ett tidsfördriv att dö för

Jag har haft sommarlov i ett år nu. Ett år. För 365 dagar sedan bodde jag i Kanada och resten kan ni. Således är jag nu kanske mer redo än jag någonsin varit. Redo för vad? För vad som helst! Jag har sprungit på stället i startgroparna sedan innan jul men inte förrän imorgon skall jag äntligen få ta de första stegen på mitt exjobb. Det hela känns mycket spännande. Kommer jag att bränna ut mig redan av att behöva passa en tid? Eller kommer jag ha fem vanliga människors konserverade kapacitet?

Så här i väntans tider har jag gjort vad jag kunnat för att sysselsätta mig. Stigit upp tidigt på morgonen och gjort halvpatetiska ToDo-listor ("lämna pant" check!, "blogga" check!, "gå promenad" check!), påbörjat märkliga och tidskrävande matlagningsexperiment (vildjäst, kimchi), tränat bodypump tills musklerna skakat och jag varit tvungen att däcka i kulturhörnan, fejat kollektivet minutiöst och inte minst ägnat mig åt oväntade projekt som att starta en fond och leka fram ett eget sigill.

För en person som tycker att det är på gränsen till kriminellt att ägna sig åt "tidsfördriv", som om de dyrbara beståndsdelarna av den ständigt tickande nedräkning som kallas Livet skulle vara någonting att fördriva, har detta varit en utmaning.

Det är i stunder som dess då de där frågorna om mening kryper inpå en. Frågor man avfärdade som obesvarbara redan i tidiga tonåren och vilka sedan man fick fullt upp inte har gjort sig påminda speciellt ofta. Utan syfte och mål blir jag olycklig, utan att jaga eller tävla eller åtminstone hålla stadig kurs framåt, mot en abstrakt och inbillad destination någonstans i det dunkel som framtiden utgör, blir det smärtsamt uppenbart att människan blivit på tok för intelligent för sitt eget bästa. För vi vet, när vi inte luras av jobb och karriär och barn och föreningar och personutveckling, att vi är byggda för att sträva, men att livet i sig självt strängt taget är meningslöst.