hur fan hinner blondinbella?

Ett fåtal bloggar följer jag troget. UnderbaraClara är en av dessa. Ibland tröttnar man för att det blir lite för sockersött och hemtrevligt, men då river hon till med ett skarpt debattinlägg och så är man fast igen. Clara beskylls ofta för att underminera medfeminister genom att vara nöjd med att vara hemmafru, något som fullt begripligt retar gallfeber på henne eftersom hon inte alls stannar hemma och låter sig bli försörjd utan tvärtom förutom bloggen har ett flertal frilansaryrken som definitivt får det att klirra i kassan. Hon råkar bara tycka att det är kul att blogga om pyssel, kakbak och inredning.

Idag tipsar Clara om hur man får sin blogg att växa sig stor, ett uppenbart ständigt populärt ämne i bloggkretsen. Det verkar vara handfasta och säkerligen fungerande råd, där de mest uppenbara är att skriva ofta - flera gånger om dagen - och kanske investera i en ordentlig kamera eftersom bilder så klart är hårdvaluta på det nät där uttråkning infaller så fort en text blir längre än två paragrafer och mer lättsmält underhållning aldrig finns lämre än ett musklick bort.

Men inlägget fick mig ändå att fundera över rimligheten i det här med bloggande. Jag är ett fan, absolut, men precis som majoriteten av alla läsare orkar jag aldrig hänga på en blogg som uppdateras mer sällan än en gång om dagen. Till saken hör att flertalet av de bloggare jag följer knappast är litterära tungviktare. Det är något med internet som forum eller datorn/mobilen som förmedlare. Jag orkar inte ens läsa DN på nätet och älskar ändå sveriges största morgontidning passionerat - i pappersformat alltså. En blogg som min egen - för mycket text och för lite bilder, för oregelbunden uppdatering - skulle jag nog aldrig palla med.

Dagens insikt är dock som följer: fy fan vad jobbigt att vara professionell bloggare! De är absolut lägst i den mediala näringskedjan, men ändå måste de rimligtvis jobba arslet av sig. Jag kan inte ens slänga upp ett inlägg om dagen (utan bilder) eller ha ett sammanhållet tema på Under Solen och jag har ändå haft sommarlov i ett år nu. De stora bloggarna publicerar upp till 10 inlägg om dagen - må vara av varierande kvalitet - och hinner dessutom med att leva glamorösa/upptagna/poilitiska/yrkesverksamma liv på samma gång. Hur är det att umgås med de här människorna? De måste ju sitta böjda över sina laptops och iPhones och knattra mest hela tiden. Ständigt ha nästa inlägg i huvudet. Och vad man än gör med dem är de upptagna av att ta foton på en för att dokumentera händelsen.

Det man vill ha från bloggarna är ju egentligen ett slags ständigt uppdaterande magasin, men bilder och reportage av varierande storlek och en frågespalt här och där. Skillnaden är att redaktionen bara består av en person. Och att tjänsten som chefredaktör inte ens är den här personens huvudsakliga jobb.