När jag var liten var jag väldigt, väldigt fäst vid min mamma. Det var kanske inte så konstigt, med tanke på att jag inte hade några syskon och att min pappa bodde på andra sidan Atlanten. Hur som helst kunde det här ibland få lite lustiga effekter. Om någon till exempel frågade mig vad jag ville bli när jag blev stor pep jag fram "bonde, eller bibliotekarie". För mig var dessa två sinsemellan fullkomligt väsensskilda yrken det självklara framtida karriärvalet, eftersom min mamma jobbade på Melleruds Kommunbibiotek men egentligen hade velat bli bonde om hon bara hade kunnat.
När jag blev lite äldre och började inse värdet av en egen vilja, tänkte jag mig istället det något exotiska yrket kallskänka, eftersom jag tyckte det var så kul att dekorera tårtor och sånt. Snabbt insåg jag väl dock begränsningarna i detta och vidgade ramarna till att istället vilja bli kock, vilket nog skulle kunna kallas min första karriärsidé med någon slags substans. Helst skulle jag jobba i ett provkök och experimentera fram nya fantastiska rätter varje dag.
Någon gång i högstadiet började emellertid en faktisk talang visa sig. Jag skrev referat av släktsammankomster, dagbok på Lunarstorm och satt långt inpå småtimmarna (jag var alltid alltid alltid ute i hemskt sen tid för jag hade noll disciplin på den här tiden) och färdigställde bokredovisningar och arbeten om romarriket för skolans räkning och de var tvungna att bli perfekta. När vi skulle göra en femsidors rapport om andra världskriget lämnade jag in en 22-sidig skapelse (ett astronomiskt sidantal när man är fjorton) där det mest minnesvärda kanske är det sista avsnittet "egna tankar" där jag gick loss med engagerad, poetisk och melodramatisk subjektivitet. Ungefär som den här bloggen. Det var ju skriva jag skulle göra. Jag skulle så klart bli journalist.
Vilket jag så småningom blev, om än i tämligen begränsad tappning. Under gymnasietiden skrev jag rafflande skapelser om julmarkanden i Vargön och Septembers uppträdande på nattklubben Lipz för lokaltidningen TT/ELA och förundrades över att tryckbokstäverna i tidningen kom från min hjärna och hur lätt det var att få cash i handen för något som bara var roligt. Men på något sätt lockade ändå inte yrket som en konkret framtidsdröm. Det kan ha varit så att jag läste för mycket Liza Marklund på den tiden, men att stalka ovilliga intervjuoffer i duggregn, bli utskälld av retliga redaktörer med kaffeandedräkt och ständigt brottas med andra terrieraktiga journalistanspiranter verkade inte vara så kul. Jag ansåg mig helt enkelt inte vara av tillräckligt segt och obrytbart material.
Så nu sitter jag här istället med en karriär framför mig som jag inte kan beskriva med under hundra ord och som mina släktingar vägrar förstå.
Det här inlägget är det första i bloggutmaningen som jag har med min far och temat är Vad som hade hänt om jag hade blivit mitt drömyrke som barn (hans version hittar ni här!). Som ni märker har jag inte rikitgt kommit till saken än. Jag har ju bara skrivit en inledande historik. Mitt största problem när det kommer till skrivandet är alltså nu som då att begränsa mig. Det är nog tur att jag inte blev journalist ändå. Då hade ni aldrig orkat ta er igenom dagstidningarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar