lidande, eller konst

Alltid lika överjordiska Natalie Portman påstår - åtminstone om man får tro imdb.com's trivia-sida - att hon av medvetenhet om att hon är en förebild för unga tjejer väljer att bara göra positiva roller, som man kan se upp till. Då undrar jag var det positiva i att vara en självdestruktiv, hallucinerande ballerina som fortfarande bor kvar hemma hos mamma ligger? Hur tänkte du där, Nat?

Jag är innerligt tacksam över att jag aldrig har mått i närheten av så dåligt som skådespelerskan gör i bioaktuella Black Swan. Att försvarslöst exponeras för hennes våndor medelst gigantisk bioduk och surroundljud är bara det mer än vad man kan begära av en människa, att faktiskt uppleva hennes förvridna relationer till sig själv, sin mamma och omvärlden önskar man inte sin värsta fiende. Jag har alltså precis konsumerat denna sexy psycho thriller - eller snarare, den konsumerade mig - och jag rekomenderar den varmt till alla med en hälsosamt masochistisk läggning, till oss som inte tackar nej till att må jävligt dåligt för konsten ett par timmar. På riktigt alltså. Den är...fantastisk.