på begäran

precis så gott som det ser ut(?)

Jag ger er...kimchibloggen!

Kimchi är något som koreanerna äter till i stort sett allt, alla tider på dygnet. Det är i princip din mjölksyrade grönsak of choice, fast jag förstår inte varifrån mjölksyran kommer, för någon laktoprodukt återfinns icke på ingredienslistan. Hur som helst innebär det att kimchin, i likhet med till exempel filmjölk och yoghurt, i någon mån är levande föda och påstås således säkert vara hälsosamt och väölgörande i största allmänhet. Men mest är det gott.

Jag tog kanske ett halvkilo av min bästa vintergrönsak, vilket är vitkål (hur stort val hade jag egentligen?), skivade upp den och lade beståndsdelarna att dra i fem deciliters saltlag ett dygn. Sedan gjorde jag en kryddblandning av röd chili, färsk ingefära, vitlök och en minimal skvätt soja. Egentligen skall man ha fisksås, men det stod inte att finna i kollektivets kyl. Salt asiatisk sås som salt asiatisk sås tänkte jag, medan alla välbeställda matppretton slet sitt hår. Ta dubbelt som mycket vitlök som vardera chili och ingefära förresten, allt minutiöst finhackat.

Den pikanta blandningen gneds in i kålen, som nu befriats från sin saltlag och därtill sköljs, och packades tätt tätt i kokta glasburkar, fast inte enda upp till kanten. Harry undrade mycket över varför jag kokade tomglas, inläggnings-rookie som han i ärlighetens namn är, men jag ville vara säker på att inte fel sorts bakterier frotterade sig med kimchins välgörande dito. Med tanke på att jag i morse inte längre kunde låtsas att de vita fläckarna på mina aprikoser var jäst, utan var tvungen att nesligt kasta den mögelhärd min levain-ambition utvecklats till, känns det bra att jag tog det säkra före det osäkra.

Hur som helst ska kimchiburkarna stå svalt och bubbla i sisådär en fyra dagar, sen måste man äta allt inom en vecka och då blir det storslagen korea-fest i kobojsarkollektivet vill jag lova!