Jag är hemma i Dalsland och tittar till det hus där ingen längre bor, men som varken jag eller min far vill släppa, eftersom det är ett magiskt tempel över ett bättre förgånget. Som ett interaktivt fotoalbum, som en DIY tidsmaskin, som att ingripa i berättelsen och fortsätta.
Jag och J åker dit, det är utkylt in i märgen, in i ekstommen; han skottar snö och jag ilar runt i min pappas gamla jacka och slår på element, sedan joggar vi en skönhetspromenad i den svaga decembersolens sista strålar för att få upp värmen. Vi eldar i vedspisen och lagar köttbullar, grannen kommer in och säger hej, en fas går, jag felsöker med voltmätaren i högsta hugg och sönderfrusna fingrar mot metall, J diskar på sitt noggranna vis. Jag dricker två år gammal glögg som jag hittade i skafferiet – socker och alkohol håller den visst evigt ung – och somnar sent till knastereld i öppna spisen, sover 12 jetlaggade timmar av bara farten. Det hela är så perfekt idylliskt att det nästan är motbjudande.
På en solskenspromenad nästa dag slås jag nästan till marken av de gnistervita vidderna och den igenfrusna sjön, det är så vackert att det gör ont. DETTA ÄR DET FINASTE, hör ni det? Men jag är inte mer insnöad än att jag förstår att Bolivas saltöknar, Andernas dramatiska bergochdalbanelandskap och Patagoniens vilda vidder inte tävlar på lika villkor med det jag nu ser.
Vilka fantastiska vyer som än exponeras för mina ögon kommer jag alltid att tycka att fälten, sjön och fjället kring Stora Rud är det vackraste, för de finns i mitt blod. Jag är uppbyggd av Dalsland och katter, resurssparsamhet och feminism, bestämdhet och kan-själv, grubbleri, nostalgi, Kent och längtan och därför kommer jag alltid att ha en dragning till detta. Jag menar inte att allt är klart, att man inte kan bli vad man vill eller göra vad som helst, jag menar bara att om jag blir en modebloggande mediemänniska på Manhattan så kommer det finnas en dissonans, något som skaver. Man återvänder, som en exciterad elektron hoppar tillbaka till sitt ursprungsskal. Det är bara där tillvaron är sömfri, utan de små skarvar man kan glida längs med pekfingret .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar