Det är bloggdags och jag söker efter inspiration, känner efter i luften om där hänger några angelägna ämnen eller intressanta uppslag, men greppar bara om syre och tomrum. Så jag letar istället i Blogg & texter-mappen efter något oavslutat spår att följa upp eller transformera. Där finner jag flertalet påbörjade och sedemera bortglömda berättelser, alla fåfängt tänkta att bli min första roman. Ja, jag vet, det är en sådan kliché - det sägs att upp till 80% (denna siffra tagen ur den där luften, jag minns inte riktigt, men det var ett högt tal) av befolkningen har ett åtminstone påbörjat bokmanus i byrålådan. Få lyckas avsluta det, ännu färre skickar in det till ett förlag och i slutändan publiceras endast crème de la crème (kan diskuteras) och det ska vi nog vara glada för.
Hur som helst brukar mina berättelser kvävas, dö och överges någonstans efter det inledande kapitlet, eftersom jag är oförmögen att skapa själva stommen; en plan för vad som komma skall. Jag skulle kunna skriva hur många böcker som helst om någon bara gav mig en historia, komplett med karaktärer, cliffhangers och händelseutveckling. Allt fluff däremellan - beskrivningar, miljöer, tankar och känslor - kan jag däremot avklara med bravur. Det finns alltså en anledning till att jag bloggar och att jag inte skriver romaner. I bloggens värld behövs inget synopsis, där får vardagen agera händelsutveckling och det är den ganska duktig på. Här räcker det med att ha livet i behåll och eventuellt tankarna i ordning. Här kan jag vara historielös.
3 kommentarer:
Vi pratade om det där på skrivarcirkeln i onsdags. Att det finns två sorters berättelser. Den ena innebär att man "vet" vad som ska hända och bara går in och skildrar, låter saker ske. Den andra är den där man själv styr handlingen. Jag vet inte hur jag tänkte komma fram till det, men: att betrakta blir ju också fantastiska historier och eftersom betraktande onekligen tillhör dina ess tycker jag inte att du har så mycket att oroa dig för.
Du är med romaner precis som jag är med spexmanus. Jag kan inte heller komma på handling och intriger, möjligtvis kan jag komma på karaktärer ibland, men jag är bättre på att bara utveckla dem som redan finns. Men så länge någon annan gör allt det där åt mig kan jag formulera himla roliga repliker. ;)
Det är sant. Det är bara det att det inte blir romaner av det hela. Eller, det kanske det blir när man har levt tillräckligt länge och har betraktat tillräckligt mycket.
Skicka en kommentar