lördag, december 25, 2010

det är ingen jävla disneyfilm

All families are psychotic, sa Douglas Coupland och även om inte alla familjer är lika uppfuckade (självmordsförsök, AIDS, alkoholism, outtalbara hippienamn) som hans fiktiva skapelse The Drummonds kan nog de flesta åtminstone så här i juletider medge att han har en poäng.

Den harmoniska familjen är en utopi.

Vi vet alla att det tycks vara något med klapputdelning och skinkgriljering som tar fram det värsta kanske inte hos varje enskild individ utan snarare familjen som helhet. Kanske är det dissonansen mellan höga förväntningar och en alltid lika realistisk realitet som sätter käppar i julehjulet. Kanske är det bara en ovana i att i en normalt sett individualistisk och instant gratifying värld plötsligen uteslutande behöva hänge sig åt klanliv.

Men problemet är inte konflikterna i sig, utan den naiva idén om att de skulle utebli. Familjen har hängt med i ens egen privata evighet, nötts och stötts och blötts mot varandra i åratal, sett varje svaghet, skavank och förarglighet, avsått och offrat och hjälpt varandra. Det är klart att somligt blir infekterat. Det är klart att man blir trött. Det är klart att man ibland bara inte riktigt står ut. Kärleken övervinner inte allt. Kärleken sätter ibland krokben för sig själv. Kärleken är ett band som emellanåt binder hårdare än vad man kan hantera.

Naturligtvis ska vi försöka. Det värmer med glada familjefoton, det är nödvändigt med tid för varandra och det är fint när folk citerar pappa i sin statusuppdatering. Men det är knappast konstigt eller överraskande att någon tjurar lite för att ingen ville äta av brunkålen som denne slitit med i timmar. Familjer utan konflikter och skelett i garderoben existerar inte. Det är bara att inse att julefrid i regel är en oxymoron.

2 kommentarer:

Unknown sa...

instämmer instämmer instämmer! Tänkte på det idag faktiskt. Vilken fucked up släkt man har. Hur man kan störa ihjäl sig på sin familj. Att jag inte kan vara sams med min syster, i en enda dag. Men mitt i all irritation förstår man även/ofta/ibland att man ändå tycker om de så fruktansvärt mycket. Och dikotomin i allt är väl att man ena sekunden gillar och andra ogillar. Men det är så det ska vara!

Frida sa...

Jag känner detsamma, jag klarar av min familj i små doser, och jag har ändå min familj nära och kan träffa dem när jag vill och tror att jag inte behöver samla mig för de stora högtiderna det är väl inte så stor skillnad?! Men skillnaden är ju att man faktiskt umgås med dem fler än en dag och då brister det, då kommer man in i gamla mönster som man kämpat så hårt utanför familjen att inte vara sådan längre. Envisa som synden är alla och ingen kan erkänna att de har fel... Ändlösa diskussioner om inget och man häpnar över hur mycket man inte skärper sig så som man troligen gör i skolan, bland vänner, på jobbet, till och med, med sin pojkvän för där skapar man en nära relation som inte finns där naturligt och vill visa att man faktiskt klarar av konflikter. Nej i familjen där kapitulerar man helt ifrån någon sorts form av ordentlighet och rim och reson, man säger vad man tycker och sällan bryr man sig om någon annan tar illa upp. Jag blir arg på mig själv oftast men ännu mer på tex pappa eller min syster som inte heller vill kämpa för att bete sig civilserat inte ens i några helgdagar per år, man har nog en hatkärlek till beteendet, en omedveten känsla av att släppa kontroll och inte vilja skärpa sig. Jaja det var oxå bara en tanke ifrån min dysfunktionella familj så som känt alla andra oxå har. Jo jag har pratat med en och annan denna helg och insett att fler stör sig eller bråkar med de nära och kära på sitt sätt! :P Oh happy holidays...