i samma sommar klokskap och vansinne

Jag brukar ladda ner pod-versionerna av Sommar i P1 från Sveriges Radios hemsida. Oftast har jag inte tid för dem de få månader då dagarna faktiskt är ljusa och sommarpratarna blir istället mitt sällskap under bussfärder, väntan och vinterpromenader.

De senaste dagarna har jag hört Frida Hyvönen förvandla trivialiteter till norrländsk magi, Ola Salo prata om skämt som fastnar i halsen, Katerina Janouch berätta om att vara medberoende och Ann Heberlein övertyga om att det alltid blir bättre till slut även om man tror att det aldrig kommer att bli det. Alla låter så kloka, så sansade, så goda; så fulla av intressanta tankar och nyanser och någon slags sanning. Att lyssna på sommarpratarna är att återställa tron på omvärlden, eftersom det helt uppenbart finns så många vettiga människor.

Heberlein berättar om all uppmärksamhet hon fått sedan publiceringen av boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Hundratals människor med diagnoser som liknar hennes manodepressivitet har hört av sig för att de känt igen sig i vad de läst. Men många har också kommit med annorlunda reaktioner. Folk har rekommenderat fotmassage eller olika avancerade dieter som bot, utgett sig för att vara Jesus eller Jocke Berg, kommit med obcent sexuella erbjudanden eller uppmanat henne att begå självmord så att de äntligen slipper hennes gnäll. Och då sloknar förstås den där insikten om världens klokhet igen.

Hur hänger det ihop? frågar jag mig. Hur kan mänskligheten framstå som så förnuftig och så idiotisk under loppet av en och samma januaripromenad? Jag kommer så småningom på ett skiljetecken: huruvida avsändarens identitet är känd eller ej.

Att folk skriver en sanslös mängd stundals faktiskt helt oacceptabel skit på nätet i skydd av anonymitet är ingen nyhet. De flesta anonyma kommentarerna på min blogg är inte elaka, men alla elaka kommentarer är anonyma. Ute i verkligheten tycks man aldrig stöta på folk med så uppfuckat socialt beteende. Var håller alla galningar hus? Det verkar vara något som händer oss när vi befrias från att vara spårbara avsändare. Ungefär som när man är full och säger eller gör saker som man ångrar dagen efter, för att de byggde på någon liten av civilisationen och intellektet förnekad gnista inom en, som om medvetandet om det fått vara i full vigör aldrig hade låtit passera ens läppar. Det behöver inte vara så att det är en undermedveten sanning inom en som vinet tar fram. Det är snarare en av grottmänniskan uppmuntrad förenkling som slipper igenom förnuftets cencurerande portar.

Anonymiteten är självklart en viktig del i varje samhälle där yttrandefrihet är en grundläggande värdering. Vissa människor kan på grund av olika omständigheter inte yppa sina åsikter öppet utan att riskera konsekvenser som man inte kan begära att de skall ta. Men det är skillnad på anonymitet gällande åsikter som man ändå står för och åsikter som aldrig skulle få se dagens ljus om det inte fanns ett avstånd mellan avsändare och mottagare, där de bägge parterna slutat vara människor för varandra och istället reducerats till att bara vara bokstäver och utropstecken på en skärm.

Alla människor borde ha en autonym blogg eller ett sommarprat där de under eget namn och med egen röst fick chansen att förmedla något de verkligen tycker är viktigt. Då tror jag vi skulle häpna över hur lika vi är varandra istället för hur många dårar det finns.