Studio 55 photoshoot

Det där med att kasta löv kanske inte var en så bra idé ändå

I onsdags var jag sjuk, med bomull i huvudet och feber i kroppen. Men det var också en alldeles fantastisk höstdag; med klar luft, vackert ljus och massor av löv. Så när solen egentligen hade sjunkit lite för lågt mot horisonten begav oss jag och mina kollektivare till kullen på kyrkogården för en fotosession.

Så, på allmän begäran: Studio 55

Anna är nyast och yngst i kollektivet, men har ändå tagit oss som en stormvind. Henne ska vi ha inflyttningsfest för på lördag. Hon pluggar ekonomi, men är av den bra sorten.

Patrik är (snart?) civilingenjör och ägnar större del av sin tid åt sitt livs passion öl; både genom att brygga hemma, jobba på indiepuben VilleValla och, naturligtvis, dricka en del öl själv.

Mig vet ni ju redan lite om.

Tobbe jobbade inom kåren förra året och efter det har hans studier i medicinsk biologi fått ligga på is till förmån för andra projekt. Han är kollektivets modesnobb, men har inte bara känsla för stil utan också för foto.

Det är även han som tagit de fina bilderna, vilket han skulle han döda mig för om jag inte påpekade...

Vem har sagt att det är jämlikt att bo i ett kollektiv?

Som bomull, som isolering

Casiotone for the Painfully Alone är inte bara världens snyggaste artistnamn utan också en skäggig snubbe med en keyboard och opretentiös amerikansk indie när den är som bäst.

Rädda det som räddas kan

Det är mycket nu. Det är inte det att jag inte vill blogga, jag kan inte. Dagarna fylls från morgon till kväll och tiden vill inte sakta ner. Förra fredagen var jag på världens bästa pubfest och när jag kom hem framåt tre ville jag, fast jag länge hade sett fram mot helgens kick-off med Holgerspexet i Västervik, bara vakna upp nästa morgon och inte kunna röra mig. Jag ville ta slut, inte vara fysiskt förmögen att orka mer. För det gör jag ju egentligen inte.

Det är en tidens sjukdom, i min generation mycket utspridd, och högst smittsam. Och fast vi pratar om det flera gånger i veckan saktar vi inte ner. Man vill ju inte komma efter. Man vill inte missa något, inte förlora en möjlighet, ta en risk. Det händer för mycket, det är för roligt och för enkelt. Hur ska våra stackars stenåldershjärnor orka med alla intryck, kommunikationsvägar och tillfällen? Kroppen har ett alldeles för bra belöningssystem vad gäller stress. Jag mår så bra så jag mår dåligt. Men medvetenhet är ett första steg. Jag jobbar på avveckling.

Så hav förtröstan. Timekill är inte död. Bara lite frånvarande.

Sunday morning coming down

The beer I had for breakfast wasn't bad, so I had one more for desert

Joejoe hade bestämt sig redan på Kleerup-spelningen i torsdags för att dissa helgens fester, jamsessions och svamputflykter. Han var på oförklarligt och sannerligen okaraktäristiskt dåligt humör och tyckte inte något var kul, och tänkte därför att ett par dagar i isolation skulle göra jobbet. Jag var imponerad av resonemanget men klarade inte av att göra detsamma, trots att jag borde och trots att fina människor som sagt åt mig att inte prestera. Helgen har således bestått av aktiviteter som borde varit roliga men som inuti mest har känts jobbiga, eftersom jag bara har varit trött och stressad och borde arbetat med mitt designuppdrag som skall lämnas in imorgon istället.

Imorse var det redan ljusan dag när jag vid sjutiden, nästan paralyserad av trötthet, snubblade till Varglyan efter nattens [hg]-jobb. När jag några timmars sömn senare kom hem till Studio 55 möttes jag av ett skitigt kök fullt med ölflaskor och rester från kollektivarnas livade Draget-helg. Det var en sådan söndag. Jag gick och satte på Johnny Cash's fantastiska och bottenlöst tragiska söndags-epos och tyckte synd om mig själv och alla andra som måste genomlida denna dag i några minuter.

Kolla mat!

Men sedan letade jag upp en kastrull i kökets bråte, kokade en termos varm choklad, och mötte upp de andra medlemmarna i Tantklubben för att fara på utflykt till eklandskapet. Så rätt. Och söndagen botades med sol, rulltårta och hurtighet.

Motgift

Torsdag, september 04, 2008

Den här mina föreläsningsanteckningar från eftermiddagens session med Java/objektorienterad programmering. Relationen bild/text säger en del om hur mycket jag hängde med, men framförallt om hur otroligt opedagogisk vår föreläsare är. Detta är tyvärr, ett antal mycket goda föreläsare till trots, mitt bestående intryck av universitetet: det kryllar av lärda doktorer och proffessorer, ambitiösa assistenter och doktorander, men de kan ju inte lära ut. Det spelar ingen roll hur kunniga de är i sitt ämne, när de inte kan förmedla sin kunskap. Inför pedagogisk utbildning till universitetslärare!

Idag har jag gått till skolan till klockan 19, en ovanlighet för oss icketeknologer och en utmaning för vem som helst. När jag kom hem med huvudvärk, nackverk, mensverk, ögonvärk var hela köket fullt av öldrickandes utbytesstudenter kopplade till Patrik, och Tobbe hade helt oförhappandes åkt till Norrköping. Det blev alltså inget av vår inplanerade kollektivfika. Nu luktar hela undervåningen [hg] och det hörs dundrande tyska skratt där nerifrån. Dags att bege sig till Ryd tror jag.

Hej Rydskogen

jag visste väl att du var min vän
att 2,5 kilometer alltid sitter i benen, trots månader utan träning
att det hjälper mot det mesta med lite luft som river i lungorna

Skavsår

Som det borde vara

Mitt rum är ständigt för varmt och ostädat och lakanen är skrynkliga, och om någon sa att ett rum är en metafor för ett liv så kan jag nog ge dem rätt. Jag trivs inte i mitt rum. Mitt hår blir risigt här och det är fullt med latent panik intrasslat i det.

Folk går runt i Linköping och världen och är både fina och fantastiska och det kompenserar för ett och annat. Min tacksamhet för det går inte att mäta. I kollektivet Studio 55 + inneboende är det ständigt människor i rörelse och deras röster stiger upp- och nerför trappan som vind genom trädkronor. Det är inte svårt att vara normal men det är svårt att vara glad. Och det är något djupt oroande med att den enda dag här som inte skavt varit den då jag och hundra andra galna pateter sprang runt i en skog och tappade bort saker.

Varg körde lite improviserad KBT mellan natt och dag och jag önskade att han skulle fortsatt fast jag vet att mina enstaviga svar inte inbjöd till det. Men det är klart att jag egentligen vet vad som är fel, åtminstone delvis, och kanske borde jag bege mig till någon som kan det där på riktigt.

För det är inte tal om att njuta av cykelturer och att oprovocerat småflirta med kassörerna på Coop Ladan för att göra världen lite bättre. Det är inte tal om att bli svettig i spåret i Rydsskogen och laga piffiga matlådor. Jag får inget gjort, min kapacitet är en bråkdel av den normala och kroppen kan inte riktigt slappna av på nätterna. Jag önskar att jag hade lättare att få blåmärken och att jag kunde strukturera upp saker och ting. Världen, den vanligtvis vackra vackra världen, skaver just nu överallt. Men det är naturligtvis inte dens fel.

Cogitobloggen öppnar!

Nu öppnar KogVets sektionstidning Cogito upp sin blogg! Oavsett om du är kogvetare eller vanlig dödlig, så är du hemskt välkommen att följa sektionshändelser, recensioner av kogvet-relaterad populärkultur, koggiga krönikor och NolleP-rapportering och så vidare på http://cogito.kogvet.se!

Ventil

Ibland tror jag att te är en metafor för något annat. Man vill känna sig ombonad. På rätt plats. Den milda drycken en fix av värme och trygghet. Mest av allt vill man nog bli omhändertagen.

Jag upphör aldrig att förvånas. Varför ska det vara så svårt att ta tag i någon? Att låta sin bräcklighet skina, säga jag behöver dig. Och att lyckas formulera sig själv. Hur ska man göra när det man vill inte är att vara spirituell och trevlig, utan att bara få finnas i ett sammanhang? Och kanske bli kramad lite.

Tack gud att jag bor i ett kollektiv, att jag inte behöver vara fysiskt ensam.

Man ska inte tänka så mycket på människor när de inte är närvarande. Risken är nästan hundra procent att man förvränger dem genom tidens och avståndets perspektiv. Man kanske förgyller vissa av deras drag och försämrar andra. Man kanske tillskriver dem egenskaper de inte alls har, och förvränger sin relation till dem. Man kanske till och med börjar känna känslor - och förlora andra, negativa eller positiva - för dem, som upplöses eller återställs så fort man hör deras röst eller ser deras uppenbarelse.

Det är bättre att ringa dem än att tänka. Eller så kan man ta ett tåg eller möjligen skriva ett brev. Men inte låta dem springa runt i ens huvud och reflekteras i dess skrattspeglar, för då kanske de fastnar där, förvanskade.

X

Kogvetarnas favorit

Happiness

Den bästa stunden på dagen är när jag sätter mig i bilen och väljer musik på väg till jobbet, och det är inte så tragiskt som det låter. Det är bara något slags mellanrum i tillvaron som jag tycker mycket om. I bilen finns ett CD-case med diverse skivor som liksom blivit över genom åren, och man måste sålla rätt bra för att navigera förbi blandskivorna från helvetet/forntiden och hitta guldkornen, men man kan också återupptäcka en hel del bra akter.

Imorse var det Her Majestys debutalbum som var soundtracket till min morgon. Det är en sådan där skiva som du vill spela för ditt resesällskap, men som du när det sker känner att det blir helt fel, klangen blir falsk och tonerna blir oljud, trots att gitarr- och synthslingorna slår an sådana strängar hos dig. Min första erfarenhet av Her Majesty var, något otippat, på något arr i den annars så obevistade Folkets Park i Vänersborg någon gång i början av min gymnasietid. Det var samma kväll som J-dog hade bevisat sin överlägsna styrka genom att obekymrat hålla fast både mig och KK, med varsin arm, mot staketet på utomhuspaviljongen, vårt idoga kämpande till trots. Men det har visst ingenting med saken att göra. Konserten var en av mina första av dans dans dans-slaget, vilket var lika överraskande som extatiskt, eftersom vi inte hade hört dem förut. Vi visste dock att de var besläktade med Håkan via hans då relativt okända gitarrist Timo Räisänen som ju sedermera gick solo (den där Göteborgsfalangen alltså, ett tag kunde varenda bra popakt i princip spåras via något slags släktträd till Broder Daniel. Som för övrigt gör sin sista spelning någonsin på Way out West till helgen när jag jobbar. Världen är rund och allt hänger ihop.) Så vi förstod redan innan att det ju måste vara bra någonstans.

Enda besvikelsen var egentligen sångaren Måns Jälevik, som brutalt avvek från den spinkinga - och rätt trånga, det måste erkännas - popnormen. Istället för ostyrigt hår, stuprörsjeans och Converse bar han tatueringar från topp till tå och påminde snarare om en robust biker goes country-kille i sina skjortor och sin farliga blick. Han såg inte ens missförstådd ut. Jag förstod ingenting. Vilket är ännu ett tecken på att jag faktiskt utvecklats sen jag var sjutton år. Nu bryr jag mig mest om de sköna rysningar som hans röst skänker min ryggrad. Och jag blir inte längre knäsvag så fort jag ser en vacker yngling bära sjömanskostym.

Eller kanske lite.

Jorden till Gro

Idag fick jag besked om att jag blivit antagen till Företagsekonomi 1 på halvfart, att komplettera mina kognitionsvetenskapliga programstudier med under kommande läsår. Sally pratar om spexkostymer, [hg] mailar om bokningsmöte kräftskiva ölprovning och jag måste verkligen ta reda på när NolleP egentligen börjar.

Det börjar bli dags att beställa en tågbiljett till Linköping.

Men jag orkar inte kliva in i verkligheten riktigt än. Har inte fart nog att växla upp. Jag vill prata med artiga belgiska farbröder på biblioteket, skapa ett öde åt mina novellfigurer och äta mat som inte jag själv lagat. Ta mig an bokstapeln som är lika hög som mig. Hoppas att det blåser lite så jag och pappa kan surfa kanske. Det räcker så.

Pressmeddelande

Förresten så har jag blivit värvad av den något luddiga organisationen GAFFEL, med min gode vän Parre i spetsen, och jag tycker definitivt att ni ska besöka deras? vår? blogg, där jag för så lite som några minuter sedan publicierade mitt första inlägg. Mitt kära tidsfördriv att dö för har ju alltid haft en lite...ambivalent framtoning, då bloggen inte kan bestämma sig för om den är en dagbok, journal, betraktelsesamling eller åsiktsmaskin, och tanken är nu att de mer - nej jag vägrar använda det knastertorra ordet politiska - inläggen ska hamna på GAFFEL. Men om alla poster blir lika bra som den första kanske ett och annat slinker in här på timekill med.

Med avsikt

Som att försöka sjunga med i det fjärde, oändligt långa "riiiiiiiiiiiide" i The Luckiest Guy on the Lower East Side tills man tappar andan

Som att vara oskiljbar från sin gitarr trots att man är tondöv

Som att vara förälskad i en någon man inte känner

Som att lära sig italienska som att spendera sommaren med föresatsen att skriva en roman som att överraskningsbesöka en vän i främmande land

Jag skall resa jorden runt och det kommer att ta mer än 80 dagar. Jag skall resa jorden runt utan att använda mig av några flygplan. Över land och över hav. Jag behöver tid, pengar och resesällskap. Tid finns att fånga runt om mig, i synnerhet om 1-2 år, pengar är jag i full färd med att skaffa och...det finns någon som delar mina drömmar. Och någon som vill åka tåg över Asien. Och någon som vill äventyra genom Europa. Men det finns utrymme för fler. Vill du vara med på en etapp? Vill du exempelvis åka bil genom USA, ta transmongoliska järnvägen, båtluffa genom Indonesien eller upptäcka Sydamerika? Du vet var jag finns. Jag menar det.

Och som att långsamt och njutningsfullt mala ner jantelagen och alla förnumstiga kommentarer i en cerice dokumentförstörare och använda produkten till konfetti

Skrivkramp

Jag trodde aldrig att det skulle hända mig. Moi?

Jag läser tusen böcker, tänker tusen tankar och gör faktiskt numera nästan tusen saker igen; och jag formulerar inlägg efter inlägg i mitt huvud; men de vägrar att fästa sig på skrämen. Vill inte rinna ut i mina fingrar så där som de brukar.

Jag förstår inte. Jag har fan dansat natten lång på Göteborgs grymmaste klubb, styrt ett flygplan med mina bara händer 1200 fot över marken och öppnat en champagneflaska med en skiftnyckel den senaste veckan. Samt träffat nästintill alla mina kusiner på min mors sida, oberoende av varandra. När hände det senast? Jag borde vara inspirerad.

Jag hoppas att skaparandan slår till i Strömstad. Det där med havet och konstnärlig ingivelse ska ju gå hand i hand, har jag hört.

