigare på fötterna blir man ju. Jag kommer på mig själv med att tänka att de där skorna med inbyggda broddar som moster Y talade om, det verkar ju rätt bra. Jag känner mig hundra år gammal.

Å andra sidan vill jag minnas att seriehunden Rockys kompis Mange redan i början av 2000-talet gjorde denna insikt och broddbeklädd, med ett fotgrepp värdigt en kackerlacka, klampade Stockholms glashala trottoarer fram medan han enligt egen utsago kände sig som Godzilla (bara sagda referens bevisar att detta var länge sedan - vem minns den där ödlan nu?).

När jag bläddrar lite i senaste Rocky-magasinet på Pressbyrån för att döda minuter innan tåget går verkar det senaste vara att han ligger med självdesutruktiva flickor en eller ett par decennier yngre än han själv ("men är det inte bara att du är 80-talist då? Ni verkar ju vara lite borderline hela bunten") och dricker alkoholfritt vin ensam om kvällarna. Det är trösten. Med eller utan broddar kommer Martin Kellerman alltid att gå igenom alla kriser före mig.

sverige sverige älskade vän

Ni vet sådana där gamla vänner, sådana som var en självklar del av livet men som man flyttade ifrån, eller som själva bytte stad eller land, allt under löften om att hålla kontakten? Löften som infriades till en början men som sedan började tummas på, eftersom vad-har-hänt-sen-sist-telefonsamtal och vi-måste-ses-fikor en gång var tredje kvartal aldrig kan mäta sig med att dela varandras vardag. Sådana vänner man på sätt och vis kan utan och innan men samtidigt inte vet någonting om, sådana som det inte längre är bekvämt att dela tystnad med, sådana man älskar högt, sådana man inte kan låta bli att prata minnen och gemensamma vänner från längesedan med.

Så är Sverige plötsligen.

Jag älskar Sverige. Min ömhet för det här landet kan inte överdrivas. Det får mitt hjärta att svälla av stolthet, jag blir varm i magen av alla dess typiska egenheter, jag sätter det på piedestal. Jag säger du och jag Sverige, du och jag för alltid. Och sedan famlar jag efter något välbekant, nostalgiskt, imperfekt - för att dölja att även om vi alltid kommer att höra ihop, så är vi inte längre okonstlat bekväma i varandras sällskap.