vita fläckar (på beställning av bushdave)

Han sade att jag skulle skriva något om relationer och jag vet ironiskt nog inte var jag ska börja. För det enda jag någonsin har varit intresserad av är just detta, av de band som binder samman mig med dig, vi med dom och världen med oss. De är allt jag velat ha, allt jag velat förstå och det ämne som jag är allra bäst på att analysera sönder till molekylnivå.

Jag förstår andra människor bäst i text. Jag vet inte om det innebär att jag har förärats med en specifik form av autism eller om det helt enkelt är för att det är mitt bekvämaste medium så där i största allmänhet. Jag kan läsa deras ord, se deras bilder och lyssna på deras musik och inse att de är nästan som jag, att jag förstår kanske inte varje uns av deras värld men tillräckligt mycket för att böra beviljas access till dem, att vi borde kunna vara själ mot själ utan några hinder emellan (läs gärna mina allra bästa ord om saken här). Men det kluriga är att det inte är alls säkert att det här räcker.

I det som populärt kallas verkligheten finns det nämligen något annat än vårt inres beståndsdelar som ska klaffa och ingen tycks riktigt veta vad det är. Det kallas personkemi, men jag skulle hellre kalla det situationsmagi, det där att ibland så bara flyter det på mellan en själv och omgivningen och andra stunder blir de vi vill ha lätta, vackra band med bara oförstående människodjur, agenter med vilka vi inte riktigt vet hur vi ska interagera för att ta fram den där självklarheten.

Det jag eftersträvar är de stunder av sammansmältning då man slutar upp att vara och tänka på sig själv för att istället bli en enhet med den eller de personer man har runt sig. Eller då man fokuserar så på den man kommunicerar med att man glömmer bort sitt jag. Något som inte alls behöver vara så pretentiöst och himlastormande som det låter, utan kan inträffa var och när som helst; vid frukostbordet, på en fest eller i en omfamning; med familj, bekantingar eller kärleken. Men dessa ögonblick är obeställbara, ogripbara och när de är till ända kan man aldrig vara säker på när de kommer att återfinna sig nästa gång. Och det är det som gör hela relationskarusellen så oändligt svår - man vet inte var man har sin närhet eller vad som skapar den.

Kanske är det också just denna oförutsägbarhet som gör ämnet så analyserbart, så intressant i alla sina former, hela skalan från skvaller till djupa samtal. Relationernas magi är det sista vi inte har ett fungerande schema för, något vetenskapen slinter på, vita fläckar på kartan i en värld där allt annat är upptäckt. Bara det gör dem ovärderliga och den mystiska sociala kompetensen till den egenskap som människan allra mest strävar efter.

För visst är det väl så att det vi vill allra mest i hela världen är att inte vara jag, utan att vara vi?