vi mot världen - Blog Challenge 2011

Idag var vintervärlden förvandlad till det mest tröstlösa slask och bussen mot stan som jag, lagom sliten efter nattens eskapader, klev på var nästan alldeles full. Jag frågade en medelålders kvinna om platsen bredvid henne var ledig. Hon slängde en skygg blick någonstans i min riktning och drog upp handväskan i knät för att göra sätet fritt, men yttrade inte ett ord.

Vi vet ju det där och vi kallar det svenskt, det där att vi liksom hellre går in i varandra än möter en främlings blick, att vi håller oss på vår kant, att vi i nykterhetens kranka blekhet kanske inte ens hälsar på de nya bekantskaper vi träffade ute under föregående natt då några öl löst tungans blyghetsband. Personligen vet jag inte om det är just svenskt, jag tror mer att det kanske är allmänt mänskligt, att distansiera sig mer än vad som egentligen är tillbörligt till dem som inte är en del av den egna kretsen.

Dagens Nyheter skriver idag om nya forskningsrön gällande hormonet oxytocin, den där signalsubstansen som gör en lugn, glad och tillitsfull och som utsöndras framförallt vid beröring. Tydligen så verkar det dock som att på samma gång som oxytocinet gör att vi känner gemenskap och kärleksfullhet inför personen som vi till exempel just har haft sex med, så ökar det samtidigt de motsatta känslorna gentemot främlingar. Man blir alltså mer vänligt inställd till dem som är en del av den egna flocken, men fientligare till dem utanför.

Samtiden tycks bekräfta tesen. Samtidigt som kärnfamiljen med alla dess värderingar sätts på piedestal och vi uppdaterar våra bloggar och våra facebooksidor med hur mycket vi älskar våra vänner - hur vi utan dem inte vore någonting, hur de betyder allt - rasar debatten i USA om beskjutningen av demokraten Gabrielle Giffords kan kopplas till det aggressiva vi-mot-dem-betonade politiska klimatet och Ryssland upprörs över en konstnärs eventuellt felaktiga gränsdragning på ett estniskt jävla mynt. Och de glesa främlingarna som jag möter på ett öde campusområde på mina kalla kvällspromenader hejar osäkert på mig, då jag ju måste vara en av dem tillfälligt bortglömd bekant, eftersom jag möter deras blick och inte ser sur ut när jag passerar dem.

Är det så att stark gemeskap alltid måste samexistera med stark alienation? Att ju mer samhörighet man känner med en viss grupp, desto mer främlingskap känner man med med de utomstående? Att själva förutsättningen för innefattande av en part är uteslutande av en annan? Ett effektivt gruppsykolgiskt knep, från mobbing på skolgården till att stärka en arbetsgrupp genom att hitta en gemensam fiende. Det känns bara som att i en värld av i grunden för överlevnad tillräckliga resurser borde vi ha tagit oss längre än så.

Denna bloggpost är nummer 3 i ordningen för Blog Challenge 2011 och uppdraget var att kommentera en tidningsartikel. Imorgon förmiddag kan ni läsa min fars tolkning av temat här.