inifrån en förtappad generation

Det finns mycket vi 80-talister är bra på. Vi kan multitaska, prata med datorer, bli rika unga, blogga, hänga på communities, vara individuella, resa jorden runt och ifrågasätta auktoriteter. Vi är inte lika curlade som de osnuta 90-talisterna, vilka visserligen är bättre på självförtroende och att läsa mellan raderna på folks facebook-statusar - men ingen kan ta ifrån oss att vi var de första som växte upp i informationssamhället, med egen dator och mobiltelefon. Vi är såklart inte i närheten av lika lyckligt lottade som 40-talisterna (Beatles! 68-rörelsen! Woodstock! Välfärd!), men kommer å andra sidan att axla deras ansvar nu när köttberget går i pension. För 70-talisterna kan man ju inte räkna med, den hopplöst tafatta generation X.

Men jag vet inte, jag känner ändå att min tro på, för att inte tala om min stolthet över, min egen generation håller på att krackelera. Det känns som om vi håller på att delas upp i ett helt nytt klassystem, som inte alls baseras på monetära tillgångar – även om det kan komma att finnas en viss korrelation till detta – utan istället på arbetsinsats. Hälften av oss slötittar på TV-serier eller motsvarande 25% av dygnet och orkar inte ens sträcka sig efter kontrollerna till mediesystemet eller gå och hämta det färdigbryggda kaffet i köket; den andra hälften skaffar dubbla utbildningar, volontärarbetar på fritiden, spelar tennis fem gånger i veckan och driver ett eget företag vid sidan om. Bägge kategorierna får mig att förtvivla lika mycket, fast på olika sätt. Latheten är sorglig, skamlig, lämnar en krypande känsla i kroppen – jag vill inte leva i en tid då man alltid har tid att säga ”ett avsnitt till”, då ens största problem är att hembeställningen från online-pizza dröjer 40 minuter och man är ju så jävla hungrig. Den där jagande klassen, å andra sidan, gör så uppenbart en tävling av något som någonstans var menat att…jag vet inte, jag vet inte vad livet var menat till, men jag tycker det är ledsamt och bortslösande att springa igenom det utan att se sig om. Det slaktar så mycket på vägen, uppfyller drömmar tills de försvinner i små rökpuffar och inte längre är värda något.

Sen finns det väl någon slags mindre medelklass också, vi som sitter mitt emellan och inte vet riktigt var vi borde ta vägen; avundandes karriäristerna deras energi och soffhängarna deras avslappnade attityd till tillvaron. Men det finns något som förenar klasserna, som är gemensamt för oss alla: individualismen, oförmågan till att bry sig om något som är större än en själv och ointresset för en avlägsen omvärld. Vi vill inte betala TV-avgift för kvalitetsprogram eller skatt för ett ekonomiskt mer jämlikt Sverige, inte samarbeta överhuvudtaget egentligen (däremot kan man istället för att ta tag i grundproblemet skänka en slant till barn som far illa kring jul och på så vis behandla symptomen – det är enklare så). Trots att vi har tillgång till mer information än någonsin så engagerar våra bekantas halvdåliga bloggar mer än miljöhot, fattigdom och EU-politik. Alltså, man vet ju hur det är, men man orkar ju liksom inte?

Det påstås att vi är de första att växa upp i en tid då samhället inte ständigt förbättras i rask takt, då välfärdens piggt uppåtpekande kurva börjar vika av, de rekordtäta BNP-fördubblingarna glesnar. Kanske är det det bästa som kunde hända oss.