Tanklöst

Kul med alla kommentarer till mitt frihetsinlägg! Antalet tangerar i skrivande stund rekord-posten där jag outade min piercing förra året. Men det urartade ju också i någon slags frihetsdiskussion vill jag minnas. Jag tror säkert att Kusin som doktorerar i nationalekonomi skulle ha något intressant att vidga debatten med, men han tycks fullt upptagen med att vinna Hälsolopp och hänga med politiker på Almedalsveckan.

- - -

Apropå det där med val. Jag avundades länge fröken J:s mage, efter att hon berättat att den alltid skoningslöst avslöjade om en relation var bra för henne eller inte. Var det något som låg och lurade, något halvt undermedvetet litet fel, gjorde det ont, kändes det i magen. Jag tyckte att det verkade så praktiskt.

Men nu har jag upptäckt att även jag har något slags autonomt beslutsystem som avgör alla mina val av vikt. De större valen i mitt liv - som att åka ut och resa, välja studieort, välja program på universitetet och så vidare - har jag samtliga gjort utan argument, utan att egentligen tänka efter. Och när jag försöker göra aktiva val i allmänhet, blir det i stor sett aldrig mitt intellekt som väljer, utan något icke fullt medvetet. Min kropp. Min själ. Vad vet jag. Jag står där och velar i min ambivalens, och plötsligt upptäcker jag att jag ju redan har bestämt mig.

Exempelvis som när jag i höstas stod och vägde mellan att bli psykolog eller att gå kvar på Kogvet. Det var vånda och ångest och jag hade krismöte med J-dog och framtvingade ett beslut, bestämde mig vid att förbli vid min läst. Men det hjälpte ju inte. Jag fortsatte i alla fall att våndas genom jul och terminsstart och höll alla vägar öppna, tills jag någon gång i februari insåg att jag nu fysiskt, på riktigt, bestämt mig för att stanna som Kogvetare i Linköping.

Systemet tycks avgöra fler och fler av mina val, stora som små, och jag har slutat att försöka lägga mig i. Det är ändå i regel fruktlöst. Det är bara att lyda, helt enkelt, vilket har visat sig rätt bekvämt. Besluten brukar bli fungerande och jag tror ändå inte på förekomsten av optimala val. Däremot tror jag att de flesta kan upptäcka att deras kropp och undermedvetna är fullt av beslut och viljor om man bara lyssnar lite, om man bara är vaksam på det ickeintellektuella.

Jag förstod att jag var kär i Varg när jag - till mitt intellekts förtvivlan - upptäckte att jag ihärdigt började totalignorera hans uppenbarelse. Och jag vet att det är rätt för att min kropp blir lätt och det pirrar i ryggraden, bara jag tänker på honom, trots att han är en nyliberal teknolog med fadderistskägg.

Jag gillar när kroppen tar över sådär, reagerar på ens tankeverksamhet. När man ryser ända upp genom hårbottnen då man läser en högtidlig mening. När man får någon slags nervös reaktion i kroppen för att man tänker på något lite läskigt. När en filmscen eller ett musikstyckte helt plötsligt får gråten att stiga från magen upp genom halsen bakom ögonen.

Det är så uppriktigt. Det är som om man blir lite mer.

Om frihet

Det finns väldigt intressant forskning (den populärvetenskapliga varianten som rekommenderas är "The Paradox of Choice: Why more is less" av Barry Schwartz) som, något förenklat, pekar på att man blir olyckligare ju fler val man tvingas göra och ju fler alternativ man har vid varje val. Alltför stora valmöjligheter gör att vi drabbas av stress och ångest; och medför att vi både får svårare att välja och blir mer missnöjda med de val vi gör.

Och visst känns det svårare att välja glass på ett sånt där 100-sortersställe än om du måste ta choklad eller jordgubb? Visst skulle det i efterhand ligga närmre till hands att ifrågasätta om du verkligen gjorde rätt val i den förra sitationen än i den senare?

Det verkar alltså som om ökande valfrihet inte alls gör oss mer fria utan snarare till fångar i vår egen föreställningsvärld. Något som tangerar den misstänksamhet jag länge känt gentemot frihetsbegreppet.

Jag är kritisk både till hur högt frihet brukar värderas och hur den generellt brukar definieras. Frihet är att ha alla vägar öppna. Frihet är att kunna välja precis vad man vill. Med den definitionen kan du som fri individ inte ha någon eller något att samexistera med, och den situtionen beskrivs bäst av Janis som sjunger Freedom is just another word for nothing left to lose. Helt fri är du under dessa premisser endast när du står helt utan sammanhang och vem vill göra det? Vem vill egentligen vara fullständigt oberoende? Jag kan inte tänka mig något värre.

I ekvationen frihet, jämlikhet och broderskap värderar jag alla gånger de två senare högre än det första. Men jag vill också förespråka en annan sorts frihet, som inte har med att kunna göra vad fan man vill att göra. För denna är jämlikhet en förutsättning och broderskap något man inte behöver välja bort. Frihet skulle kunna vara att inte känna sig låst i en situation. Att känna att man har möjlighet att påverka sitt liv och sin omvärld, i växelverkan.

Det här skulle kunna användas i en argumentation med nyliberaler. Men det tar vi en annan gång.

Till dags dato

För er som läser min blogg för att hålla er uppdaterade om mitt liv och leverne följer här en kort sammanfattning av de senaste veckorna.

Rapphönan och Vargen

Strax före midsommar begav jag mig till Nordmaling, en destination längre norrut än jag någonsin tidigare befunnit mig. Eftersom jag inte ville flyga kunde resan inte klaras av på en dag, vilket föranledde att jag åkte via Stockholm och hälsade på Stizzo, hos vilken jag fick spendera natten. Efter nio timmars bussresa norrut hade jag sedan förmånen att hänföras av Norrlands ljusa nätter och åtnjuta Vargs sällskap.

Elin & festivalnatt

Efter några dagar gick turen söderut mot gangsterstaden Borlänge. Där var det Peace&Love-festival med så många bra akter att jag inte ens var i närheten av att hinna se alla spelningar som jag ville. Jag, Parre och Elin insåg dock att vi var lite för gamla för det övriga klientelet; piercade och livsglada sjuttonåringar med de obligatoriska accessorarerna nyinköpta crazy solglajjor och petflaskor med smuggelsprit. Folk var visserligen sådär snygga som bara gymnasister kan vara, men min konversationslust dämpades alltid vid "Åh, de är så himla bra! De spelande i min hemstad i våras, men det var ju artonårsgräns..." Viss personlig utveckling har man onekligen gått igenom de senaste fem åren.

Visby. Die mauer, die sonne.

Ett dygn i hemmets lugna vrå följde, och sedan styrde jag och mina föräldrar kosan mot Gotland, där vi hälsade på moster + kusinfamilj i Visby. Ruinernas och rosornas stad var fantastisk men lokalbefolkningen lite syrlig, och jag fick användning för det senaste tillskottet i min vokabulär; surgute. På det hela taget hade vi alla väldigt trevligt, trots - eller kanske tack vare - de varierande generationerna, för vilken min egen jag var enda representant.

Nu är jag hemma. Det regnar. Jag är förkyld. Jag skall strax ta tag i min släpande nationalekonomi. Det är helt enkelt en sån där dag man bara vill gömma sig under täcket.

Vargtimmar

Du är livlinan, en telefon som vibrerar mot mina fingertoppar om natten.
Du är tomheten som blir kvar när du lämnat rummet.
Du är något jag längtar till.
Du är intution.

Du är tystnaden.

Du är mig inte van.
Du är en annan värld.

Du är osäkerheten.
Du är den rädde i en Krunegård-låt.
Du är boken som inte går att öppna.
Du stör.