Förra och första gången jag såg filmen var jag elva år och jag och min mamma åkte bil på kvällen ner till Vänersborg för att se den. Bara det var ett äventyr. Jag hade målat naglarna för första gången i mitt liv, men visste inte att de måste torka jättelänge så lacket blev alldeles strävt och skadat under färden. Sedan såg vi det episka dramat som jag förstås tyckte var FANTASTISKT; men jag förstod liksom inte udden av det då, för på den tiden tittade jag nästan aldrig film så jag tyckte allt jag såg på bio var just fantastiskt. Och senare visade de filmen i skolan och då förlöjligade alla klassens småpojkar den tragiska kärlekshistorien. Och sen blev det Leo DiCaprio-hype och Frida ochVeckoRevyn skrev sönder honom till sockrade flickdrömmar.
Nu, med ett mer kritiskt vuxenöga och tretton års perspektiv på skapelsen, överraskades jag av insikten om att Titanic faktiskt är en verkligt
bra film; med fantastisk scenografi, lysande skådespelarinsatser och kanske framför allt dramaturgisk perfektion. Det känns som en revanch.
Jag upptäckte också att hjältinnan Roses slemmiga fästman Cal är dubbelgångare med en av mina favoritboggare, niotillfems, pojkvän Ludde. Kolla!
Cal?
Ludde?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar